Svart, vitt och fula stereotyper pt II: En glad och kränkningsbefriad Halloween!

Snuskig tavla av Georg Engelhard Schröder - en kulturarbetare
av tvivelaktig vandel som aldrig tog offentlig ställning för

feminismen eller mot Hitler och nazismen.

Bild: expressen.se

Alltmer medvetna om diverse minoriteters och kvinnors utsatta position i samhället har vi under senare år ägnat mycken möda åt att uppmärksamma och utplåna stereotypa skildringar av marginaliserade grupper framför allt i barnkulturen och populärkulturen. Likt hungriga ugglor spanande efter minsta skälvning i snötäcket i hopp om att slå klorna i en saftig sork scannar våra vaksamma ögon och öron outtröttligt det offentliga rummet i jakt på dolda rasistiska och sexistiska budskap. Inga potentiellt stötande inslag ska längre få besudla våra ögon och öron, våra gommar, vår vokabulär eller vårt kollektiva medvetande: bilder, målningar, skulpturer, böcker, seriealbum, leksaker, maträtter, glasspinnar, godispåsar, godisbitar, bakverk, filmscener, tryckta gardintyger, färger (senast en rosabeige kulör som hittills sålts under namnet ”hudfärg”) och sist men inte minst ord. Dags för en allomfattande sanering á la Klarakvarteren således!

Bild: costumecraze.com

Vilket för oss till den stundande Halloweenhelgen - en högtid då fördomsfulla framställningar av rasifierade personer frodas, ja formligen exploderar när tanklösa människor iklär sig andra etniciteteters och kulturers stigman. Därför vill jag i min oändliga godhet bidra med några tankeställare innan du lägger sista handen vid din kostym och går ut och har ”roligt” på någon annans bekostnad.

Fråga dig själv om du är medveten om vilka signaler din kostym sänder ut, och om det finns något budskap eller något syfte du vill uppnå med den.
Här i Skandinavien är det till skillnad från i helgens hemland USA mest populärt att klä ut sig till traditionella skräckvarelser som vampyrer, varulvar, zombies, häxor, spöken och skelett. Vampyrkostymer är särskilt populära då dessa varelser anses ha en särskilt stark erotisk dragningskraft, varför ”jag är en sexig vampyr och jag ska bita dig” torde vara ett av de vanligaste budskapen som sänds ut under denna helg. En fråga du därför bör ställa dig är tillhör du den folkgrupp eller kultur vars kostym du bär?

Det som du ser som en skojig kostym är nämligen vardag för många som till skillnad från dig inte kan klä av sig det. Du kanske tycker att din vampyrdräkt är fin, rolig eller sexig, men minns att du med den bär andra personers liv – liv som dessutom ofta består av århundraden, eller årtusenden av smärta och sorg. Föreställ dig för ett ögonblick hur ditt liv skulle se ut om du inte kunde ta ut dina långa huggtänder. Om du vore beroende av att dricka dina medvarelsers blod för att överleva. Många vampyrer har inte själva valt sitt fysiska tillstånd, och till skillnad från vad många tror skulle ytterst få av dem välja att dra människors uppmärksamhet till sig genom att gå i svart kåpa med ståkrage eller 1700-talsdräkt matchad med böljande blond hårman och tydlig fransk brytning.

Bild: makezine.com

Varulvar är än mer utsatta då lykantropi är en sjukdom som i de fall vi känner till smittats genom bett eller överförts via gener. Varulvsmasker och -kostymer, som i bästa fall påminner vagt om den felande länken och i värsta fall om vandrande ryamattor – är inget annat än ett hån mot de människor som drabbats av denna sjukdom. Detsamma gäller zombies. Innan du väljer att stappla fram längs gatan med låtsasblod och ruttnande latexkött rinnande längs kinderna – skänk en tanke till alla de oskyldiga människor som efter sin död förvandlats till zombies. Föreställ dig de anhörigas smärta då deras nära och kära, som de själlösa monster de blivit, måste dödas en andra gång – för övrigt genom brutalt våld mot huvudet, så att ruttet blod och hjärnsubstans flyger åt alla håll.

