Bokmässan och alla plågors moder

Det blir ingen typisk bokmässerapport här trots att även jag tillbringade åtminstone en dag på denna tillställning ångande av svett, självbekräftelse och ängsliga förhoppningar  - ty i sann obskyr undergroundanda fanns inte Epix förlag, än mindre Nekromani representerade vid något bord här. Det gjorde däremot min fanartillustration till Mater Morbi, en del av bonusmaterialet i det senaste av mardrömsdetektiven Dylan Dogs äventyr på svenska, i Apart Förlags indiemonter - jämte fanart av Therese Malmgren, Charlotte Winroth respektive Kim W Andersson.

Min vackra bild i mitten.

Den som prenumererar på Utopi har vid det här laget fått hem ett gratishäfte med prologen till albumet (som till skillnad från resten av albumet är i färg) tillsammans med #14 i brevlådan och prenumeranter av Close Up får hem häftet tillsammans med nästa nummer. Men med eller utan fanart, bonusmaterial eller prolog så är Mater Morbi ett mycket bra och tänkvärt album - läs det! För mer info och prenumeration, se Dylan Dogs svenska Facebooksida.

Bild: www.cravenroad7.it

Dödens läderklädda betvingare

Vad är nu detta? Döden har gått i närkamp med en galen dominatrix som av allt att döma inte är att leka med! Fruktan lyser ur hans tomma ögonhålor...

Bilden, som snart kommer att läggas upp i sin helhet, är en fanart till Mater Morbi - nästa del i den kultförklarade italienska skräckserien Dylan Dog till att ges ut på svenska av Ades Media. Tillsammans med ett mindre antal fanartbilder av andra svenska tecknare kommer den framemot hösten att pryda sin plats i nämnda album.

Ur "Cagliostro", ett av Dylan Dogs tidigare äventyr av
Tiziano Sclavi och Luigi Piccato.

Utopiska visioner pt II: vernissage+nytt nr ute nu!

Nu när Utopi nr 10-11 precis landat i brevlådor och välsorterade Pressbyrå- och Presstopbutiker är det hög tid att posta bilder från vernissaget till Utopiska Visioner som gick av stapeln i Dieselverkstaden den sjunde september.

Väninnan Ellinor dyker ner i nya numret

Min ädla profil framför min series dito.

 Vernissaget var även releasefest för detta feta dubbelnummer som till hälften består av en utställningskatalog späckad med läckra bilder från samtliga av utställningens deltagare. Förutom att mina serier breder ut sig över inte mindre än fem sidor denna gång finns det alltså många fler visuella godbitar av min hand i katalogdelen.
 

Propagandaaffisch plus rekvisita från Medley av Lisa Medin.

Nosferatu vid Brända Tomten? Stockholmsmotiv ur Theos ockulta kuriositeter av Ola Skogäng & Daniel Tholin.

Färgstarka morbiditeter i svartvitt av mig respektive Lars Krantz.

Skåp med smycken av mig och på nedre hyllan spelfigurer från Studio Peow.

Skallar blodrött, giftgrönt och lila...

Utopiska visioner i Nacka

För den som inte känner till det redan kan jag meddela att Utopi Magasin kommer att hålla en utställning vid namn Utopiska visioner på Dieselverkstaden i Nacka i vilken undertecknad deltar, tillsammans med tidningens väletablerade namn och ett antal nya spännande talanger. En filial av utställningen kommer att hållas på Serieteket på Kulturhuset och vernissaget blir på Nacka konsthall i Sickla utanför Stockholm nu på lördag den 7e klockan 14.

Illustration av Elin Fahlsted.

Klicka här så kommer ni till eventets Facebooksida.

Svart, vitt och fula stereotyper

En uppmärksammad och utskälld serieruta ur Frode Øverlis serie Inrutat tryckt i Metro gjorde oss relativt nyligen medvetna om att stereotypa framställningar av kannibaler i media är ett allvarligt samhällsproblem.

Med en ytterst begränsad mängd kannibaler i bekantskapskretsen finner jag det bäst att inte uttala mig i frågan. Som hängivet metalfan känner jag mig däremot kränkt av herr Øverlis fördomsfulla bilder av blackmetalfans och -musiker. Bilder som utan undantag och sedan åratal tillbaka utmålar svartmetallare som groteskt fula, gråbleka och ölmagade karikatyrer av medlemmar i Immortal och Nifelheim!



Ur Inrutat, Pondus #6 2012. Notera den slående likheten mellan svartmetallaren

längst till vänster och karaktären Barron Blod .

Till min förskräckelse inser jag att även serien Kollektivet av Torbjørn Lien som i Sverige trycks i Øverlis tidning Pondus och i en egen tidning i Norge, visar samma intolerans gentemot medlemmar av denna subkultur. I serien förekommer en blackmetalmusiker vid namn Ronny som bor i titelns kollektiv. Ronny har stripigt hår, skäggstubb och tomt stirrande blick, en beskrivning som även passar in på hans bandkamrater. Han bär ett s.k. y-namn som både i Sverige och seriens hemland Norge tydligt anses markera underklass och han har dessutom döpt sin lille son till Balder, ett namn som med sina klara konnotationer till nordisk mytologi för tankarna till det nationalsocialistiska stigma som svartmetallen för evigt är behäftad med genom Varg Vikernes liv och gärningar.

