Vi fortsätter på det makabra spåret med ett inlägg inspirererat av en konsert med blackmetalbanden
Grá, Tyrant Wrath och Eingana på puben Copperfields i huvudstaden den fjortonde juli. Äckelvarning utfärdas!
...
Det här med att använda sig av rått kött, slaktavfall och blod under scenshower var knappast nytt ens i skarven mellan 80- och 90-talet, då Mayhem
började pryda scenen med grishuvuden spetsade på pålar. Tunga
grishuvuden som deras legendariske vokalist Pelle ”Dead” Ohlin brukade
roa sig med att kasta på publiken, under det att han skar upp armarna
med trasigt glas och sprutade blod över allt och alla i konsertlokalen,
för att bara nämna två av hans bisarra scenritualer som vid det här
laget skildrats mer än tillräckligt i ett otal artiklar, böcker och
dokumentärer. Utöver själva chockeffekten fick det förstås till följd
att större delen av publiken flydde och endast ett litet fåtal av de
”hårdaste” och mest dedikerade bland dem stannade kvar, vilket också var
en del av syftet.
Under
de år som gått sedan dess har utvecklingen gått stadigt emot något som
mest påminner om en surströmmingsorgie utan ände. Det ska vara kadaver,
och färska eller dagsgamla tycks inte duga längre – bland vissa band
verkar det hela ha utvecklat sig till en tävling där det band som först
lyckas påkalla Hälsovårdsnämndens uppmärksamhet vinner. Närbelägna
uteställen får stänga tidigt på grund av likstank (som
här under
Nidrosian Black Mass i Trondheim) och presenter från fans i form av
överkörda djur att pryda scenen med tas emot med tacksamhet av band som
Watain.
Att just de, förmodligen Sveriges mest luktande band, vann en Grammis
häromåret är ett talande faktum. (Jag måste ändå säga att de överraskade
mig när jag såg dem på en festival i London förrförra sommaren: man var
beredd att hålla för näsan, men det luktade mest bara rökelse om dem.)
 |
| "Vem fes?!" Ur Hvorfor blackmetallere bruker gladiatorboots, Nemi #39 (2006). |
Watain har emellertid fått stark konkurrens i Tyrant Wrath.
Redan innan Einganas smått vildsinta öppningsakt på Copperfields kulminerat i att vokalisten hällde en halv öl över sig under covern på ”Night's Blood” av Dissection kunde
en vag odör, som av gamla mögliga dreadlocks eller ruttna gympadojor,
skönjas i lokalen. Den var dock flyktig och förde tankarna till äcklig
och otvättad men levande människa snarare än död, så istället för att
misstänka något av banden betraktade jag omgivningen med misstänksamhet i
ett försök att hålla mig undan den skyldige.
Men, så fort Tyrant Wrath fått upp sin backdrop på scenen exploderade denna odör och fyllde hela puben. Halva
publiken, som alltså inte var "hårda" nog, flydde ut på gatan innan bandet ens börjat spela. Så
även jag och mitt sällskap, med tröjorna uppdragna över näsorna och
gröna i ansiktet. Någon nämnde i förbifarten att man hade ett kors på
scenen som ”luktade apa”. Ett kors som enligt vittnesmål legat och gonat
till sig ett tag i en balja med ruttnande inälvor.
Många
av oss blev stående villrådiga ute på St. Eriksgatan i mer än en
halvtimme, inhalerande den ljuva doften av bensin och tobaksrök, medan
allt fler långhåriga människor försvann in i väntande taxibilar och iväg
mot tunnelbanan. Allt medan intet ont anande ölsugna Svenssons samlades
vid ingången (Copperfields är till vardags en typisk irländsk pub) och
väninnan Millemetal elakt flinade ”såså, in med er, ha det så trevligt!”. Snart
kom även arrangören själv ut och förkunnade med ett snett och lätt
förtvivlat leende att han gav upp och skulle gå hem, vilket även vi
var frestade att göra.
Istället
roade vi oss därute med att betrakta hur folk reagerade när stanken
nådde deras näsor. Själva såg vi säkert minst lika lustiga ut där vi
stod i dörren och tvekade, stack in våra huvuden och drog tillbaka dem
snabbare än badkrukas stortå som doppas i iskallt havsvatten i sena
maj.
 |
| Ur "Marritten", Nemi 96# (2011). |
På något sätt lyckades man ändå vädra ut stanken tills Grá gick
upp på scenen. Deras rekvisita bestod i stort sett av ett eller ett par
torra gamla ben som för länge sedan slutat lukta, så resten av kvällen
förflöt utan atmosfäriska störningar. Och om det ben jag såg kom från
ett djur eller en människa är inget jag vill veta...
Det
handlar förvisso om en extrem musikgenre med lika extrema sceniska
uttryck och vars själva livskraft (om ordet tillåts här ;-) ) till stor del hänger på provokationer, varför alla involverade får vara beredda på
diverse överraskningar. Det kan ordas i evigheter om den stinkande rekvisitans
vara eller inte vara och huruvida man som lyssnare och/eller utövare av
blackmetal ska tåla sådant eller inte. Varje gång man diskuterar traditioner och
normer inom genren eller överhuvudtaget uttalar sig om
något inom den beträder man ett milt uttryckt minerat område. Detta
oaktat frågar jag mig om inte det hårdaste och mest chockerande ett
blackmetalband kunde göra i nuläget vore att slänga lavendel, rosenblad
och glitter över publiken...
...
”Då blev Pelle nöjd!”.
Videoklippet nedan har, sitt tragiska och makabra innehåll till trots,
skapat viss munterhet i mina kretsar på grund av den förnumstiga,
göteborgska berättarrösten, som råkar tillhöra en gammal lärarkollega
till min mor på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro.
Utdrag ur Stefan Rydeheds dokumentär ”Mayhem- Cult Of Aggression”.