Spöken är själar efter avlidna människor som av olika anledningar förblivit jordbundna och deras personligheter, etniciteter och sinnelag uppvisar samma mångfald som hos levande människor. Ändå väljer de levande att fortsätta sprida stereotypa uppfattningar om de döda genom att klä sig i skelettdräkt, vita spöklakan eller måla sig vita i ansiktet med svarta ringar runt ögonen. Många pryder sig dessutom med stora blodiga - inte sällan realistiska - sår och med plastknivar till synes inkörda i kroppen. Detta är en kränkning av alla de avlidna personer som oftast inte själva valt att dö, än mindre de sätt de dog på.

Detta är inte din kultur. Det är inte OK.
Bild: costumeworld.com

Av hänsyn till de döda bör även historiska och historiserande dräkter undvikas, liksom alla kostymeringar föreställande historiska personer, då de inte är annat än karikatyrer av människor som levde förr och av deras kultur. 

Slutligen bör du fråga dig om du skulle kunna tänka dig att bära din dräkt i närheten av den folkgrupp vars kostym du bär.

Skulle du gå över kyrkogården i skelettdräkt? Som jag påpekade ovan har även de döda varierande personligheter och grad av känslighet – men minns att de till skillnad från de levande inte alltid är synliga för blotta ögat...

Helfwetes Röf

Vissa dagar inskränker sig kreativiteten till att sätta ihop fula ord i nya och spännande kombinationer. När även denna syssla slutar i frustration sedan ordförrådet tömts fullständigt - kan man alltid försöka illustrera dem...

Detta även om vissa dagar är sådana att till och med pennorna vägrar samarbeta (till och med fulpennorna med permanentbläck och filtspets!).
Håll till godo... Förhoppningsvis blir detta inte första delen i en serie.*

_____________________________________________________________________________

    *Serie som i bildserie, inte en med rutor i vanlig mening.

Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.


"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".

 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.

Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...

För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 

"Hannibal the Cannibal"



Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.

[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).

Svart, vitt och fula stereotyper

En uppmärksammad och utskälld serieruta ur Frode Øverlis serie Inrutat tryckt i Metro gjorde oss relativt nyligen medvetna om att stereotypa framställningar av kannibaler i media är ett allvarligt samhällsproblem.

Med en ytterst begränsad mängd kannibaler i bekantskapskretsen finner jag det bäst att inte uttala mig i frågan. Som hängivet metalfan känner jag mig däremot kränkt av herr Øverlis fördomsfulla bilder av blackmetalfans och -musiker. Bilder som utan undantag och sedan åratal tillbaka utmålar svartmetallare som groteskt fula, gråbleka och ölmagade karikatyrer av medlemmar i Immortal och Nifelheim!



Ur Inrutat, Pondus #6 2012. Notera den slående likheten mellan svartmetallaren

längst till vänster och karaktären Barron Blod .

Till min förskräckelse inser jag att även serien Kollektivet av Torbjørn Lien som i Sverige trycks i Øverlis tidning Pondus och i en egen tidning i Norge, visar samma intolerans gentemot medlemmar av denna subkultur. I serien förekommer en blackmetalmusiker vid namn Ronny som bor i titelns kollektiv. Ronny har stripigt hår, skäggstubb och tomt stirrande blick, en beskrivning som även passar in på hans bandkamrater. Han bär ett s.k. y-namn som både i Sverige och seriens hemland Norge tydligt anses markera underklass och han har dessutom döpt sin lille son till Balder, ett namn som med sina klara konnotationer till nordisk mytologi för tankarna till det nationalsocialistiska stigma som svartmetallen för evigt är behäftad med genom Varg Vikernes liv och gärningar.

Ronny (i mitten till vänster) och hans frånstötande bandkamrater i Blacktööth

åkallar Satan. Även detta ur Pondus #6, 2012.

Ronny är uppenbart ointelligent och bufflig - karaktärsdrag som hårdrockare av alla slag förknippats med sedan tidernas begynnelse - och han är den i kollektivet som oftast gör bort sig och åker på stryk. När Ronny inte bokstavligen åkallar eller framför musikaliska hymner till mörkrets furste spenderar han all sin tid på att supa sig full och nedlägga fruntimmer till höger och vänster. För övrigt var han ständigt otrogen mot sitt barns mor under sin tid tillsammans med henne. 

Ronnys dumhet och kroniska kåthet försätter honom ständigt i brydsamma situationer...
Stripp ur Larsons Gale Verden #10, 2000.

