Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt.II: Att förleda ungdomen till demonbesättelse

Ouija eller ”anden i glaset” är ett känt och kärt tidsfördriv bland framför allt unga människor, i synnerhet under mörka höstkvällar. Under min research till min senast publicerade serie ”En lek med Döden” där tre ungdomar leker med ett ouijabräde – med tragiska följder – hann jag genom bildgooglande bli smått besatt av detta svartkonstredskap. Många av brädena är mycket konstfullt och snyggt utformade, framför allt de handgjorda men också Parker Brothers ännu bästsäljande, industritillverkade variant från slutet av 1800-talet. Själva fascinationen ligger dock lika mycket i det potentiella kaos och pandemonium som dessa simpla objekt påstås kunna ställa till med. Och detta genom så enkla medel som ett mörkt rum, några tända stearinljus, en pekare/planchett eller ett glas och ett par darrande människohänder (och -hjärtan). 

Ur "En lek med Döden", Utopi 10-11 2013. (c) T.A. Walderhaug

För brädena hanteras av allt att döma till stor del av darrande och oerfarna händer, just för att en gammal form av seans i hundra år marknadsförts som en lek. Något som givetvis bidrar till den morbida fascinationen, för att locka unga och oskyldiga själar till att leka med det ockulta betraktas ännu med starkt ogillande i vårt relativt sekulariserade samhälle.

Bild:neatorama.com

Trosor från Hot Topic. Att döma av utformningen tycks det
mycket tveksamt om de går att använda till någon form av
ockulta sexuella lekar... ;-)

I ett höstnummer av Kamratposten från 90-talets gryning utmålas anden i glaset obekymrat som just en lek i den långa och utförliga artikeln ”I andarnas värld”. I reportaget skildras hur fyra femtonåriga tjejer lättsamt samlas för att leka och detaljerade instruktioner beskriver hur man tillverkar sitt eget ”spel” med hjälp av smörpapper, penna och ett uppochnervänt glas.

Rosa ouijabräde från Toys`R´us, marknadsfört - förstås- till
småflickor. Vad kan väl vara ondare än något sådant?!

Jag, som såvitt jag kan minnas aldrig hört talas om denna ”lek” förut slukade glatt artikeln och lät mig villigt förledas. Snart hade jag knåpat ihop en spelplan av smörpapper och satt spänd och förväntansfull i familjens kök med mitt uppochnervända glas och väntade och väntade på att det skulle börja röra sig.

Ingenting hände. Och lika bra det; för till och med många skeptiker är överens med troende av alla de slag om denna "leks" sorgliga förmåga att försätta folk i mental obalans alldeles oavsett om andar är närvarande eller ej. Som alla andra med intresse för det ockulta har jag dessutom hunnit höra många mer eller mindre skrämmande, självupplevda anden-i-glaset-historier från vänner och bekanta som stärkt mig än mer i min övertygelse att motstå frestelsen att prova.
Men för den som ändå vill läsa mer om fenomenet och grotta ner sig i mer eller mindre skrämmande ouijahistorier rekommenderar jag följande länkar:

Museum Of Talking Boards: Allt man någonsin velat veta om ämnet: historik, FAQ och instruktioner, bildgalleri, interaktiva ouijabräden, länkar till butiker där man kan köpa fanskapen med mycket mera.

Beautiful Grotesque: ett stort galleri med bilder på ouijabräden och annonser för sådana från 1900-talet igenom.
Andra Sidan: fakta, regler och varningar
HellYeaCreepyShit: Sanna (?) ouijahistorier
Histories Of Things To Come: fakta och bilder.
Witchboard.com: mer fakta och bilder

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)

Ett filmsuget spöke i behov av BH

Enligt den här artikeln i Allt om Stockholm huserar ett filmsuget spöke med smak för damunderkläder på Hotel Victory i Gamla stan. I rum 208 närmare bestämt. Låter bekant på något sätt... ;-)

Huua, det var det jävligaste...!

Väl medveten om att jag är långt ifrån den enda som älskar att grotta ner sig i otäcka spökhistorier vill jag generöst dela med mig av mitt senaste nätfynd, Skarn.se,,en veritabel guldgruva för den som vill skrämma upp sig tills man sitter som en darrande, pipande hög och gråter hysteriskt i bästa Yvette Fielding*-stil. (Den uppmärksamme lär också ha lagt märke till att länken även återfinns under den nya rubriken Gastkramande inspiration här i bloggen, en länksamling som givetvis kommer att fyllas på med mer morbiditeter.)
Och har man liksom jag en rent yrkesmässig anledning att göra research och söka inspiration för att underhålla ett elakt, nyfiket och upplevelsehungrigt Skelett finns det ingen anledning att ifrågasätta varför man egentligen utsätter sig för sådant här... ;-)

Vi drämmer till med Hans Baldung Griens förmodligen mest makabra (i hård konkurrens) verk "Döden och flickan".

Sajten har en tonvikt på spökerier i och omkring Stockholm, men! - det bästa är att merparten av historierna var obekanta till och med för mig som både bott många år i staden ifråga, gått en eller ett par spökvandringar och äger ett väl genomläst exemplar av Stig Linells Stockholms spökhus. Läs om varför man inte ska promenera ensam i Knistaskogen, om djävulsröster på Svartsjö slott, om ruttnande vålnader som jagar levande förbipasserande på Ornös gamla kyrkogård, om hur de döda firar julotta i Österhaninge kyrka i sällskap av ingen mindre än Fredrika Bremer, om förfärliga mosslik som med gurglande, sugande ljud kryper upp på tuvorna i träsket mellan gårdarna Mölna och Bredvik...
Det enda man saknar är mer utförlig information om under vilka tidsepoker flera av dessa ohyggliga händelser ska ha inträffat samt mer exakta källhänvisningar...

...

*Yvette Fielding, brittisk TV-producent och skådespelerska som mellan 2002 och -10 agerade programledare för den paranormala realityserien Most Haunted ("Hemsökta hus").