Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Tingel, tangel & benrangel pt II: Etsy

Jag fortsätter i gårdagens spår för att tala om att jag dragit igång min Etsybutik igen, den som legat på is i åtskilliga månader. Mer info finns (liksom en ny snygg banner) under den nya fliken "Etsy".

Ett av halsbanden som kan köpas på den megastora amerikanska sajten. Just det här heter "Stone Face".

Mitt utbud är fortfarande ganska litet, vilket förstås beror på att sajten utgör en så ofantligt gigantisk marknad att ens saker i regel drunknar i mängden och motivationen tryter - men skam den som ger sig. 

Inte heller är det någon större idé att lägga ut sitt svenskspråkiga seriealbum på en sajt där den överväldigande majoriteten användare inte förstår svenska. Däremot går det som vanligt utmärkt för den som är sugen på ett Skelettalbum och/eller kanske ett halsband att maila mig så ordnar vi saken genom Paypal (för den som föredrar det) och vanliga posten. Krångligare än en Köp-Nu-knapp, men ändå värt besväret!

...

Så vill jag passa på att avsluta inlägget med att visa det filmklipp som inspirererade dagens och gårdagens inläggsrubriker. Ett härligt klipp som säkert många av er känner igen men som ändå bara måste läggas till i bloggens skelettfilmsamling.

Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.

Löjliga symfonier / Skelettsoundtrack

Jag är rädd att jag (av alla tänkbara personer!) är sist av alla med att upptäcka den här underbara gamla Disneyfilmen från 20-talet. Men, detta oaktat så förtjänar den definitivt en plats i min blogg...



Den tidstypiskt struttiga bakgrundsmusiken fick mig att börja fundera på en sak som jag hittills knappt ägnat en tanke: vilken musik som skulle utgöra ett passande soundtrack till min Döden-serie i allmänhet, och om den någon gång skulle bli animerad film i synnerhet. Faktiskt en svårare fråga än man kunnat tro, med tanke på alla de olika tider och miljöer Skelettet brukar röra sig i, och hur stämningsläget brukar ändras i de allra flesta avsnitten från mörk dramatik till slapstick...