Ronny spionerar på sin medboende på kollektivets toalett.
Ur Kollektivet#4, 2010.

Det är dags att agera mot förtrycket! Rensa ut Pondus från Serieteket och samtliga kiosker och butiker! Bränn tidningarna! Bojkotta Frode Øverli och Torbjørn Lien! Skriv arga insändare! Och demonstrera utanför norska ambassaden!

Lycka enligt hårdrockaren

...är att återfinna sin gamla vinylsamling som försvunnit efter en av sjuttioelva flyttar, oskadd i ett dammigt garage efter sex år av fruktlöst sökande.

Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.

Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.

Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavs i England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...

Preciousss... my precioussss...

Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Dödens dolda budskap – en paranoid konspirationsteori

-”Jag ska döda dem allihop!”

Orden fladdrade förbi i min övertrötta skalle när jag passerade Sveriges mest trafikerade korsning vid Sergels torg för en tid sedan. För en knapp sekund undrade jag om min morbida fantasi som så många gånger tidigare spelade mig ett spratt, eller om jag bokstavligen fått solsting. En snabb blick upp mot reklam-tv-skärmen på husgaveln som vetter mot korsningen och Åhlénshuset visade emellertid att så inte var fallet. Det var inget annat än en trailer för den nya filmen ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” med flimrande översättningsremsa. De som så våldsamt skulle förpassas från denna värld var förstås inga andra än världens alla vampyrer, och detta av ingen mindre än Amerikas än idag så omhuldade president.

Besinningslöst, oprovocerat våld. Ur "Dödens käftar".

Frågan jag omedelbart ställde mig var om samhällets förfall redan gått så långt att man satt i system att mata folk med ondsinta, subtila budskap genom filmtrailrar och reklam på offentliga platser i syfte att få dem att ha ihjäl varandra. Kanske för att minska den officiella arbetslöshets- och hemlöshetsstatistiken? Man har ju redan bäddat väl för detta genom nedmonterad psykvård och alla våldsbenägna dårar som går lösa på gatorna. Och varför placera en distraherande tv-skärm som till råga på allt visar actionspäckade filmtrailrar vid en högt trafikerad korsning, om man inte önskar livet ur stadens fotgängare? Nog för att tv-skärmar är ganska överflödiga nuförtiden när folk oavbrutet går och sitter och står med näsorna nere i sina smartphones i mitt i alla vardagsbestyr och även ute i trafiken, men ändå. Jag utgår ifrån att man gör tappra försök att komma åt också alla gamlingar, uteliggare och andra som saknar mobil uppkoppling på detta vis. ”Meja ner dem bara! Inget att spara på!” som Tengel den onde* så kärnfullt uttryckte sig om den övervägande delen av mänskligheten i någon av alla 47 volymer av Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” - för att komma med ännu en (tämligen långsökt) populärkulturell association.

Mer våld ur "Dödens käftar".

Som avslutning kan jag avslöja att jag inte har sett Lincoln-filmen, men troligtvis kommer att göra det, som trogen (om än kräsen) vampyr- och kostymfilmsnörd. Och jag gissar att den liksom i fallet Buffy The Vampire Slayer dröjer mycket vid vampyrdödandets mindre glamourösa sidor. Att tvingas bli ”dråpare” låter förvisso som ett hårt och svårt öde också för en president. För även om presidenter är vana vid att ha ihjäl folk åt höger och vänster genom namnunderskrifter, omröstningar, knapptryckningar eller lönnmord lär ju de flesta av dem hysa motvilja mot att göra hantverket med egna händer, så att säga. Vampyrer har å andra sidan i både fallet Buffy och den fiktionaliserade Abraham Lincoln sedan länge upphört att vara just folk, vilket ju brukar vara det första uppfyllda kriteriet för en legitimerad och politiskt organiserad utrotning... ;-)

*För den oinvigde: Tengel aka Tan-ghil den onde är den utomordentligt onde, tillika odödlige, stamfadern till sagans ätt Isfolket. Hans ursprungliga namn Tan-ghil betyder ”född under en svart sol” och han högg ihjäl sin egen mor redan som litet barn på 1200-talet. Sist men inte minst dödar hans andedräkt bokstavligen allt och alla som kommer i närheten av honom...

\m/ Black metal \m/

Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...

