Ingen senkommen rapport från Stockholms Internationella Seriefestival 2015

Inte heller vill jag säga hej och puss och tack till alla fantastiska serienördar och tecknarkollegor sprakande av pur festivalglädje så regnbågsfärgat glitter och guldskimrande öl intaget på Söders alla hipsterpubar sprutar ur öronen. Däremot stort tack till alla som kom till mitt bord för att prata och köpa böcker, bokmärken och andra prylar av mig, särskilt de som hade tålamod till att göra det trots att min kortbetalningsapp krånglade (vilket senare visade sig bero på att wifin ballat ur). Och tack till en annan närvarande skelettbesatt serietecknare för saltskallarna.

Årets vackra bord (och coolaste, enligt åtminstone en kund).

Jag vill även nämna för de som missat det att Dylan Dog-albumet Mater Morbi (som jag medverkat i) har nominerats till Urhundenpriset i klassen 2014 års bästa översatta album.  

:-D

Tyvärr offentliggörs inte prisvinnarna förrän vid årets bokmässa i Göteborg i september...

...

För övrigt anser jag att min frisyr var den snyggaste på hela mässan. (För den som undrar - och många frågade - den tog upp till en och en halv timme att bygga upp med hjälp av stoppning, tusen hårnålar, äkta 1700-talspomada*, torrschampo och puder, men det berodde mest på att det var den högsta och mest komplicerade pouf jag någonsin burit i hela mitt liv.) 

*reproduktion efter tidens recept naturligtvis, inget ur någon unken tvåhundrafemtioårig sunkburk.

Till minne av en cool och begåvad haschtomte

Denna dag för 53 år sedan gjorde Clifford Lee Burton, Metallicas legendariske basist, entré i denna jämmerdal - bara för att lämna den endast tjugofyra år senare, krossad under bandets turnébuss i Dörarp i Sverige. Men inte utan att ha lämnat ett knippe odödliga låtar efter sig och, icke att förglömma, röjt och headbangat så det röda håret stod som en strut kring ansiktet, festat,supit och rökt på* och av allt att döma, levt livet på för honom bästa möjliga sätt!
Och detta måste såklart uppmärksammas med ett litet hyllningsklipp här i bloggen.

Skål för Cliff Burton!

Bild: Wikipedia

"You don't burn out from going too fast. You burn out from going too slow and getting bored."
-C.B.


*Nej, jag menar inte att man nödvändigtvis måste supa och inhalera olagliga substanser för att leva ett bra liv ;-)

Lejonmanar, liderlighet och mollstämd musik

I ett anfall av akut kostymfilmsabstinens började jag nyligen för kanske tredje gången titta igenom BBCs mastiga miniserie Charles II – The power and the passion från 2003. Denne kung, som regerade över England mellan 1660 och 1685 är känd som "The Merry Monarch" och han gjorde milt uttryckt skäl för sitt namn. Efter Oliver Cromwells dystra puritanvälde öppnade han teatrarna (och tillät dessutom kvinnor att uppträda på scenen, vilket varit förbjudet ännu under Shakespeares dagar), gynnade konsterna och - så fort han fick tid över mellan sina duster med parlamentet - knullade som en kanin i största allmänhet. Men serien ger självklart också utrymme för obligatoriskt våld (som blodiga avrättningar), intrikata intriger, häftiga kläder (när de väl är på, vilket de trots allt oftast är), böljande lejonmanar (innan de rakas av och ersätts av gubbiga allongeperuker) och dessutom underbar musik komponerad av Rob Lane. Alltså kan The Tudors slänga sig i väggen.

Kungen (Rufus Sewell) och favoritälskarinnan Narcissa Malfoy -
förlåt, Lady Castlemaine (Helen McCrory).

Inspector Lestrade... förlåt, hertigen av Buckingham (Rupert Graves), kungen 

och hans oäkte son hertigen av Monmouth (Christian Coulson) i glatt sällskap.
Med halva ensemblen från Sherlock, Harry Potter och Dr Who...
(bara mr Cucumber-*host*Cumberbatch saknas.)

