Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...

Ett filmsuget spöke i behov av BH

Enligt den här artikeln i Allt om Stockholm huserar ett filmsuget spöke med smak för damunderkläder på Hotel Victory i Gamla stan. I rum 208 närmare bestämt. Låter bekant på något sätt... ;-)

Den mystiska, drunknade musan - en morbid klassiker

Min egen teckning. Blyerts, 2001.

Alla som någon gång gått en ateljéskola där man lär ut de gamla mästarnas tekniker måste inleda sin långa och svåra väg mot teknisk perfektion genom att teckna gipsfigurer. Först genom att kopiera litografier av 1800-talskonstnären Charles Bargue och senare i form av verkliga gipsfigurer - allt exakt ner i minsta detalj och enligt policyn på 1800-talets konstakademier där den store förebilden William Adolphe Bouguereau levde och verkade. En gipsfigur man kommer i kontakt med på ett tidigt stadium är en mask av en okänd ung flicka med klassiskt vackra drag inramade av en typisk 1860-talsfrisyr med sedesam mittbena.

Ansiktet med de långa böjda fransarna under de slutna ögonlocken och det mystiska leendet som utstrålar en sådan otrolig ro och frid har av många jämförts med Mona Lisa. Något som kanske inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att modellen enligt legenden var en död flicka som togs upp ur Seinefloden i Paris någon gång under det sena 1800-talet... Kroppen visade inga tecken på våld varför det föreföll vara självmord, liksom i fallet med så många andra bärgade lik från vattendrag i storstäder där självmördare och mördade då liksom nu trängdes med allsköns avfall. Personalen på bårhuset ska ha blivit så tagna av den dödas skönhet att de ansåg det vara en synd att inte bevara den. På något sätt fann så kopior av denna dödsmask sin väg in i otaliga konstnärsstudios och privata hem under de kommande årtiondena, samt givetvis, även in i fantasin hos otaliga författare, poeter, konstnärer och musiker där flickan nu levt sitt eget liv i dryga hundra år. Bland många, många andra hos poeten Vladimir Nabukov, avantgardefotografen Man Ray och, på senare år, hos industrial/chamberpopartisten Emilie Autumn i låten "306". En nyskriven musikal, "The Legend of L'Inconnu" av makarna Lesley och Denis Chopin, turnerar dessutom runt i sitt hemland England när detta skrivs.

Maskens verkliga namn var mig länge obekant, då "jeune fille" (ung flicka) är de enda ord som står under Bargues litografi, med prydliga romerska versaler.

Bild: http://maykan.wordpress.com/category/abecedaire/

Genom en ren slump stötte jag så på detta välbekanta ansikte under namnet ”L'Inconnue de la Seine” (den okända från Seine) i en handgjord medaljong på Etsy varpå en veritabel flod av information (förlåt ordvitsen!) följde en googling senare.

Att modellen verkligen var död då masken gjöts är omtvistat och, enligt bland andra gipsmodellgjutarfirman Lorenzi i Paris som fortfarande tillverkar och säljer kopior av den – omöjligt med tanke på ansiktets släta hy och friskt runda kinder. 

Den vid tillfället högst levande modellen påstås enligt vissa, något mindre romantiska, källor ha varit dotter alternativt älskarinna till en tysk masktillverkare. 

Vissa historier hävdar att denna tyska likväl ska ha kastat sig i Seine efter att masken gjutits, på grund av sorgen efter ett dödfött barn eller - förstås - olycklig kärlek.

Flickans verkliga identitet har i alla händelser förblivit höljd i dunkel... om man inte vill tro en dr Henry Battley från Scotland Yard, som på 30-talet, under en föreläsningsresa till Buenos Aires, av en slump hittade nedanstående fotografi i en lumpbod.

Bild: www.johngoto.org

Den unga damen på fotot - och bakom masken - påstås ha varit en ungersk music hall-artist vid namn Ewa Lazlo och mer om de misstänkta omständigheterna kring hennes död kan läsas på en hemsida minst lika mystisk som ämnet den behandlar.

Vare sig L'Inconnue var död eller levande i det ögonblick då hennes ansiktsdrag odödliggjordes slutar den makabra fascination hon framkallar ingalunda vid bildkonst, dikter och andra litterära, konstnärliga och musikaliska verk. Inte ens vid att hon i all sin morbida glans ska ha blivit ett stort skönhetsideal hos framför allt tyska kvinnor i slutet av 18- och början av 1900-talet...

