Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Förbannade eller välsignade?

Häromdagen förärade Englands allra krulligaste och mest rödhåriga band tillika familjeföretag Anathema den anrika lokalen John Dee i Oslo med ett besök. Ett band som gått från den allra tyngsta doommetalfåran till någon slags alternativrock har naturligtvis en mycket varierad fanbas, så inte oväntat bestod publiken av en salig blandning av vanligt jeans- och t-shirtfolk såväl som My Dying Bride, Mayhem och Watain-tröjor av alla kön, åldrar och hårlängder (och skägglängder för den delen). Just denna kvällens publik hör i alla händelser till Anathemas allra lojalaste fans, ty bandet har ett mycket speciellt förhållande till Norge genom vänskapsförhållanden och skivinspelningar i landet. Ett mycket hemtamt och ledigt förhållande - hur ofta ser man annars bandmedlemmar, i detta fall gitarristen Danny, glatt hålla upp konsertlokalens dörr för de sista eftersläntrande besökarna?

Här stängde jag av blixten igen, och det *ehm*,
intressanta men något abstrakta resultatet kan
identifieras som Vincent Cavanagh.

Bandet briljerade och lokalen vibrerade (även bildligt talat!) av all denna ömsesidiga kärlek. Sällan har man sett en sådan genuin spelglädje - fjärran från vokalisten Vincent Cavanaghs svårmodiga miner och blanka ögon från "A Vision Of A Dying Embrace"-DVDn, inspelad i Krakow våren 1996.

Danny Cavanagh i högform, trakterande

gitarren med en stråke...

Och det är någonstans här som jag inser att min egen kärlek till detta bands musik är tämligen olycklig - jag får närmast dåligt samvete över att erkänna hur mycket jag saknar det gamla, dystra Anathema från det tidiga 90-talet. Doommetalbandet som utgjorde "The Peaceville Three" jämte Paradise Lost och My Dying Bride. Som använde klassiska 17- och 1800-talsmålningar av Joseph Wright of Derby och Frederic Leighton på omslagen (från The Walker Art Gallery i hemstaden Liverpool, tavlor som jag givetvis passade på att beundra extra vid mitt enda besök i staden.) Som hade en barbröstad, manlig ängel med armarna höjda över huvudet i en dramatisk gest som ikonisk symbol. Som liksom sina ovannämnda stallkamrater på Peaceville utgjorde ett soniskt förkroppsligande av Byronsk poesi samtidigt som musiken ändå kändes tidlös. Bandet som var så tunga i både ljud och känsla att många förvånades av att en hop spensliga, bleka och rödlätta ynglingar kunde åstadkomma något så monumentalt monstruöst.

För trots deras stilbyte, som inleddes redan hösten 1996 med Pink Floyd-influerade, mer flytande melodier och ren sång på "Eternity" - kunde jag under hela kvällen på John Dee inte låta bli att hoppas på att få höra en enda av deras tidiga låtar. En enda, trots kontrasten mot deras nuvarande stil och repertoar. Eller åtminstone ett par klassiker från övergångsalbumen Eternity och Alternative 4. Ett hopp som uppfylldes då jag såg Anathema första gången på Hellfire Festival i Birmingham 2009.

Spontantecknad minnesbild av Vinny & Danny

från Hellfire 2009.

Men ack, den ena för mig främmande låten avlöste nu den andra för att övergå till det allra nyaste materialet med autotunad vokal och först under extranumren var det dags för klassikerna "Fragile Dreams" och "A Natural Disaster"...

Efter det obligatoriska tröjinköpet - givetvis
med den gamla loggan we all know and lööv.

2014 års Anathema är absolut inte ett dåligt band. Tvärtemot är de uppenbarligen mer professionella, sammansvetsade och skickliga musiker än någonsin, oavsett hur fantastisk "The Silent Enigma" från 1995 låter i mina öron. Däremot är deras nyare material - med undantag av det akustiska från bland annat Hindsight - ännu främmande för mig, och frågan är om de inte borde ha bytt namn till något mer passande någonstans kring millennieskiftet.