 För övrigt anser jag att det är synd och skam att soundtracket inte finns att köpa på CD eller ens är möjligt att ladda ner någonstans. Lyssna bara på melodin i inledningen här nedan, när huvudpersonens kunglige fader i slowmotion leds till sin blodiga död på schavotten en kall januarimorgon 1649...

Halloweentema pt. IV: Skräck och erotik i den svorska trollskogen

Dagens boktips: Sagan om Isfolket av Margit Sandemo (Boknöje)

Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.

Serien består av inte mindre än 47 delar som gavs ut mellan 1982 och 1989 och kan i korta drag beskrivas som en släktsaga med övernaturliga inslag kryddad med skräck och sex i (och för all del utanför) norska och svenska trollskogar. Den oinvigde som uppskattade Utopikollegan Lina Neidestams album Maran borde alltså ha en del att hämta här, trots att Isfolket inte bjuder på fullt lika mycket gökande. Tro det eller ej.

Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.

Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen
och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket.

Sagan tar sin början i det sena 1500-talets Trondheim och följer släkten ända fram till 1960-talet genom häxjakt, krig, blodshämnd, spökslott, fina salonger, mörka skogar och tassemarker, diverse helvetesvandringar... och mycket riktigt, erotiska möten mellan individer av Isfolket och demoner, svarta änglar, naturväsen och gudvetallt. Till saken hör också att de drabbade männen av Isfolket tenderar att uppvisa stor fysisk likhet med salig Peter Steele i Type O Negative... och då är det mer än bara anletsdrag, frisyr och figur som åsyftas. (Erkänn! Du har också sett utvikningsbilderna från Playgirl!)

Allt detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)

Sandemo har till råga på allt hävdat att Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?

Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)

 

Bok 3, Avgrunden

Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...

Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.

Bok 13, Satans fotspår

Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...

Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.

Bok 20, Korpens vingar

Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...

Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...) och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..

Bok 23, Våroffer

Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.

Min kommentar: Författaren beordrades av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.

Vissa scener i boken kan onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin passion. ”Men jeg kan røpe at de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av bokserien finner du här.

* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".

Tingel, tangel & benrangel pt. III: Stockholms Internationella Seriefestival 2013

Till alla som planerat ett besök på SIS i hufvudstaden i helgen kan jag (om än sent) meddela att jag och Skelettet har ett eget bord i hörsalen närmast fönstren. Jag har inga nya fanzines den här gången, däremot det allra sista kända exemplaret av La Danse Macabre och en hop läckra prylar: smycken, vykort, magneter och bokmärken med skelett- och konstmotiv...

Här nedan ser ni ett urval...

Julhälsningar från dödskallegrottan 2012

Än en gång vill jag önska mina läsare god jul genom att visa upp ett urval ur min Fantomenjulkortssamling. (Speciellt eftersom min tecknarhand tagit tillfällig semester efter att ha skrafferat några tusen streck för mycket - se inlägget "Konstens martyrium").

En riktigt strålande -  för att inte säga explosiv! -  jul från en pistolviftande

30-talsfantom i chic pilotmössa. Troligtvis tecknat av Kari Leppänen.

Fantomen rynkar på näsan åt en mystisk, grön stank (vilken

förstås har totalt motsatt effekt på Devil.) 90-tal, och av

stilen att döma tecknad av Jean-Yves Mitton (som tecknade

vår hjälte samt serien "Herman Storm" och "Vita Bågen" för

hans tidning under denna epok).

Kalsongränder, dödskallemärken och piratslagsmål av Knut Westad, 1988.

Vår hjälte i skrivartagen, porträtterad av Knut Westad någon

gång under 80-talet.

...och sist men inte minst, vår kalsongbeprydde vän fångad

av herr Westad ögonblicket efter att han tappat sina

kontaktlinser...