Hon är nämligen också världens mest ”kyssta” kvinna efter att ha lånat sina drag åt livräddardockan Resusci Anne (även kallad CPR Annie), utvecklad av norrmannen Åsmund Lærdal år 1960. Det är troligt att du redan tvingats trycka dina läppar mot hennes kalla, blöta under  livräddningslektionerna i barndomens simundervisning...

Källor:

http://theforeigner.no/pages/columns/an-unknown-from-the-seine/

http://en.wikipedia.org/wiki/L%27Inconnue_de_la_Seine

http://www.florenceacademyofart.se/nyheter/den-mystiska-kvinnan/  
http://www.johngoto.org.uk/framer/9text.htm
http://www.guardian.co.uk/world/2007/dec/01/france.art 
http://www.letstalk24.co.uk/articles/legend-comes-to-life/ 

http://en.wikipedia.org/wiki/Resusci_Anne

...

Vi knyter ihop säcken med Emilie Autumns "306" från albumet med den passande titeln "Opheliac" (syftande på Hamlets drunknade käresta förstås.)

Huua, det var det jävligaste...!

Väl medveten om att jag är långt ifrån den enda som älskar att grotta ner sig i otäcka spökhistorier vill jag generöst dela med mig av mitt senaste nätfynd, Skarn.se,,en veritabel guldgruva för den som vill skrämma upp sig tills man sitter som en darrande, pipande hög och gråter hysteriskt i bästa Yvette Fielding*-stil. (Den uppmärksamme lär också ha lagt märke till att länken även återfinns under den nya rubriken Gastkramande inspiration här i bloggen, en länksamling som givetvis kommer att fyllas på med mer morbiditeter.)
Och har man liksom jag en rent yrkesmässig anledning att göra research och söka inspiration för att underhålla ett elakt, nyfiket och upplevelsehungrigt Skelett finns det ingen anledning att ifrågasätta varför man egentligen utsätter sig för sådant här... ;-)

Vi drämmer till med Hans Baldung Griens förmodligen mest makabra (i hård konkurrens) verk "Döden och flickan".

Sajten har en tonvikt på spökerier i och omkring Stockholm, men! - det bästa är att merparten av historierna var obekanta till och med för mig som både bott många år i staden ifråga, gått en eller ett par spökvandringar och äger ett väl genomläst exemplar av Stig Linells Stockholms spökhus. Läs om varför man inte ska promenera ensam i Knistaskogen, om djävulsröster på Svartsjö slott, om ruttnande vålnader som jagar levande förbipasserande på Ornös gamla kyrkogård, om hur de döda firar julotta i Österhaninge kyrka i sällskap av ingen mindre än Fredrika Bremer, om förfärliga mosslik som med gurglande, sugande ljud kryper upp på tuvorna i träsket mellan gårdarna Mölna och Bredvik...
Det enda man saknar är mer utförlig information om under vilka tidsepoker flera av dessa ohyggliga händelser ska ha inträffat samt mer exakta källhänvisningar...

...

*Yvette Fielding, brittisk TV-producent och skådespelerska som mellan 2002 och -10 agerade programledare för den paranormala realityserien Most Haunted ("Hemsökta hus").

Julhälsningar från dödskallegrottan 2012

Än en gång vill jag önska mina läsare god jul genom att visa upp ett urval ur min Fantomenjulkortssamling. (Speciellt eftersom min tecknarhand tagit tillfällig semester efter att ha skrafferat några tusen streck för mycket - se inlägget "Konstens martyrium").

En riktigt strålande -  för att inte säga explosiv! -  jul från en pistolviftande

30-talsfantom i chic pilotmössa. Troligtvis tecknat av Kari Leppänen.

Fantomen rynkar på näsan åt en mystisk, grön stank (vilken

förstås har totalt motsatt effekt på Devil.) 90-tal, och av

stilen att döma tecknad av Jean-Yves Mitton (som tecknade

vår hjälte samt serien "Herman Storm" och "Vita Bågen" för

hans tidning under denna epok).

Kalsongränder, dödskallemärken och piratslagsmål av Knut Westad, 1988.