Danny Cavanagh tog själv upp detta ämne med mig i en telefonintervju för Slavestate Magazine från 2003. Lakoniskt konstaterade han att bandnamnet knappast speglade musiken längre, och att ytterst få ändå hade någon aning om vad Anathema betyder, än mindre om hur det uttalas...
_____________________________________________________________________________
Fotnot för den oinvigde: Anathema är ett mångbottnat ord men står först och främst för något som är förbannat och förbjudet, något allmänt avskytt och/eller utestängt från kyrkan.


Klicka här för att höra korrekt uttal (Thesaurus)

Lejonmanar, liderlighet och mollstämd musik

I ett anfall av akut kostymfilmsabstinens började jag nyligen för kanske tredje gången titta igenom BBCs mastiga miniserie Charles II – The power and the passion från 2003. Denne kung, som regerade över England mellan 1660 och 1685 är känd som "The Merry Monarch" och han gjorde milt uttryckt skäl för sitt namn. Efter Oliver Cromwells dystra puritanvälde öppnade han teatrarna (och tillät dessutom kvinnor att uppträda på scenen, vilket varit förbjudet ännu under Shakespeares dagar), gynnade konsterna och - så fort han fick tid över mellan sina duster med parlamentet - knullade som en kanin i största allmänhet. Men serien ger självklart också utrymme för obligatoriskt våld (som blodiga avrättningar), intrikata intriger, häftiga kläder (när de väl är på, vilket de trots allt oftast är), böljande lejonmanar (innan de rakas av och ersätts av gubbiga allongeperuker) och dessutom underbar musik komponerad av Rob Lane. Alltså kan The Tudors slänga sig i väggen.

Kungen (Rufus Sewell) och favoritälskarinnan Narcissa Malfoy -
förlåt, Lady Castlemaine (Helen McCrory).

Inspector Lestrade... förlåt, hertigen av Buckingham (Rupert Graves), kungen 

och hans oäkte son hertigen av Monmouth (Christian Coulson) i glatt sällskap.
Med halva ensemblen från Sherlock, Harry Potter och Dr Who...
(bara mr Cucumber-*host*Cumberbatch saknas.)

 För övrigt anser jag att det är synd och skam att soundtracket inte finns att köpa på CD eller ens är möjligt att ladda ner någonstans. Lyssna bara på melodin i inledningen här nedan, när huvudpersonens kunglige fader i slowmotion leds till sin blodiga död på schavotten en kall januarimorgon 1649...

Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt. IV: Skräck och erotik i den svorska trollskogen

Dagens boktips: Sagan om Isfolket av Margit Sandemo (Boknöje)

Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.

Serien består av inte mindre än 47 delar som gavs ut mellan 1982 och 1989 och kan i korta drag beskrivas som en släktsaga med övernaturliga inslag kryddad med skräck och sex i (och för all del utanför) norska och svenska trollskogar. Den oinvigde som uppskattade Utopikollegan Lina Neidestams album Maran borde alltså ha en del att hämta här, trots att Isfolket inte bjuder på fullt lika mycket gökande. Tro det eller ej.

Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.

Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen
och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket.

Sagan tar sin början i det sena 1500-talets Trondheim och följer släkten ända fram till 1960-talet genom häxjakt, krig, blodshämnd, spökslott, fina salonger, mörka skogar och tassemarker, diverse helvetesvandringar... och mycket riktigt, erotiska möten mellan individer av Isfolket och demoner, svarta änglar, naturväsen och gudvetallt. Till saken hör också att de drabbade männen av Isfolket tenderar att uppvisa stor fysisk likhet med salig Peter Steele i Type O Negative... och då är det mer än bara anletsdrag, frisyr och figur som åsyftas. (Erkänn! Du har också sett utvikningsbilderna från Playgirl!)

Allt detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)

Sandemo har till råga på allt hävdat att Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?

Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)

 

Bok 3, Avgrunden

Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...

Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.

Bok 13, Satans fotspår

Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...

Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.

Bok 20, Korpens vingar

Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...

Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...) och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..

Bok 23, Våroffer

Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.