...

Ha en fin helg allihop!

Halloweenkonsert med Snowy Shaw

Såhär en dryg vecka för sent (pga strul med bildöverföringar) vill jag dela med mig av några bilder från Snowy Shaws Halloweenkonsert på Sparbankshallen i Varberg den tredje november. Speciellt eftersom jag och väninnan Lena till skillnad från större delen av publiken duktigt följt uppmaningen att delta i evenemangets kostymtävling -och kammade hem första respektive tredje pris!


Apropå att kamma: Nej, jag har inte peruk.

"Vampyr" i  sorgmundering á la sent 1700-tal, dräkt

sydd av Nordstjernan Design. Fotografen tyckte att

den uttråkade minen hörde till rollen...

 

Vackert stämningsljus på bekostnad av skärpan...

Igen.

Tredjepristagaren! Som för övrigt inte har peruk hon heller...



Med okänd beundrare... Inför den förestående zombieapokalypsen

noterar vi inte utan darr på handen att den gamla myten om att

zombies dör av hårt och spetsigt våld mot huvudet uppenbarligen är just

en myt...!



1a-6e pris: Dödskalleslips, Revengiatröja, tre skivor, ett VIP-

aftershow-pass samt en öl och en biljett till Pretty Maids i förstaprisbonus...

En tjusigt signerad affisch blev det också...

Verkligen en urtrist bild, men den röda frisyren piggar liksom upp den...

På det stora hela blev det en mycket angenäm kväll i King Diamonds tecken, då närmast samtliga gamla och nyare medlemmar från bandet utom King själv tycktes vara närvarande. Insatsen från kvällens huvudperson var hur som helst imponerande, milt uttryckt: han inte bara växlade mellan skickliga imitationer av falsettkungen och alla sina andra instrument utan var också i uppenbart god form efter att ha organiserat hela showen och logistiken omkring det hela alldeles ensam...!

Tempelriddare, vikingar, romare - och förvuxna håriga spindlar

Det senaste numret av Fantomen med en ny saftig episod om den vandrande vålnadens medeltida föregångare, har idag inspirerat mig till en lagom nördig utläggning om tidsresor och bristande logik i vissa serier utspelande sig i historiska miljöer.  

Det är uppenbart att tidningens manusförfattare och tecknare – som av allt att döma består av en samling historienördar av min egen kaliber – ofta haft svårt att hålla sig inom den givna tidsramen 1500-tal och nutiden när de kokar ihop äventyr med vår kalsongbeprydde vän. För trots att 15-, 16, 17- och 1800-talen bjuder på massor av spännande och intressanta skeenden att peta in honom i har det kliat i författar- och tecknarhjärnorna och -fingrarna av obändig lust att skriva om tidigare epoker som legat dem varmt om hjärtat.

Man har ofta löst detta genom tidsresor, som till exempel i äventyrssviterna ”Skatten i borgen”, ”Fången på Capitolium” och ”Legenden om svärden”¹, där såväl ”vår” Fantom som hans föregångare från 1500-talet plötsligt hamnar i det antika Rom och i kung Arthurs Camelot. Dessutom går det så spontant och praktiskt till i dessa historier att Fantis svimmat av och tagit händelserna för drömmar, men ändå vaknat med fysiska, ovedersägliga ”bevis” i händerna.

Med det mer sentida introducerandet av Fantomliknande personligheter, verksamma i det gamla Egypten, det antika Rom samt, förstås, medeltiden – har man till slut hittat ett sätt att kringgå detta problem. Manusförfattarna får slå sig lösa och spränga de begränsande tidsramarna medan de samtidigt håller sig på jorden, fjärran från tidsresor och övernaturliga drömmar. Samtidigt har man funnit en närmast outsinlig källa att ösa historiska äventyr ur, ty mycket är ännu höljt i dunkel omkring dessa gestalter och deras eventuella släktskap med ätten Walker².



