Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären
Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.
 |
| Självporträtt, 1853 |
Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.
 |
| Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52. |
Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.
Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").
Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.
Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.
A Silent Wood
O silent wood, I enter thee
With a heart so full of misery
For all the voices from the trees
And the ferns that cling about my knees.
In thy darkest shadow let me sit
When the grey owls about thee flit;
There I will ask of thee a boon,
That I may not faint or die or swoon.
Gazing through the gloom like one
Whose life and hopes are also done,
Frozen like a thing of stone
I sit in thy shadow – but not alone.
Can God bring back the day when we two stood
Beneath the clinging trees in that dark wood?
 |
| "The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal. |
*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.