Min kommentar: Författaren beordrades av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.

Vissa scener i boken kan onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin passion. ”Men jeg kan røpe at de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av bokserien finner du här.

* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".

Halloweentema pt.II: Att förleda ungdomen till demonbesättelse

Ouija eller ”anden i glaset” är ett känt och kärt tidsfördriv bland framför allt unga människor, i synnerhet under mörka höstkvällar. Under min research till min senast publicerade serie ”En lek med Döden” där tre ungdomar leker med ett ouijabräde – med tragiska följder – hann jag genom bildgooglande bli smått besatt av detta svartkonstredskap. Många av brädena är mycket konstfullt och snyggt utformade, framför allt de handgjorda men också Parker Brothers ännu bästsäljande, industritillverkade variant från slutet av 1800-talet. Själva fascinationen ligger dock lika mycket i det potentiella kaos och pandemonium som dessa simpla objekt påstås kunna ställa till med. Och detta genom så enkla medel som ett mörkt rum, några tända stearinljus, en pekare/planchett eller ett glas och ett par darrande människohänder (och -hjärtan). 

Ur "En lek med Döden", Utopi 10-11 2013. (c) T.A. Walderhaug

För brädena hanteras av allt att döma till stor del av darrande och oerfarna händer, just för att en gammal form av seans i hundra år marknadsförts som en lek. Något som givetvis bidrar till den morbida fascinationen, för att locka unga och oskyldiga själar till att leka med det ockulta betraktas ännu med starkt ogillande i vårt relativt sekulariserade samhälle.

Bild:neatorama.com

Trosor från Hot Topic. Att döma av utformningen tycks det
mycket tveksamt om de går att använda till någon form av
ockulta sexuella lekar... ;-)

I ett höstnummer av Kamratposten från 90-talets gryning utmålas anden i glaset obekymrat som just en lek i den långa och utförliga artikeln ”I andarnas värld”. I reportaget skildras hur fyra femtonåriga tjejer lättsamt samlas för att leka och detaljerade instruktioner beskriver hur man tillverkar sitt eget ”spel” med hjälp av smörpapper, penna och ett uppochnervänt glas.

Rosa ouijabräde från Toys`R´us, marknadsfört - förstås- till
småflickor. Vad kan väl vara ondare än något sådant?!

Jag, som såvitt jag kan minnas aldrig hört talas om denna ”lek” förut slukade glatt artikeln och lät mig villigt förledas. Snart hade jag knåpat ihop en spelplan av smörpapper och satt spänd och förväntansfull i familjens kök med mitt uppochnervända glas och väntade och väntade på att det skulle börja röra sig.

Ingenting hände. Och lika bra det; för till och med många skeptiker är överens med troende av alla de slag om denna "leks" sorgliga förmåga att försätta folk i mental obalans alldeles oavsett om andar är närvarande eller ej. Som alla andra med intresse för det ockulta har jag dessutom hunnit höra många mer eller mindre skrämmande, självupplevda anden-i-glaset-historier från vänner och bekanta som stärkt mig än mer i min övertygelse att motstå frestelsen att prova.
Men för den som ändå vill läsa mer om fenomenet och grotta ner sig i mer eller mindre skrämmande ouijahistorier rekommenderar jag följande länkar:

Museum Of Talking Boards: Allt man någonsin velat veta om ämnet: historik, FAQ och instruktioner, bildgalleri, interaktiva ouijabräden, länkar till butiker där man kan köpa fanskapen med mycket mera.

Beautiful Grotesque: ett stort galleri med bilder på ouijabräden och annonser för sådana från 1900-talet igenom.
Andra Sidan: fakta, regler och varningar
HellYeaCreepyShit: Sanna (?) ouijahistorier
Histories Of Things To Come: fakta och bilder.
Witchboard.com: mer fakta och bilder

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)

Den mystiska, drunknade musan - en morbid klassiker

Min egen teckning. Blyerts, 2001.

