Den mystiska, drunknade musan - en morbid klassiker

Min egen teckning. Blyerts, 2001.

Alla som någon gång gått en ateljéskola där man lär ut de gamla mästarnas tekniker måste inleda sin långa och svåra väg mot teknisk perfektion genom att teckna gipsfigurer. Först genom att kopiera litografier av 1800-talskonstnären Charles Bargue och senare i form av verkliga gipsfigurer - allt exakt ner i minsta detalj och enligt policyn på 1800-talets konstakademier där den store förebilden William Adolphe Bouguereau levde och verkade. En gipsfigur man kommer i kontakt med på ett tidigt stadium är en mask av en okänd ung flicka med klassiskt vackra drag inramade av en typisk 1860-talsfrisyr med sedesam mittbena.

Ansiktet med de långa böjda fransarna under de slutna ögonlocken och det mystiska leendet som utstrålar en sådan otrolig ro och frid har av många jämförts med Mona Lisa. Något som kanske inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att modellen enligt legenden var en död flicka som togs upp ur Seinefloden i Paris någon gång under det sena 1800-talet... Kroppen visade inga tecken på våld varför det föreföll vara självmord, liksom i fallet med så många andra bärgade lik från vattendrag i storstäder där självmördare och mördade då liksom nu trängdes med allsköns avfall. Personalen på bårhuset ska ha blivit så tagna av den dödas skönhet att de ansåg det vara en synd att inte bevara den. På något sätt fann så kopior av denna dödsmask sin väg in i otaliga konstnärsstudios och privata hem under de kommande årtiondena, samt givetvis, även in i fantasin hos otaliga författare, poeter, konstnärer och musiker där flickan nu levt sitt eget liv i dryga hundra år. Bland många, många andra hos poeten Vladimir Nabukov, avantgardefotografen Man Ray och, på senare år, hos industrial/chamberpopartisten Emilie Autumn i låten "306". En nyskriven musikal, "The Legend of L'Inconnu" av makarna Lesley och Denis Chopin, turnerar dessutom runt i sitt hemland England när detta skrivs.

Maskens verkliga namn var mig länge obekant, då "jeune fille" (ung flicka) är de enda ord som står under Bargues litografi, med prydliga romerska versaler.

Bild: http://maykan.wordpress.com/category/abecedaire/

Genom en ren slump stötte jag så på detta välbekanta ansikte under namnet ”L'Inconnue de la Seine” (den okända från Seine) i en handgjord medaljong på Etsy varpå en veritabel flod av information (förlåt ordvitsen!) följde en googling senare.

Att modellen verkligen var död då masken gjöts är omtvistat och, enligt bland andra gipsmodellgjutarfirman Lorenzi i Paris som fortfarande tillverkar och säljer kopior av den – omöjligt med tanke på ansiktets släta hy och friskt runda kinder. 

Den vid tillfället högst levande modellen påstås enligt vissa, något mindre romantiska, källor ha varit dotter alternativt älskarinna till en tysk masktillverkare. 

Vissa historier hävdar att denna tyska likväl ska ha kastat sig i Seine efter att masken gjutits, på grund av sorgen efter ett dödfött barn eller - förstås - olycklig kärlek.

Flickans verkliga identitet har i alla händelser förblivit höljd i dunkel... om man inte vill tro en dr Henry Battley från Scotland Yard, som på 30-talet, under en föreläsningsresa till Buenos Aires, av en slump hittade nedanstående fotografi i en lumpbod.

Bild: www.johngoto.org

Den unga damen på fotot - och bakom masken - påstås ha varit en ungersk music hall-artist vid namn Ewa Lazlo och mer om de misstänkta omständigheterna kring hennes död kan läsas på en hemsida minst lika mystisk som ämnet den behandlar.

Vare sig L'Inconnue var död eller levande i det ögonblick då hennes ansiktsdrag odödliggjordes slutar den makabra fascination hon framkallar ingalunda vid bildkonst, dikter och andra litterära, konstnärliga och musikaliska verk. Inte ens vid att hon i all sin morbida glans ska ha blivit ett stort skönhetsideal hos framför allt tyska kvinnor i slutet av 18- och början av 1900-talet...

Hon är nämligen också världens mest ”kyssta” kvinna efter att ha lånat sina drag åt livräddardockan Resusci Anne (även kallad CPR Annie), utvecklad av norrmannen Åsmund Lærdal år 1960. Det är troligt att du redan tvingats trycka dina läppar mot hennes kalla, blöta under  livräddningslektionerna i barndomens simundervisning...

Källor:

http://theforeigner.no/pages/columns/an-unknown-from-the-seine/

http://en.wikipedia.org/wiki/L%27Inconnue_de_la_Seine

http://www.florenceacademyofart.se/nyheter/den-mystiska-kvinnan/  
http://www.johngoto.org.uk/framer/9text.htm
http://www.guardian.co.uk/world/2007/dec/01/france.art 
http://www.letstalk24.co.uk/articles/legend-comes-to-life/ 

http://en.wikipedia.org/wiki/Resusci_Anne

...

Vi knyter ihop säcken med Emilie Autumns "306" från albumet med den passande titeln "Opheliac" (syftande på Hamlets drunknade käresta förstås.)