Vår hjälte i skrivartagen, porträtterad av Knut Westad någon

gång under 80-talet.

...och sist men inte minst, vår kalsongbeprydde vän fångad

av herr Westad ögonblicket efter att han tappat sina

kontaktlinser...

...

Ha en fin helg allihop!

"Kvalmig romantik" som förskönat världen

Relativt många läsare har hittat hit genom mitt tidigare inlägg om Lizzie Siddal; modellen, poeten och konstnären vars bländande fysiska uppenbarelse inspirerade konstnärerna i det prerafaelitiska brödraskapet så starkt, liksom hennes liv och verk (och tragiska öde) fortsätter att beröra och inspirera många inklusive undertecknad än idag. För dessa läsare - och sådär i största allmänhet - kan jag tala om att den åttonde september var inofficiell bemärkelsedag för alla fans av prerafaeliterna, då det var just den dagen år 1848 som brödraskapet bildades (om än för att upplösas endast fyra år senare).


"Paolo and Fransesca da Rimini". Akvarell av Dante Gabriel Rossetti, 1855.

"Pandora" av Rossetti, 1869.

Inte nog med detta öppnade en stor utställning på temat på Tate Britain i London den tolfte: Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde - till glädje för de lyckostar som har vägarna förbi London före den trettonde januari 2013.

Bloggarna Pre-Raphaelite Sisterhood och The Kissed Mouth för att bara nämna två, firar med saftiga inlägg och givetvis vill även jag stämma in i kören och posta ett urval favorittavlor - och en bild av ett eget verk som inspirerats av konstnärsgruppen och deras efterföljare.

Själv upptäckte jag prerafaeliterna ganska sent, först i tjugoårsåldern under ett besök i London som jag till stor del tillbringade hängande på konstmuseer. Mitt intresse fördjupades åren därpå under mina studier på Einar Granum Kunstskole, delvis som en protest mot skolans och konstetablissemangets allmänt modernistiska och avskalade ideal. Något som inte oväntat gav upphov till sneda leenden och kommentarer om ”flödande romantik” från vissa lärare och en och annan klasskamrat, syftande både på alla dessa bilder av i synnerhet Rossetti, Millais och Waterhouse i böckerna från skolbiblioteket och de av mina egna teckningar som bar tydliga spår av dess influenser.


"The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, 1888.



"Ophelia" av John William Waterhouse, 1910. Notera den kusligt glasartade blicken...



Som synes påverkade detta mig inte mer än att jag luftar mitt intresse för dessa passionerade eskapisters verk och deras inflytande på min egen konst offentligt så fort tillfälle ges...

"The Lady of Shalott", eget fotokonstverk från 2000 med Tennysons dikt i kalligrafi (beskuren). Barbies väninna Midge agerade modell i en tätad pappbåt i Ätran...

 

Att prerafaeliterna haft signifikant inverkan inte bara på konsthistorien utan även på dagens populärkultur är oomtvistat. Däremot torde färre känna till att den unge JRR Tolkien ska ha inspirerats starkt av de många mytologiska scener som förekommer i dessa målningar. Många dräkter och miljöer i Peter Jacksons filmtrilogi visar dessutom uppenbara influenser från samma källor...

Så skänk en tacksamhetens tanke till prerafaeliterna där du sitter i spänd förväntan och räknar ner dagarna till premiären för ”The Hobbit”! 

Lycka enligt hårdrockaren

...är att återfinna sin gamla vinylsamling som försvunnit efter en av sjuttioelva flyttar, oskadd i ett dammigt garage efter sex år av fruktlöst sökande.

Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.

Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.

Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavs i England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...

Preciousss... my precioussss...

Legenden om Lizzie Siddal

Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.


Självporträtt, 1853



Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.

Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52.

Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.

Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").

Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.

Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.

A Silent Wood

O silent wood, I enter thee

With a heart so full of misery

For all the voices from the trees

And the ferns that cling about my knees.

In thy darkest shadow let me sit

When the grey owls about thee flit;

There I will ask of thee a boon,

That I may not faint or die or swoon.

Gazing through the gloom like one

Whose life and hopes are also done,

Frozen like a thing of stone

I sit in thy shadow – but not alone.

Can God bring back the day when we two stood

Beneath the clinging trees in that dark wood?



"The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal.



Mer läsning och bilder: Lizzie Siddal.com, Artmagick 

*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.