Alla som någon gång gått en ateljéskola där man lär ut de gamla mästarnas tekniker måste inleda sin långa och svåra väg mot teknisk perfektion genom att teckna gipsfigurer. Först genom att kopiera litografier av 1800-talskonstnären Charles Bargue och senare i form av verkliga gipsfigurer - allt exakt ner i minsta detalj och enligt policyn på 1800-talets konstakademier där den store förebilden William Adolphe Bouguereau levde och verkade. En gipsfigur man kommer i kontakt med på ett tidigt stadium är en mask av en okänd ung flicka med klassiskt vackra drag inramade av en typisk 1860-talsfrisyr med sedesam mittbena.

Ansiktet med de långa böjda fransarna under de slutna ögonlocken och det mystiska leendet som utstrålar en sådan otrolig ro och frid har av många jämförts med Mona Lisa. Något som kanske inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att modellen enligt legenden var en död flicka som togs upp ur Seinefloden i Paris någon gång under det sena 1800-talet... Kroppen visade inga tecken på våld varför det föreföll vara självmord, liksom i fallet med så många andra bärgade lik från vattendrag i storstäder där självmördare och mördade då liksom nu trängdes med allsköns avfall. Personalen på bårhuset ska ha blivit så tagna av den dödas skönhet att de ansåg det vara en synd att inte bevara den. På något sätt fann så kopior av denna dödsmask sin väg in i otaliga konstnärsstudios och privata hem under de kommande årtiondena, samt givetvis, även in i fantasin hos otaliga författare, poeter, konstnärer och musiker där flickan nu levt sitt eget liv i dryga hundra år. Bland många, många andra hos poeten Vladimir Nabukov, avantgardefotografen Man Ray och, på senare år, hos industrial/chamberpopartisten Emilie Autumn i låten "306". En nyskriven musikal, "The Legend of L'Inconnu" av makarna Lesley och Denis Chopin, turnerar dessutom runt i sitt hemland England när detta skrivs.

Maskens verkliga namn var mig länge obekant, då "jeune fille" (ung flicka) är de enda ord som står under Bargues litografi, med prydliga romerska versaler.

Bild: http://maykan.wordpress.com/category/abecedaire/

Genom en ren slump stötte jag så på detta välbekanta ansikte under namnet ”L'Inconnue de la Seine” (den okända från Seine) i en handgjord medaljong på Etsy varpå en veritabel flod av information (förlåt ordvitsen!) följde en googling senare.

Att modellen verkligen var död då masken gjöts är omtvistat och, enligt bland andra gipsmodellgjutarfirman Lorenzi i Paris som fortfarande tillverkar och säljer kopior av den – omöjligt med tanke på ansiktets släta hy och friskt runda kinder. 

Den vid tillfället högst levande modellen påstås enligt vissa, något mindre romantiska, källor ha varit dotter alternativt älskarinna till en tysk masktillverkare. 

Vissa historier hävdar att denna tyska likväl ska ha kastat sig i Seine efter att masken gjutits, på grund av sorgen efter ett dödfött barn eller - förstås - olycklig kärlek.

Flickans verkliga identitet har i alla händelser förblivit höljd i dunkel... om man inte vill tro en dr Henry Battley från Scotland Yard, som på 30-talet, under en föreläsningsresa till Buenos Aires, av en slump hittade nedanstående fotografi i en lumpbod.

Bild: www.johngoto.org

Den unga damen på fotot - och bakom masken - påstås ha varit en ungersk music hall-artist vid namn Ewa Lazlo och mer om de misstänkta omständigheterna kring hennes död kan läsas på en hemsida minst lika mystisk som ämnet den behandlar.

Vare sig L'Inconnue var död eller levande i det ögonblick då hennes ansiktsdrag odödliggjordes slutar den makabra fascination hon framkallar ingalunda vid bildkonst, dikter och andra litterära, konstnärliga och musikaliska verk. Inte ens vid att hon i all sin morbida glans ska ha blivit ett stort skönhetsideal hos framför allt tyska kvinnor i slutet av 18- och början av 1900-talet...