Snuskig ruta ur FA 7 2009: Gladiatorn

och Fantomenföregångaren Cernwulf

antastas av sin blivande ärkefiende...

Ett lyckat grepp enligt min mening, för själv har jag kastat mig ivrigt över samtliga av dessa äventyr och fann även det senaste minst lika spännande som de tidigare. Inte nog med det arbetar tecknaren Kari Leppänen just nu på en ny medeltidshistoria med arbetsnamnet "Phantom anno 1349", späckad med dramatik och tragik...

…

Efter att ha lämnat den 21e Fantomen och hans arkeologväninna Minerva, som i ramhandlingen visat honom dokumenten om hans föregångare, i en klassisk cliffhangersituation var det återigen dags att ge sig i kast med spindelmonstren i Thorgaläventyret ”Arachnéa”. Detta äventyr går alltså i repris endast (?) nio år efter den förra publiceringen, och jag tycker mig observera liknande tendenser till att kombinera tidsepoker som i fallen ovan också här.

Thorgal, som alltid flackandes omkring på haven på sitt fruktlösa sökande efter en plats där han och familjen kan leva i fred utom räckhåll för gudarnas vrede, hamnar efter en storm på en underlig förtrollad ö tillsammans med sin lilla dotter Ylva. Flickan försvinner i en grottgång som leder ner till ett underjordiskt rike där titelns Arachnéa härskar, öns gudinna som är till hälften kvinna och till hälften spindel och kräver människooffer två gånger om året för att riket ska fortleva och blomstra. Öns vidskepliga och inavlade befolkning som lever som antika greker, samlas glatt vid templet då Thorgal frivilligt låter sig offras till nämnda gudom för att rädda sin dotter. På vägen konfronteras han med ett otal feta, håriga och allmänt vidriga jättespindlar i bästa Shelob-stil, tills den lilla Ylva frälser dem båda liksom ön genom att lösa Arachnéa från hennes förtrollning enbart med hjälp av sitt troskyldiga barnahjärta.

 

Thorgal och öbon Maïka (i avslöjande

antik grekisk dräkt) kämpar sig igenom Arachnéas

underjordiska rike.

”Arachnéa” råkar vara en av mina personliga favoriter, men det hindrar mig ändå inte från att ställa mig samma fråga som alltid när Thorgal strandar på fjärran stränder: Vad är det som gör att han alltid kan tala obehindrat med befolkningen i samtliga länder, tider och rymder han hamnar i – rymdmänniskor från hans fars okända och avdöda planet inberäknade?³ Den enda gången språkförbistringar uppstått tycks ha varit i det tidiga albumet ”Den svarta ön” där han träffar på ett inuitliknande folk av vilka endast en person var bekant med hans nordiska tungomål. På Arachnéas ö lever folket dessutom fullkomligt isolerade från omvärlden genom den tusenåriga förtrollningen som skymmer havet genom en hög mur av svarta klippor och en ständig, ogenomtränglig dimma. Och trots att det bokstavligen är tal om ren grekiska – eller ännu värre, antik grekiska! - kan nordbon Thorgal och öborna kommunicera verbalt utan några som helst problem, och så har det varit och så fortsätter det i alla efterföljande album.

Ett annat starkt exempel på detta är ”Barbaren”, där T. och hans familj tas tillfånga av romare (!) och säljs som slavar. Att det romerska imperiet (som tydligt omtalas i presens på flera ställen i albumet) gått under sedan ett halvt årtusende på Thorgals tid spelar ingen roll – och inte heller att en dialog där den ene talar latin och den andre fornnordiska inte torde flyta på lika lätt som då engelsmän och irländare, eller norrmän och svenskar, talar med varandra. Vad är det för övrigt med utomnordiska, i synnerhet fransk-belgiska serieskapare, och deras iver att låta vikingar möta antika romare? ”Asterix och vikingarna” är ett annat praktfullt exempel på samma sak.

