Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.
Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.
Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket. |
Allt
detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska
faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många
hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå
har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal
kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal
bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och
Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)
Sandemo har till råga på allt hävdat att
Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött
honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att
spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?
Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina
största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast
kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)
Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid
sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu
blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula
ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som
döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till
det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian
IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina
krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig
älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...
Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.
Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.
Bok 13, Satans fotspår
Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...
Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.
Bok 20, Korpens vingar
Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...
Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...
Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.
Bok 20, Korpens vingar
Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...
Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om
Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista
på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...)
och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor
är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst
speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..
Bok 23, Våroffer
Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.
Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.
Min kommentar: Författaren beordrades
av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för
att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor
och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur
sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en
fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.
Vissa scener i boken kan
onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som
han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga
trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och
tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd
att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin
passion. ”Men jeg kan røpe at
de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en
artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt
puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant
analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av
bokserien finner du här.
* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".
Jag började läse dem när jag var 14 och det inte fanns så många delar. Det blev många turer till bokhandeln varannan månad när man ville ha nästa del! Männsikan har ju en fantastisk fantasi och förmåga att hitta på spännande handligar. Hade hon också haft litterär talang så hade serien varit storslagen! Men hennes platityder och krystade dialoger- argh! De tre första böckerna du nämner är mina favoriter. Jag gillar henne bäst när hon faktiskt vågar göra karaktärer som Sol och även Tengil den gode, som är ambivaleta, men efter Heike så blir ju alla sp fruktansvärt snälla och rara, eller bara ondsinta. och sedan i sista böckerna när Andarna dyker upp och får de mer förhärdade typerna som Kolgrim och Ulvar att se ljuset- ja, då orkade jag liksom inte längre...
SvaraRaderaHehe, det där med plattityderna och dialogerna ja... när jag började läsa böckerna (vid 17, jag hann för övrigt bli 23 innan jag läst klart) blev jag lätt chockad över det - ska vi säga, enkla språket och alla svorska uttryck som blev fler och fler ju längre serien led. Hade aldrig läst något liknande... men eftersom jag gillade själva historierna rycktes jag ju med, som så många andra. :-)
RaderaTycker också att böckerna "tappar" något efter Heikesagan, men då stör jag mig först och främst på att det blir alldeles för mycket andar och gudar överallt, så det närmast sprutar ur öronen. Blev det någonsin av att du läste ut serien då?
Om inte så kan jag säga att de sista böckerna där Tengel den onde härjar omkring och jagar våra hjältar i fjällen har ett underhållningsvärde ändå. Jag glömmer aldrig meningar som "Tengel den onde var som sagt inte särskilt intelligent. Detta gjorde honom mångdubbelt farlig." :-D
Ja, alldeles för mycket gudar! Men, jo, jag läste ut dem med Tengil fräsande omkring i de norska fjällen. Jag skulle önska att man gjorde en riktig maffig tv-serie av den. Tjusiga historiska kläder och ett manus som snyggar till språket och med de häftiga handlingarna. Det skulle ju dessutom bli en veritabel bildningsresa genom den norsk/dansk/svenska historien!
Radera"Fräsande omkring" ja, haha! Tengel en ondes filosoferande om världens tillstånd och sitt kommande världsherravälde är särskilt oförglömligt i bok nr 43 (En glimt av ömhet). Gör man allt för att vara ond för sakens skull blir man lätt ofrivilligt komisk (även om Sandemo alldeles medvetet gjorde Tengel till en ibland ganska lustig figur).
RaderaLäste senast förra året eller om det var 2010 att en TV-serie var på gång, men nu är det tyvärr tyst om det igen... Synd. För ja, det hade kunnat bli en riktigt maffig kostymserie. Till råga på allt verkar de ha lagt ner musikaluppsättningen i Valdres också (även om en musikal inte är samma sak.)