Den mystiska, drunknade musan - en morbid klassiker

Min egen teckning. Blyerts, 2001.

Alla som någon gång gått en ateljéskola där man lär ut de gamla mästarnas tekniker måste inleda sin långa och svåra väg mot teknisk perfektion genom att teckna gipsfigurer. Först genom att kopiera litografier av 1800-talskonstnären Charles Bargue och senare i form av verkliga gipsfigurer - allt exakt ner i minsta detalj och enligt policyn på 1800-talets konstakademier där den store förebilden William Adolphe Bouguereau levde och verkade. En gipsfigur man kommer i kontakt med på ett tidigt stadium är en mask av en okänd ung flicka med klassiskt vackra drag inramade av en typisk 1860-talsfrisyr med sedesam mittbena.

Ansiktet med de långa böjda fransarna under de slutna ögonlocken och det mystiska leendet som utstrålar en sådan otrolig ro och frid har av många jämförts med Mona Lisa. Något som kanske inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att modellen enligt legenden var en död flicka som togs upp ur Seinefloden i Paris någon gång under det sena 1800-talet... Kroppen visade inga tecken på våld varför det föreföll vara självmord, liksom i fallet med så många andra bärgade lik från vattendrag i storstäder där självmördare och mördade då liksom nu trängdes med allsköns avfall. Personalen på bårhuset ska ha blivit så tagna av den dödas skönhet att de ansåg det vara en synd att inte bevara den. På något sätt fann så kopior av denna dödsmask sin väg in i otaliga konstnärsstudios och privata hem under de kommande årtiondena, samt givetvis, även in i fantasin hos otaliga författare, poeter, konstnärer och musiker där flickan nu levt sitt eget liv i dryga hundra år. Bland många, många andra hos poeten Vladimir Nabukov, avantgardefotografen Man Ray och, på senare år, hos industrial/chamberpopartisten Emilie Autumn i låten "306". En nyskriven musikal, "The Legend of L'Inconnu" av makarna Lesley och Denis Chopin, turnerar dessutom runt i sitt hemland England när detta skrivs.

Maskens verkliga namn var mig länge obekant, då "jeune fille" (ung flicka) är de enda ord som står under Bargues litografi, med prydliga romerska versaler.

Bild: http://maykan.wordpress.com/category/abecedaire/

Genom en ren slump stötte jag så på detta välbekanta ansikte under namnet ”L'Inconnue de la Seine” (den okända från Seine) i en handgjord medaljong på Etsy varpå en veritabel flod av information (förlåt ordvitsen!) följde en googling senare.

Att modellen verkligen var död då masken gjöts är omtvistat och, enligt bland andra gipsmodellgjutarfirman Lorenzi i Paris som fortfarande tillverkar och säljer kopior av den – omöjligt med tanke på ansiktets släta hy och friskt runda kinder. 

Den vid tillfället högst levande modellen påstås enligt vissa, något mindre romantiska, källor ha varit dotter alternativt älskarinna till en tysk masktillverkare. 

Vissa historier hävdar att denna tyska likväl ska ha kastat sig i Seine efter att masken gjutits, på grund av sorgen efter ett dödfött barn eller - förstås - olycklig kärlek.

Flickans verkliga identitet har i alla händelser förblivit höljd i dunkel... om man inte vill tro en dr Henry Battley från Scotland Yard, som på 30-talet, under en föreläsningsresa till Buenos Aires, av en slump hittade nedanstående fotografi i en lumpbod.

Bild: www.johngoto.org

Den unga damen på fotot - och bakom masken - påstås ha varit en ungersk music hall-artist vid namn Ewa Lazlo och mer om de misstänkta omständigheterna kring hennes död kan läsas på en hemsida minst lika mystisk som ämnet den behandlar.

Vare sig L'Inconnue var död eller levande i det ögonblick då hennes ansiktsdrag odödliggjordes slutar den makabra fascination hon framkallar ingalunda vid bildkonst, dikter och andra litterära, konstnärliga och musikaliska verk. Inte ens vid att hon i all sin morbida glans ska ha blivit ett stort skönhetsideal hos framför allt tyska kvinnor i slutet av 18- och början av 1900-talet...

Hon är nämligen också världens mest ”kyssta” kvinna efter att ha lånat sina drag åt livräddardockan Resusci Anne (även kallad CPR Annie), utvecklad av norrmannen Åsmund Lærdal år 1960. Det är troligt att du redan tvingats trycka dina läppar mot hennes kalla, blöta under  livräddningslektionerna i barndomens simundervisning...

Källor:

http://theforeigner.no/pages/columns/an-unknown-from-the-seine/

http://en.wikipedia.org/wiki/L%27Inconnue_de_la_Seine

http://www.florenceacademyofart.se/nyheter/den-mystiska-kvinnan/  
http://www.johngoto.org.uk/framer/9text.htm
http://www.guardian.co.uk/world/2007/dec/01/france.art 
http://www.letstalk24.co.uk/articles/legend-comes-to-life/ 

http://en.wikipedia.org/wiki/Resusci_Anne

...

Vi knyter ihop säcken med Emilie Autumns "306" från albumet med den passande titeln "Opheliac" (syftande på Hamlets drunknade käresta förstås.)

Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.

Legenden om Lizzie Siddal

Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.


Självporträtt, 1853



Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.

Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52.

Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.

Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").

Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.

Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.

A Silent Wood

O silent wood, I enter thee

With a heart so full of misery

For all the voices from the trees

And the ferns that cling about my knees.

In thy darkest shadow let me sit

When the grey owls about thee flit;

There I will ask of thee a boon,

That I may not faint or die or swoon.

Gazing through the gloom like one

Whose life and hopes are also done,

Frozen like a thing of stone

I sit in thy shadow – but not alone.

Can God bring back the day when we two stood

Beneath the clinging trees in that dark wood?



"The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal.



Mer läsning och bilder: Lizzie Siddal.com, Artmagick 

*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.