Episka äventyrs- och fantasyserier liksom komiska serier i någotsånär verkliga, historiska miljöer får i och för sig tänja ganska långt på den historiska korrektheten, men borde kanske ändå hålla sig inom vissa ramar -när inga ”logiska” förklaringar som tidsresor, förtrollningar och gudars ingripanden står bakom. Som alla trogna läsare av Thorgal vet förekommer alla dessa fenomen flitigt i serien, men de förklarar ändå inte hur en hel familj från vikingatiden kan hamna i det gamla Rom till att börja med.

För att komma med ett mer illustrativt exempel är det minst lika bisarrt som om en 2000-talsmänniska skulle kliva in i det elisabetanska London efter en vanlig landning på Heathrow utan att varken han själv eller människorna i staden reagerat nämnvärt på det...

1Se FA 12-13 1985 samt FA 13 1981.

2Fantomens ätt etablerad år 1536, men det visste du nog redan om du orkat läsa såhär långt...

3Som du antagligen redan visste härstammar Thorgal ursprungligen från en okänd planet och lämnades som spädbarn i en kapsel i havet á la Stålmannen, där vikingen Leif Haraldsson hittade honom och tog honom till sig. Se bl.a. albumen ”Barnet från stjärnorna”, ”Den galne gudens stad” och ”Det underjordiska riket”.

Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006

Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Tingel, tangel & benrangel på Scifibokhandeln

Bokmärken med egna tryck prydda med coola hängen är vid sidan av handgjorda smycken min senaste ondsinta plan för att erövra denna kallsinniga värld genom min konst. (Ja, i varje fall den delen av mänskligheten som fortfarande läser riktiga böcker - och serier, de andra är ändå inte värda att satsa på.)
För de läsare/fans som befinner sig i eller i närheten av den kungliga hufvudstaden kan det vara kul att veta att ett litet urval av mina bokmärken sedan en tid finns till salu på Science Fictionbokhandeln på Västerlånggatan...

Skelettkollektionen - ett måste för varje Skelettet-fan!

En del av konstkollektionen.

EDIT: Senast jag var där och kollade låg bokmärkena tämligen respektlöst slängda i ett hörn på vänstra sidan av kassadisken där inte en jävel lär se dem - för tyvärr har jag inte tid eller möjlighet att gå in och tjata på personalen varje vecka. (Undra på att något inte säljer när man gömmer det bara för att tecknaren inte är tillräckligt känd! *morrrrr*) Men, de finns där.

Tre nördar och ett skelett i Underlandet

Geeky Wonderland är en blogg om film, spel, böcker och andra nördiga saker skriven av tre tjejer som enligt rubriken lider av "extremt storhetsvansinne". TinA skrev för en tid sedan ett underhållande inlägg om mitt album La Danse Macabre och det snygga Skelettet-halsbandet hon fått av mig.

Ett annat halsband.

Men ta dig tid att läsa vidare i bloggen för all del! Jag kan särskilt rekommendera deras härligt sarkastiska artikelserie om Facebook med hög igenkänningsfaktor...

Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...

Barnsligheter i blått

I matbutiken häromdagen noterade jag till min glädje att ett nytt nummer av Fantomen kommit ut, och slängde med ett exemplar på rullbandet utan att reflektera vidare över det. Däremot tyckte visst killen i kassan att jag skulle ha gjort det, för han log roat, såg mig i ögonen och undrade "vilken vuxen man går omkring i blåa trikåer?"

Bild ur min ännu opublicerade enrutesserie "You're Absurd".