Hon är nämligen också världens mest ”kyssta” kvinna efter att ha lånat sina drag åt livräddardockan Resusci Anne (även kallad CPR Annie), utvecklad av norrmannen Åsmund Lærdal år 1960. Det är troligt att du redan tvingats trycka dina läppar mot hennes kalla, blöta under  livräddningslektionerna i barndomens simundervisning...

Källor:

http://theforeigner.no/pages/columns/an-unknown-from-the-seine/

http://en.wikipedia.org/wiki/L%27Inconnue_de_la_Seine

http://www.florenceacademyofart.se/nyheter/den-mystiska-kvinnan/  
http://www.johngoto.org.uk/framer/9text.htm
http://www.guardian.co.uk/world/2007/dec/01/france.art 
http://www.letstalk24.co.uk/articles/legend-comes-to-life/ 

http://en.wikipedia.org/wiki/Resusci_Anne

...

Vi knyter ihop säcken med Emilie Autumns "306" från albumet med den passande titeln "Opheliac" (syftande på Hamlets drunknade käresta förstås.)

Ohälsosam romantisering av hypotermi

Detta tillstånd av akut nedkylning är som bekant långt ifrån den enda föga hälsofrämjande sak som black metal förknippas med, och banden som strävar efter kyla i såväl ljudbild som teman är många. Desto färre är de som lyckats förmedla en så fulländat frostbiten skapelse som Vinterland från Kvicksund. Ett konstverk som förstås passar att avnjuta i vinterkylan efter ännu ett snöfall.

Jag köpte bandets första och enda fullängdare "Welcome My Last Chapter" redan då det begav sig på sena nittiotalet, men det skulle förstås Internet till (närmare bestämt Discogs) för att jag skulle återupptäcka deras storhet. Så kan det gå efter åratal av flyttande och resande när delar av skivsamlingen fastnat i lådor i dammiga garage och liknande utan att man hunnit rippa allt i laptopen...

 

Om nu bara deras namn inte hade fått tankarna att gå till hurtfriska barnvisor... ;-)

Nytt år och allt det där

Visst nej, världen gick inte under den 21a december. Tror jag. Ännu ett nytt år har sett dagens ljus och vi är fulla av förhoppningar som alltid. Ingen torde ha fångat den känslan bättre än George Frederic Watts i sin mest berömda målning från 1886...

Nå, jag vill i alla händelser passa på att önska alla mina läsare och vänner ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

"Hope" , olja på duk. Tate Gallery.

Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.


"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".

 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.

Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...

För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 

"Hannibal the Cannibal"



Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.

[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).

"Kvalmig romantik" som förskönat världen

Relativt många läsare har hittat hit genom mitt tidigare inlägg om Lizzie Siddal; modellen, poeten och konstnären vars bländande fysiska uppenbarelse inspirerade konstnärerna i det prerafaelitiska brödraskapet så starkt, liksom hennes liv och verk (och tragiska öde) fortsätter att beröra och inspirera många inklusive undertecknad än idag. För dessa läsare - och sådär i största allmänhet - kan jag tala om att den åttonde september var inofficiell bemärkelsedag för alla fans av prerafaeliterna, då det var just den dagen år 1848 som brödraskapet bildades (om än för att upplösas endast fyra år senare).


"Paolo and Fransesca da Rimini". Akvarell av Dante Gabriel Rossetti, 1855.

"Pandora" av Rossetti, 1869.

Inte nog med detta öppnade en stor utställning på temat på Tate Britain i London den tolfte: Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde - till glädje för de lyckostar som har vägarna förbi London före den trettonde januari 2013.

Bloggarna Pre-Raphaelite Sisterhood och The Kissed Mouth för att bara nämna två, firar med saftiga inlägg och givetvis vill även jag stämma in i kören och posta ett urval favorittavlor - och en bild av ett eget verk som inspirerats av konstnärsgruppen och deras efterföljare.

