Svart, vitt och fula stereotyper

En uppmärksammad och utskälld serieruta ur Frode Øverlis serie Inrutat tryckt i Metro gjorde oss relativt nyligen medvetna om att stereotypa framställningar av kannibaler i media är ett allvarligt samhällsproblem.

Med en ytterst begränsad mängd kannibaler i bekantskapskretsen finner jag det bäst att inte uttala mig i frågan. Som hängivet metalfan känner jag mig däremot kränkt av herr Øverlis fördomsfulla bilder av blackmetalfans och -musiker. Bilder som utan undantag och sedan åratal tillbaka utmålar svartmetallare som groteskt fula, gråbleka och ölmagade karikatyrer av medlemmar i Immortal och Nifelheim!



Ur Inrutat, Pondus #6 2012. Notera den slående likheten mellan svartmetallaren

längst till vänster och karaktären Barron Blod .

Till min förskräckelse inser jag att även serien Kollektivet av Torbjørn Lien som i Sverige trycks i Øverlis tidning Pondus och i en egen tidning i Norge, visar samma intolerans gentemot medlemmar av denna subkultur. I serien förekommer en blackmetalmusiker vid namn Ronny som bor i titelns kollektiv. Ronny har stripigt hår, skäggstubb och tomt stirrande blick, en beskrivning som även passar in på hans bandkamrater. Han bär ett s.k. y-namn som både i Sverige och seriens hemland Norge tydligt anses markera underklass och han har dessutom döpt sin lille son till Balder, ett namn som med sina klara konnotationer till nordisk mytologi för tankarna till det nationalsocialistiska stigma som svartmetallen för evigt är behäftad med genom Varg Vikernes liv och gärningar.

Ronny (i mitten till vänster) och hans frånstötande bandkamrater i Blacktööth

åkallar Satan. Även detta ur Pondus #6, 2012.

Ronny är uppenbart ointelligent och bufflig - karaktärsdrag som hårdrockare av alla slag förknippats med sedan tidernas begynnelse - och han är den i kollektivet som oftast gör bort sig och åker på stryk. När Ronny inte bokstavligen åkallar eller framför musikaliska hymner till mörkrets furste spenderar han all sin tid på att supa sig full och nedlägga fruntimmer till höger och vänster. För övrigt var han ständigt otrogen mot sitt barns mor under sin tid tillsammans med henne. 

Ronnys dumhet och kroniska kåthet försätter honom ständigt i brydsamma situationer...
Stripp ur Larsons Gale Verden #10, 2000.

Ronny spionerar på sin medboende på kollektivets toalett.
Ur Kollektivet#4, 2010.

Det är dags att agera mot förtrycket! Rensa ut Pondus från Serieteket och samtliga kiosker och butiker! Bränn tidningarna! Bojkotta Frode Øverli och Torbjørn Lien! Skriv arga insändare! Och demonstrera utanför norska ambassaden!

"Kvalmig romantik" som förskönat världen

Relativt många läsare har hittat hit genom mitt tidigare inlägg om Lizzie Siddal; modellen, poeten och konstnären vars bländande fysiska uppenbarelse inspirerade konstnärerna i det prerafaelitiska brödraskapet så starkt, liksom hennes liv och verk (och tragiska öde) fortsätter att beröra och inspirera många inklusive undertecknad än idag. För dessa läsare - och sådär i största allmänhet - kan jag tala om att den åttonde september var inofficiell bemärkelsedag för alla fans av prerafaeliterna, då det var just den dagen år 1848 som brödraskapet bildades (om än för att upplösas endast fyra år senare).


"Paolo and Fransesca da Rimini". Akvarell av Dante Gabriel Rossetti, 1855.

"Pandora" av Rossetti, 1869.

Inte nog med detta öppnade en stor utställning på temat på Tate Britain i London den tolfte: Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde - till glädje för de lyckostar som har vägarna förbi London före den trettonde januari 2013.

Bloggarna Pre-Raphaelite Sisterhood och The Kissed Mouth för att bara nämna två, firar med saftiga inlägg och givetvis vill även jag stämma in i kören och posta ett urval favorittavlor - och en bild av ett eget verk som inspirerats av konstnärsgruppen och deras efterföljare.