Förkylning och mentala virus

Håller just på att hämta mig från årets första obligatoriska och tämligen sega förkylning, så jag har inte orkat jobba särskilt mycket i veckan. När tecknarhanden vilar kompenserar dock sinnet med att absorbera såväl som formulera desto mer trams från allehanda källor. Som klippet nedan, och som detta blogginlägg...

Jag är uppenbarligen sen med att kommentera det, med tanke på att originalet som inspirerade denna annorlunda tolkning rönte som mest uppmärksamhet för ett par månader sedan. Själv upptäckte jag hur som helst båda för så pass kort tid sedan att låten snurrat runt i mitt huvud närmast oavbrutet i flera veckors tid. Vilket fick mig att komma fram till följande slutsats:

Ivrigt påeldade av det s.k. ”kriget mot terrorismen” har Messias anhängare till slut lyckats få fram det ultimata vapnet för slutgiltigt värlsherravälde...

För den dagen kommer då de förvandlat hela jordens befolkning till lallande dårar ur stånd att yttra annat än korta, gutturala stavelser som ”uh uh” och Frälsarens förnamn i bokstaverad form...

 

Till den som inte hört låten (eller sett något av klippen) vill jag bara poängtera att ni trycker på ”play” på egen risk... ;-)

Uh uh!

Lurvig eskapism

Eskapism är Utopis starkaste slagord i såväl tidning som blogg, och som medarbetare vill jag förstås inte vara sämre på att ta upp ämnet.

En klassisk form av eskapism som särskilt många konstnärliga personer engagerar sig i är s.k. tidsresor i form av reenactments i historiska föreningar, något som jag själv sysslat med i många år. För den som söker finns ett hyfsat smörgåsbord av olika sällskap med respektive epoker att välja mellan om man vill träffa likasinnade. Sällskap som sysslar med allt ifrån det antika Rom till det ack så omhuldade andra världskriget, med en hyfsad överrepresentation av medeltiden (som förvisso måste vara svår att gestalta autentiskt med tanke på att den sträcker sig över ungefär tusen år i Europa).

En epok som däremot tycks vara mycket underrepresenterad i dessa sammanhang är stenåldern. Finns det några eldsjälar därute som ägnar fritiden åt att garva hudar på tidsenligt vis och sy dräkter med bennålar och sentråd? Som hugger till flintredskap, tillbringar semestern i grottor och dreglar över Ötzis dräkt på arkeologiska museet i Bolzano?

Inte för att jag själv förläst mig på Grottbjörnens Folk, jag är bara nyfiken (och föredrar att skriva texten innan jag gör ännu en tråkigt avslöjande alternativt resultatlös googlesökning). ;-)

Väninnan Ellinor och jag tramsar över telefon. Från min tecknade dagbok, maj 2004.

Beklagar om några stenålderssjälar tagit illa upp...

Vinteridyll

Photoshoppad spontanskiss från min kladdbok. Visst är det kusligt hur hon i mitten liknar en viss Eric Cartman?

Alla som någon gång bott i England, eller besökt landet på vintern, lär ju känna igen sig i bilden.

Kuriöst nog tycks detta mode börja sprida sig även hit, och med tanke på hur elpriserna skenar så till den grad att alla (mindre bemedlade) förväntas stänga av elen så fort de lämnar huset för att slippa bli ruinerade - lär det ha kommit för att stanna. För vad annat kan man göra än att vänja sig vid kylan i möjligaste mån? Då slår man dessutom flera flugor i en smäll: man sparar in stort på klädkontot genom att sluta helt med ytterplagg och strumpor samtidigt som man ser sexig ut!
En win-win situation, alltså.

Om apor

Jag kan fortfarande inte tro det, men igår såg jag en dam *host*, kvinna, på stan med en tatuering av George W Bush på överarmen. Ett mycket realistiskt och skickligt utfört porträtt i "black-and-grey" dessutom. Tyvärr var det ju inte möjligt att ordna några bildbevis, särskilt med tanke på att jag förföljde henne flera meter (om än med solglasögonen på) för att dubbelkolla om jag verkligen såg rätt.
Hur som helst: om jag varit tvungen att välja hade jag hellre tatuerat in en apa som den ovan på armen för evigt.

(Just den här apan har dock redan börjat vissna bort, den är bara en tillfällig tatuering utförd av undertecknad under gångna helgen).