Namnbyte, lansering i svenska Nemi och ny recension!

En ung, blek kvinna vände sig oroligt i sömnen, hennes långa svarta hår låg som utslagna, glänsande korpvingar över kudden. Ögonvitorna skymtade bakom de långa ögonfransarna och ett förskräckt kvidande kom över hennes läppar, medan ett ihärdigt krafsande ljud, som från en utelåst katt, långsamt övergick i intensiva, ihåliga knackningar. Det verkade komma från fönstret. Nemi Montoya vaknade med ett ryck och såg sig oroligt omkring i det mörka rummet. Ett raspigt väsande anslöt sig till ljuden, först så tyst att Nemi för ett ögonblick tvivlade på sina egna sinnen. Långsamt lyckades hon styra sin ännu sömntunga kropp mot fönstret och ställde sig där stilla och lyssnade. Hennes vita händer drog undan de tunga, mörka gardinerna. -”Släääpp... in... mig!” väste en röst som från andra sidan graven och ett benvitt ansikte med svarta, tomma ögonhålor skymtade bakom glaset.

Som i trans trevade hennes fingrar efter haspen, stannade upp och tvekade en sekund. Så öppnade hon fönstret...

Var inte oroliga, jag har inte börjat skriva patetiska försök till noveller (med eller utan copyrightskyddade karaktärer). Jag vill bara meddela att vår vän Skelettet äntligen har hittat hem till den svenska utgåvan av Nemi från och med nr 1 2015 som finns ute nu – och att serien nu definitivt byter namn till Mortis Comoedia. Med namnbytet tillkom även en logotyp - något serien saknat tidigare - som kan beundras på omslaget till tidningen och här nedan. (även om ett feltryck i form av "Döden" smugit sig in i numrets register.) 

För övrigt  har Andreas Eriksson från Ades Media - som sedan 2013 ger ut Dylan Dog i Sverige - upplåtit en spalt i åt en mycket trevlig recension av Nekromani i Norran. Läs den här!

Nytt album och signering på Stockholms Internationella Seriefestival!

Jag är tillbaka med en uppfräschad blogg - och kan meddela att ett nytt Döden-avsnitt kan avnjutas i Utopi nr 14... men inte nog med det, även i ett färskt, alldeles eget seriealbum med titeln Nekromani utgivet av Epix förlag!

Boken med snygga hårda pärmar och med undantag av det röda omslaget, svart som den läckraste lakritskonfekt, kommer att lanseras på Stockholms Internationella Seriefestival nu i helgen 17-18 maj. Kom dit och få ditt exemplar signerat vid Epix bord!

SIS är också ett bra tillfälle att lägga vantarna på mina handgjorda smycken för halva priset...

För den som inte har möjlighet att besöka festivalen kommer boken givetvis att finnas tillgänglig via andra kanaler framöver – stay tuned för mer info.

Du som redan prenumererar på Utopi eller har tjuvläst ”De vandrande döda” i kiosken känner redan till skälet bakom Skelettets lysande Coca Cola-leende. I Nekromani finns förutom denna min förmodligen brutalaste serie någonsin, givetvis också alla äldre avsnitt samlade tillsammans med ett flertal nya snygga illustrationer. I ett bonuskapitel medföljer också ett antal målningar i färg med samma svarta om än något mindre humoristiska tematik...

Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt. IV: Skräck och erotik i den svorska trollskogen

Dagens boktips: Sagan om Isfolket av Margit Sandemo (Boknöje)

Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.

Serien består av inte mindre än 47 delar som gavs ut mellan 1982 och 1989 och kan i korta drag beskrivas som en släktsaga med övernaturliga inslag kryddad med skräck och sex i (och för all del utanför) norska och svenska trollskogar. Den oinvigde som uppskattade Utopikollegan Lina Neidestams album Maran borde alltså ha en del att hämta här, trots att Isfolket inte bjuder på fullt lika mycket gökande. Tro det eller ej.

Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.

Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen
och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket.

Sagan tar sin början i det sena 1500-talets Trondheim och följer släkten ända fram till 1960-talet genom häxjakt, krig, blodshämnd, spökslott, fina salonger, mörka skogar och tassemarker, diverse helvetesvandringar... och mycket riktigt, erotiska möten mellan individer av Isfolket och demoner, svarta änglar, naturväsen och gudvetallt. Till saken hör också att de drabbade männen av Isfolket tenderar att uppvisa stor fysisk likhet med salig Peter Steele i Type O Negative... och då är det mer än bara anletsdrag, frisyr och figur som åsyftas. (Erkänn! Du har också sett utvikningsbilderna från Playgirl!)

Allt detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)

Sandemo har till råga på allt hävdat att Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?

Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)

 

Bok 3, Avgrunden

Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...

Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.

Bok 13, Satans fotspår

Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...

Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.

Bok 20, Korpens vingar

Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...

Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...) och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..

Bok 23, Våroffer

Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.

Min kommentar: Författaren beordrades av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.

Vissa scener i boken kan onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin passion. ”Men jeg kan røpe at de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av bokserien finner du här.

* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".

Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.


"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".

 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.

Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...

För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 

"Hannibal the Cannibal"



Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.

[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).

Tingel, tangel & benrangel på Scifibokhandeln

Bokmärken med egna tryck prydda med coola hängen är vid sidan av handgjorda smycken min senaste ondsinta plan för att erövra denna kallsinniga värld genom min konst. (Ja, i varje fall den delen av mänskligheten som fortfarande läser riktiga böcker - och serier, de andra är ändå inte värda att satsa på.)
För de läsare/fans som befinner sig i eller i närheten av den kungliga hufvudstaden kan det vara kul att veta att ett litet urval av mina bokmärken sedan en tid finns till salu på Science Fictionbokhandeln på Västerlånggatan...

Skelettkollektionen - ett måste för varje Skelettet-fan!

En del av konstkollektionen.

EDIT: Senast jag var där och kollade låg bokmärkena tämligen respektlöst slängda i ett hörn på vänstra sidan av kassadisken där inte en jävel lär se dem - för tyvärr har jag inte tid eller möjlighet att gå in och tjata på personalen varje vecka. (Undra på att något inte säljer när man gömmer det bara för att tecknaren inte är tillräckligt känd! *morrrrr*) Men, de finns där.

Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.