Vad svarar man på det, annat än att man själv också alltid undrat. Fantomen är milt uttryckt en mycket bisarr figur, och hans dräkt utgör bara en liten del av detta faktum, trots att det ämnet aldrig upphör att fascinera såväl Fantomens fanskara som hans belackare.
De övriga exemplen på vår kalsongbeprydde väns underliga livsstil och förehavanden är alltför många för att nämnas här. I mitt tycke är emellertid själva grundstoryn det allra mest bisarra: det "faktum" att en obruten ättelinje av vita, maskerade, trikåklädda brottsbekämpare ska ha bott i en dödskalleformad grotta i den afrikanska djungeln i närmare 500 år. Och detta genom åtskilliga århundraden då mången adlig och kunglig ätt med samma behov av manliga arvingar utslocknade på grund av alltför många barn av "fel" kön, skyhög barnadödlighet och sjukdomar i allmänhet. (Vad hade inte Henry VIII gett för att få bära och föra vidare så remarkabla gener som Fantomenätten uppenbarligen besitter? Det hade sannerligen besparat honom många problem.)

För övrigt har även denne herre förekommit i minst ett historiskt Fantomenäventyr.

Att tjugo generationer män i rad skulle ha ägnat sina liv åt att jaga skurkar, väl medvetna om det våldsamma öde som väntat dem alla i en snittålder av 35-45 år, känns inte heller särskilt realistiskt eller trovärdigt.

Men, man får ta viss underhållning som den är. Och som jag påpekat i en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen: att något är bisarrt betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt. Inte nödvändigtvis heller att en historia inte är värd att läsa bara för att den är fullständigt orealistisk vid närmare analys.

Det är kanske just de historiska äventyren som är de bästa exemplen på detta. För min del har den största delen av (den skandinaviskt licensproducerade) Fantomenseriens oemotståndliga charm funnits i dem - bland annat för att mannen i den blå kroppstrumpan och hans fullständigt omöjliga familjehistoria kontrasterar skönt mot alla andra pjäser i dessa ofta storslagna, melodramatiska och tragiska kostymdramer. (Trots att jag som historienörd ofta retar mig på mer eller mindre uppenbara fel och historiskt inkorrekta kostymer och miljöer i äventyren.)

Visst utkommer det fullkomligt urusla nummer av Fantomentidningen med jämna mellanrum ("Vampyren i djungeln" i nr 5 2012 var ett lysande exempel på detta såväl tecknings- som manusmässigt), och som tidigare påpekat har även jag ända sedan 90-talet köpt många nummer på grund av den högt älskade biserien Thorgal. Faktum är dock att själva huvudserien ofta överraskat mig positivt också på senare år, framför allt berättelserna om Fantomens föregångare i det gamla Egypten, Rom och det medeltida Frankrike. Det lutar åt att jag måste köpa också nästa nummer då det kommer att innehålla ett riktigt saftigt historiskt äventyr involverandes ovan nämnda figurer och deras tidigare okända, mystiska kopplingar till Fantomenätten.

Och vad än personen i kassan månde tycka och säga om det så kommer jag inte att skämmas över att köpa Fantomen i fortsättningen heller, och inte heller det minsta över att läsa tidningen på offentlig plats. :-D

Lurvig eskapism

Eskapism är Utopis starkaste slagord i såväl tidning som blogg, och som medarbetare vill jag förstås inte vara sämre på att ta upp ämnet.

En klassisk form av eskapism som särskilt många konstnärliga personer engagerar sig i är s.k. tidsresor i form av reenactments i historiska föreningar, något som jag själv sysslat med i många år. För den som söker finns ett hyfsat smörgåsbord av olika sällskap med respektive epoker att välja mellan om man vill träffa likasinnade. Sällskap som sysslar med allt ifrån det antika Rom till det ack så omhuldade andra världskriget, med en hyfsad överrepresentation av medeltiden (som förvisso måste vara svår att gestalta autentiskt med tanke på att den sträcker sig över ungefär tusen år i Europa).

En epok som däremot tycks vara mycket underrepresenterad i dessa sammanhang är stenåldern. Finns det några eldsjälar därute som ägnar fritiden åt att garva hudar på tidsenligt vis och sy dräkter med bennålar och sentråd? Som hugger till flintredskap, tillbringar semestern i grottor och dreglar över Ötzis dräkt på arkeologiska museet i Bolzano?