Själv upptäckte jag prerafaeliterna ganska sent, först i tjugoårsåldern under ett besök i London som jag till stor del tillbringade hängande på konstmuseer. Mitt intresse fördjupades åren därpå under mina studier på Einar Granum Kunstskole, delvis som en protest mot skolans och konstetablissemangets allmänt modernistiska och avskalade ideal. Något som inte oväntat gav upphov till sneda leenden och kommentarer om ”flödande romantik” från vissa lärare och en och annan klasskamrat, syftande både på alla dessa bilder av i synnerhet Rossetti, Millais och Waterhouse i böckerna från skolbiblioteket och de av mina egna teckningar som bar tydliga spår av dess influenser.


"The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, 1888.



"Ophelia" av John William Waterhouse, 1910. Notera den kusligt glasartade blicken...



Som synes påverkade detta mig inte mer än att jag luftar mitt intresse för dessa passionerade eskapisters verk och deras inflytande på min egen konst offentligt så fort tillfälle ges...

"The Lady of Shalott", eget fotokonstverk från 2000 med Tennysons dikt i kalligrafi (beskuren). Barbies väninna Midge agerade modell i en tätad pappbåt i Ätran...

 

Att prerafaeliterna haft signifikant inverkan inte bara på konsthistorien utan även på dagens populärkultur är oomtvistat. Däremot torde färre känna till att den unge JRR Tolkien ska ha inspirerats starkt av de många mytologiska scener som förekommer i dessa målningar. Många dräkter och miljöer i Peter Jacksons filmtrilogi visar dessutom uppenbara influenser från samma källor...

Så skänk en tacksamhetens tanke till prerafaeliterna där du sitter i spänd förväntan och räknar ner dagarna till premiären för ”The Hobbit”! 

Norgebilder (varning för fjäll!)

Varken jag eller min familj är personligen berörd av eländet Ni-Vet-Vem ställde till med. Ändå vill jag med tanke på dagen visa min vördnad genom att dela med mig av mina finaste (och mest klichéartade) Norgebilder. Just dessa är tagna för tämligen exakt ett år sedan, på besök hos släkten i Ålesund (ett tiotal mil och någon vecka bort från förödelsen)...

Vestlandsk kustlinje med skägg- och mustaschprytt moln med spetsig näsa.

Syster Nanna utanför grottan Sjonghella.

Typisk Ålesundsvy med mås och mystisk orange "orb".

Trollveggen. (Jag är faktiskt oskyldig till den ditkladdade symbolen på skylten).

Gudbrandsdalen, som gett namn åt den godaste BRUNOSTEN!

Varberg Vampires

Dagens rubrik är en lagom löjlig parafras på albumtiteln ”Hollywood Vampires” av gamla favoritbandet L.A. Guns.

Nåväl: Även idag håller vi oss till temat blod för att tala om att det berömda museet i Varberg har hakat på vampyrtrenden och ärar våra vasstandade vänner med en egen utställning under sommaren (närmare bestämt mellan 31/5-30/9 - klicka här för mer info). En utställning man bara var tvungen att bevista om man råkade befinna sig i närheten, trots att jag som vanligt helst sluppit gå igenom rummet där min barndoms stora skräck Bockstensmannen låg i sin monter och väntade.



Gångna helg drog följaktligen syster Nanna Walderhaug med fästman Fredrik samt väninnan, tillika Varbergsbon Lena och jag till museet med lille Gollum i väskan.

Om utställningen skulle sammanfattas med ett ord vore det ”ambitiös”. Andra våningen hade delvis gjorts om till ett vampyrslott och en kyrkogård komplett med en uppstoppad arg varg och (ännu ett) alldeles äkta skelett i en lagom murken kista. På tredje våningen fanns "barnens vampyrrum" med workshop, läshörna och ”skräckkammare”... (Som om institutionen Varbergs museum aka Hallands Kulturhistoriska Museum inte redan hade EN "skräckkammare" för mycket att traumatisera barn i, hmm?). ”Skräckkammaren” var helt klädd i röda draperier, spelade kuslig musik och hade fladdermussilhuetter hängande från taket och fläktar på full fräs gömda bakom draperierna. Det senare för att få "fladdermössen" att fladdra omkring och för att skapa illusion av att något levande eller snarare odött stod bakom dem och bara väntade på att hoppa fram...