Själv upptäckte jag prerafaeliterna ganska sent, först i tjugoårsåldern under ett besök i London som jag till stor del tillbringade hängande på konstmuseer. Mitt intresse fördjupades åren därpå under mina studier på Einar Granum Kunstskole, delvis som en protest mot skolans och konstetablissemangets allmänt modernistiska och avskalade ideal. Något som inte oväntat gav upphov till sneda leenden och kommentarer om ”flödande romantik” från vissa lärare och en och annan klasskamrat, syftande både på alla dessa bilder av i synnerhet Rossetti, Millais och Waterhouse i böckerna från skolbiblioteket och de av mina egna teckningar som bar tydliga spår av dess influenser.


"The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, 1888.



"Ophelia" av John William Waterhouse, 1910. Notera den kusligt glasartade blicken...



Som synes påverkade detta mig inte mer än att jag luftar mitt intresse för dessa passionerade eskapisters verk och deras inflytande på min egen konst offentligt så fort tillfälle ges...

"The Lady of Shalott", eget fotokonstverk från 2000 med Tennysons dikt i kalligrafi (beskuren). Barbies väninna Midge agerade modell i en tätad pappbåt i Ätran...

 

Att prerafaeliterna haft signifikant inverkan inte bara på konsthistorien utan även på dagens populärkultur är oomtvistat. Däremot torde färre känna till att den unge JRR Tolkien ska ha inspirerats starkt av de många mytologiska scener som förekommer i dessa målningar. Många dräkter och miljöer i Peter Jacksons filmtrilogi visar dessutom uppenbara influenser från samma källor...

Så skänk en tacksamhetens tanke till prerafaeliterna där du sitter i spänd förväntan och räknar ner dagarna till premiären för ”The Hobbit”! 

Köp mina smycken så får ni också såhär fint hår!

Min Etsy-shop, som ni kommer till genom att klicka här eller genom fliken "Shop" är nu uppdaterad med många nya läckra prylar. Sedan tidigare finns det bokmärken och smycken med mina konstmotiv, men från och med nu kan man även köpa själva konstverken som högkvalitativa fototryck i A4-format.

Väninnan Lena, som även agerat modell för ett antal av mina tavlor tidigare, demonstrerar här nedan hur vackra mina smycken kan se ut när de används. Köp ett halsband så blir ni lika snygga och garanterat föremål för avundsjuka blickar på nästa fest!



Enkelt halsband med Skelettet under hjärtformad glasbubbla.
Såld

 

"The Freezing Moon". Enkelt halsband av glasbubbla.
Köp från Etsy

Skalle i lysande lila.
Såld

"Stone Face".
Köp från Etsy

Lysande lila skalle och svarta rosor på spetsband.
Köp från Etsy

Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006

Lycka enligt hårdrockaren

...är att återfinna sin gamla vinylsamling som försvunnit efter en av sjuttioelva flyttar, oskadd i ett dammigt garage efter sex år av fruktlöst sökande.

Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.

Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.

Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavs i England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...

Preciousss... my precioussss...

Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Tingel, tangel & benrangel pt II: Etsy

Jag fortsätter i gårdagens spår för att tala om att jag dragit igång min Etsybutik igen, den som legat på is i åtskilliga månader. Mer info finns (liksom en ny snygg banner) under den nya fliken "Etsy".

Ett av halsbanden som kan köpas på den megastora amerikanska sajten. Just det här heter "Stone Face".

Mitt utbud är fortfarande ganska litet, vilket förstås beror på att sajten utgör en så ofantligt gigantisk marknad att ens saker i regel drunknar i mängden och motivationen tryter - men skam den som ger sig. 

Inte heller är det någon större idé att lägga ut sitt svenskspråkiga seriealbum på en sajt där den överväldigande majoriteten användare inte förstår svenska. Däremot går det som vanligt utmärkt för den som är sugen på ett Skelettalbum och/eller kanske ett halsband att maila mig så ordnar vi saken genom Paypal (för den som föredrar det) och vanliga posten. Krångligare än en Köp-Nu-knapp, men ändå värt besväret!

...

Så vill jag passa på att avsluta inlägget med att visa det filmklipp som inspirererade dagens och gårdagens inläggsrubriker. Ett härligt klipp som säkert många av er känner igen men som ändå bara måste läggas till i bloggens skelettfilmsamling.