Inte för att jag själv förläst mig på Grottbjörnens Folk, jag är bara nyfiken (och föredrar att skriva texten innan jag gör ännu en tråkigt avslöjande alternativt resultatlös googlesökning). ;-)

Väninnan Ellinor och jag tramsar över telefon. Från min tecknade dagbok, maj 2004.

Beklagar om några stenålderssjälar tagit illa upp...

Julhälsningar från dödskallegrottan

Jag har följt Fantomens öden och äventyr genom en herrans massa år och gör så fortfarande (trots den enorma manus- och teckningsmässiga förflackning som skett på senare år med alla dessa taffliga amerikanskproducerade äventyr av Tony dePaul & Paul Ryan och Sal Velluto, som till och med får en att vilja skrika ”Falk & Barry kom tillbaks – allt är förlåtet!”). Ett inslag i tidningen som jag dock inte sett på mycket länge är julkortsbilagor, som inte verkar ha kommit ut sedan tidiga 90-talet. Eftersom de flesta läsare här sannolikt inte tillbringat fullt lika mycket tid på att gräva i serieantikvariatens lådor som undertecknad, alternativt är för unga för att minnas, vill jag passa på att visa ett urval av min personliga samling av dessa bortglömda kulturhistoriska skatter och samtidigt säga god jul. ;-)

Vad de flesta av korten har gemensamt är de kliniskt jul-, snö- och tomtebefriade motiven, vilket i och för sig kan te sig naturligt med tanke på klimatet i Bengali och landets annorlunda kultur och seder - även om Fantomen själv, liksom hans familj, är väldigt västerländsk i de flesta tänkbara aspekter.

Motiven består således av rutor ur diverse äventyr, Fantomen i diverse heroiska poser eller idylliska små scener ur den 21e Fantomens familjeliv – med tämligen disparata ”God jul”-hälsningar tryckta tvärs över.

En av mina personliga favoriter. Från bilaga i nr 24 1988, scen av Kari Leppänen ur samma nummers äventyr ”Kuppen i Sanloi”. Fantomen hittar (det anatomiskt inkorrekta) skelettet av den ökände 1600-talspiraten Tease i en grotta. God jul, liksom.

Tidigt 90-tal? Collage av scener av Kari Leppänen. Stearinljus och tjocka gamla antika böcker förmedlar en julliknande stämning.

Idyll vid Keela-Wee av Knut Westad, tidigt 80-tal.

Knut Westad igen. För ovanlighetens skull har Fantis bytt ut sina rödrandiga kalsingar mot blåa.

Från samma bilaga som ovan.

”Hej, jag går omkring i djungeln och bekämpar bovar och leker spöke i svettiga trikåer dag och natt, och det har mina förfäder gjort i över 400 år, för att slutgiltigt, i en snittålder av 36-40 år, bli våldsamt mördade av arga banditer. Även jag kommer en dag att möta samma öde. Men jag är glad ändå!”

Och till sist, min största favorit, den enda med traditionellt jultema:

Fantomen och Diana i tomte- respektive Luciautstyrsel, troligtvis från 1977 och av stilen att döma målade av salig Jaime Vallvé. En eloge till Fantis för att han använder lösskägg och inte tomtemask! Tomtemasker – och i synnerhet de mumieliknande sådana med påmålade Micke Persbrandtblå ögon, skägg som bomullstussar och ilsket röda kinder som man ofta hittar i varuhus och diverse billighetsaffärer – har en sällsynt förmåga att skrämma små barn från vettet. (Den riktigt nördige kan förvisso anmärka att Fantomen och Diana inte hade några egna barn att skrämma slag på vid det tillfälle då bilderna målades. Och adoptivsonen Rex borde dessutom vid det laget ha slutat tro på tomten för länge sedan.)