Gollum betraktar intresserat Dracula i sin kista. (Bockstensmannen däremot fick han inte se, hur gärna han än hade velat...)

I ”slottets” entré hälsades vi välkomna på grav halländsk dialekt av en blond Dracula på en tv-skärm förklädd till tavla. Eftersom filmsnutten med Hallands-Dracula tyvärr visades om och om och om igen med obefintliga pauser emellan blev han mer än lovligt tjatig och irriterande. Så till den grad att det var omöjligt att koncentrera sig på resten av utställningen för att inte tala om att läsa texterna vid montrarna. Man förstod mer än väl gänget med småbarn i åttaårsåldern som stod intill tavlan och stampade i golvet och vrålade ”håll käften, HÅLL KÄFTEN!!”

Bortsett från en Draculadocka och gamla ben, uppstoppade fladdermöss (eller snarare flyghundar) respektive vargar, bestod utställningen till stor del av populärkulturella inslag som Living Dead Dolls-dockor, modern fotokonst, smycken i gothstil gjorda av ben från fåglar, en och annan vampyrfilmsaffisch och allmänt basala fakta om ämnet samt om gammal blodmagi och (nutida) bloddonation. En intressant och angenäm blandning, men med föga nytt att upptäcka för långvarigt vampyrintresserade, än mindre för den som läst Katarina Harrison-Lindbergs ”Vampyrernas historia” som kom häromåret. Författaren öppnade för övrigt utställningen ett par dagar tidigare och hon kommer dessutom att hålla föredrag om boken på museet under de traditionella medeltidsdagarna i juli. Naturligtvis har hon, liksom museet, tagit fasta på att Bockstensmannen kan ha varit en vampyr* eftersom han "förgjordes" som en sådan med en ekpåle körd genom hjärtat. Hur det än förhöll sig med den saken är boken utomordentligt intressant och välskriven, trots att den dekonstruerar hela vår moderna, romantiserade uppfattning om vampyrer ner i minsta detalj.

I alla händelser ångrade vi inte besöket, speciellt eftersom det gav oss tillfälle att spana in alla ”konstverk” i barnens workshop och framför allt skapa egna...

Teckning av okänt barn. Röda, lysande ögon och rött gap... Mardrömmar?





Teckning av överårigt barn, utförd med vänsterhanden och såna där dåliga plastiga kritor som knappt färgar av sig som man knappast sett sedan lågstadiet... Magneten nere till vänster är en gåva till museet från undertecknad.

Fredrik leker med Gollum i "barnens vampyrsal" på tredje våningen. Gollum har på senare tid blivit stum, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han och hans batterier är över åtta år gamla. Men underligt - eller kanske typiskt nog - började han plötsligt "prata" igen, till synes utan anledning, inne på museet... Inte nog med detta tändes och släcktes ljuset av sig självt vid två tillfällen inne i "barnrummet". Spooky!

Om någon undrar hur jag tog mig igenom Bockstensmannens rum så kan jag tala om att det gäller att ha med sig en vän som leder en igenom rummet medan man håller för ögonen och litar på att slippa krascha in i någon monter. Något som är förhållandevis enkelt numera när BM sedan flera år fått flytta in i ett betydligt större rum än den lilla, mörka, klaustrofobiska kammaren han låg i när jag tvingades se honom för första gången.

*Vampyr är enligt Harrison Lindbergs mer vida definition ett samlingsnamn för alla gengångare och odöda som kroppsligen stiger upp ur sina gravar för att plåga omgivningen i bästa zombiestil. Långt ifrån alla dessa gengångare dricker blod ens i Transsylvanien och övriga Östeuropa, däremot har de mycket gemensamt med just zombies och - faktiskt! - varulvar (så det kanske är dags att sluta upp med alla dessa stereotypa vampyrer vs varulvar-slagsmål nu?!). Historier om sådana gengångare som oftast förgörs genom pålning förekommer över hela världen, inte minst det vikingatida och medeltida Skandinavien, som alltså inte är så vampyrbefriat som man tidigare trott...