Ronny (i mitten till vänster) och hans frånstötande bandkamrater i Blacktööth

åkallar Satan. Även detta ur Pondus #6, 2012.

Ronny är uppenbart ointelligent och bufflig - karaktärsdrag som hårdrockare av alla slag förknippats med sedan tidernas begynnelse - och han är den i kollektivet som oftast gör bort sig och åker på stryk. När Ronny inte bokstavligen åkallar eller framför musikaliska hymner till mörkrets furste spenderar han all sin tid på att supa sig full och nedlägga fruntimmer till höger och vänster. För övrigt var han ständigt otrogen mot sitt barns mor under sin tid tillsammans med henne. 

Ronnys dumhet och kroniska kåthet försätter honom ständigt i brydsamma situationer...
Stripp ur Larsons Gale Verden #10, 2000.

Ronny spionerar på sin medboende på kollektivets toalett.
Ur Kollektivet#4, 2010.

Det är dags att agera mot förtrycket! Rensa ut Pondus från Serieteket och samtliga kiosker och butiker! Bränn tidningarna! Bojkotta Frode Øverli och Torbjørn Lien! Skriv arga insändare! Och demonstrera utanför norska ambassaden!

Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...

Thorgalfrossa i Fantomen!

I senaste Utopi finns en liten spalt där alla medarbetare svarar på vilka händelser inom fantasy- och scifisfären som de ser fram emot under 2012. Jag svarade pliktskyldigt och något förutsägbart med ”Bilbo. Filmen”. Efter att ha läst Fantomens utgivningsprogram för året, och det senaste numret av tidningen, ser jag att jag glömde tillägga ”att läsa mera Thorgal”.

Jag stötte först på denna fransk-belgiska serie i albumet ”Bågskyttarna” som ju är det första av de endast fyra hela album som getts ut på svenska. Dock fastnade jag aldrig riktigt för den förrän den började gå som biserie i vår kalsongbeprydde väns tidning under 1995. Fantasy-, och för att inte tala om scifi- elementen, i serien var i början ett störningsmoment för mig som historienörd eftersom jag först hoppats få läsa en någotsånär realistisk vikingahistoria. Ändå dröjde det inte länge innan jag (liksom större delen av Fantomentidningens läsare) ofta kom på mig själv med att köpa Fantis enbart för denna vältecknade och härligt melodramatiska biseries skull.
Thorgal har nu snart utökats till ett helt litet universum á la Marvel, då den gett upphov till minst två (eller om det var tre) spinoffserier. Först ut av dessa är ”Kriss från Valnor”, Thorgals största, vackraste och mest envetna antagonist. Hon stupade redan för ett hyfsat antal album sedan, efter att ha gottgjort alla sina tidigare illdåd mot vår hjälte och hans familj genom att offra sitt liv för att hjälpa dem fly från slavhandlare. I den nya seriens första avsnitt vaknar hon upp i det hinsides för att dömas av Freja och valkyriornas domstol. Frågan är om hon kommer att få komma till Valhall eller istället irra omkring för evigt i Nifelheims dimmor... För att utröna detta måste Kriss gå igenom sitt liv och redogöra för vem det barn var som formade henne till den hänsynslösa person hon blev.



Bild från http://www.actuabd.com/

Jag konstaterar med tillfredsställelse att det första avsnittet var minst lika spännande som jag hoppats. Den nya tecknaren Giulio de Vita har lyckats härma den ursprunglige tecknaren Rosinskys stil så väl att ”övergången” blir i det närmaste omärklig. Det enda jag finner att störa mig på är de uppenbart Boris Vallejoinfluerade guldbikinisar och bevingade hjälmar som man valt att ekipera samtliga valkyrior i. Serien har ända från början lagt sig till med många egna och tidigare okända element i den nordiska mytologin, vad annat kan man vänta sig av utomnordiska serieskapare, men guldbikinisar?!

Nåväl, vi väntar med spänning på avsnitt två och ser fram emot vad mer skaparna Yves Sente, de Vita och "gammeltecknaren" Rosinsky, som fortfarande ägnar sig åt originalserien, har att bjuda på i år.

Avslutningvis kan jag inte undgå att påpeka att de slutgiltigt överträffat sig själva i konsten att hitta på underliga och gutturala fantasynamn. Verkliga nordiska namn som Ragnhild, Solveig och Leif har länge blandats med påhittade som ibland kan låta vackra som till exempel Aaricia, och inte fullt lika vackra som Shaïgan eller Wor. I detta avsnittet förekommer i varje fall en osympatisk karaktär vid namn Urgh.
Say no more...