Nytt år och allt det där

Visst nej, världen gick inte under den 21a december. Tror jag. Ännu ett nytt år har sett dagens ljus och vi är fulla av förhoppningar som alltid. Ingen torde ha fångat den känslan bättre än George Frederic Watts i sin mest berömda målning från 1886...

Nå, jag vill i alla händelser passa på att önska alla mina läsare och vänner ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

"Hope" , olja på duk. Tate Gallery.

Mer medeltidsromantik åt folket: en målning får liv

Några eldsjälar på det brittiska produktionsbolaget WAG Screen fick för några år sedan för sig att göra en kortfilm av Lord Alfred Tennysons* klassiska dikt "The Lady Of Shalott", med kostymer och miljöer tagna från John William Waterhouses målningar av denna olyckliga, men ack så romantiska dam. DVDn har funnits att köpa på produktionsbolagets hemsida, men man lovade nyligen att släppa den fri på Youtube efter att ha uppnått 1500 gillanden på Facebook, vilket skedde häromveckan.

Jag har aldrig sett någon av mina favorittavlor få liv på det här sättet tidigare, än mindre på ett så utsökt vackert sätt. Mycket mer finns inte att säga, utom att både Tennyson och Waterhouse troligtvis skulle ha varit nöjda med filmen...

*eller Alfred, Lord Tennyson or whatever he's called...

"Kvalmig romantik" som förskönat världen

Relativt många läsare har hittat hit genom mitt tidigare inlägg om Lizzie Siddal; modellen, poeten och konstnären vars bländande fysiska uppenbarelse inspirerade konstnärerna i det prerafaelitiska brödraskapet så starkt, liksom hennes liv och verk (och tragiska öde) fortsätter att beröra och inspirera många inklusive undertecknad än idag. För dessa läsare - och sådär i största allmänhet - kan jag tala om att den åttonde september var inofficiell bemärkelsedag för alla fans av prerafaeliterna, då det var just den dagen år 1848 som brödraskapet bildades (om än för att upplösas endast fyra år senare).


"Paolo and Fransesca da Rimini". Akvarell av Dante Gabriel Rossetti, 1855.

"Pandora" av Rossetti, 1869.

Inte nog med detta öppnade en stor utställning på temat på Tate Britain i London den tolfte: Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde - till glädje för de lyckostar som har vägarna förbi London före den trettonde januari 2013.

Bloggarna Pre-Raphaelite Sisterhood och The Kissed Mouth för att bara nämna två, firar med saftiga inlägg och givetvis vill även jag stämma in i kören och posta ett urval favorittavlor - och en bild av ett eget verk som inspirerats av konstnärsgruppen och deras efterföljare.

Själv upptäckte jag prerafaeliterna ganska sent, först i tjugoårsåldern under ett besök i London som jag till stor del tillbringade hängande på konstmuseer. Mitt intresse fördjupades åren därpå under mina studier på Einar Granum Kunstskole, delvis som en protest mot skolans och konstetablissemangets allmänt modernistiska och avskalade ideal. Något som inte oväntat gav upphov till sneda leenden och kommentarer om ”flödande romantik” från vissa lärare och en och annan klasskamrat, syftande både på alla dessa bilder av i synnerhet Rossetti, Millais och Waterhouse i böckerna från skolbiblioteket och de av mina egna teckningar som bar tydliga spår av dess influenser.


"The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, 1888.



"Ophelia" av John William Waterhouse, 1910. Notera den kusligt glasartade blicken...



Som synes påverkade detta mig inte mer än att jag luftar mitt intresse för dessa passionerade eskapisters verk och deras inflytande på min egen konst offentligt så fort tillfälle ges...

"The Lady of Shalott", eget fotokonstverk från 2000 med Tennysons dikt i kalligrafi (beskuren). Barbies väninna Midge agerade modell i en tätad pappbåt i Ätran...

 

Att prerafaeliterna haft signifikant inverkan inte bara på konsthistorien utan även på dagens populärkultur är oomtvistat. Däremot torde färre känna till att den unge JRR Tolkien ska ha inspirerats starkt av de många mytologiska scener som förekommer i dessa målningar. Många dräkter och miljöer i Peter Jacksons filmtrilogi visar dessutom uppenbara influenser från samma källor...

Så skänk en tacksamhetens tanke till prerafaeliterna där du sitter i spänd förväntan och räknar ner dagarna till premiären för ”The Hobbit”! 

Legenden om Lizzie Siddal

Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.


Självporträtt, 1853



Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.

Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52.

Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.

Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").

Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.

Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.

A Silent Wood

O silent wood, I enter thee

With a heart so full of misery

For all the voices from the trees

And the ferns that cling about my knees.

In thy darkest shadow let me sit

When the grey owls about thee flit;

There I will ask of thee a boon,

That I may not faint or die or swoon.

Gazing through the gloom like one

Whose life and hopes are also done,

Frozen like a thing of stone

I sit in thy shadow – but not alone.

Can God bring back the day when we two stood

Beneath the clinging trees in that dark wood?



"The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal.



Mer läsning och bilder: Lizzie Siddal.com, Artmagick 

*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.