Julhälsningar från dödskallegrottan 2012

Än en gång vill jag önska mina läsare god jul genom att visa upp ett urval ur min Fantomenjulkortssamling. (Speciellt eftersom min tecknarhand tagit tillfällig semester efter att ha skrafferat några tusen streck för mycket - se inlägget "Konstens martyrium").

En riktigt strålande -  för att inte säga explosiv! -  jul från en pistolviftande

30-talsfantom i chic pilotmössa. Troligtvis tecknat av Kari Leppänen.

Fantomen rynkar på näsan åt en mystisk, grön stank (vilken

förstås har totalt motsatt effekt på Devil.) 90-tal, och av

stilen att döma tecknad av Jean-Yves Mitton (som tecknade

vår hjälte samt serien "Herman Storm" och "Vita Bågen" för

hans tidning under denna epok).

Kalsongränder, dödskallemärken och piratslagsmål av Knut Westad, 1988.

Vår hjälte i skrivartagen, porträtterad av Knut Westad någon

gång under 80-talet.

...och sist men inte minst, vår kalsongbeprydde vän fångad

av herr Westad ögonblicket efter att han tappat sina

kontaktlinser...

...

Ha en fin helg allihop!

Tempelriddare, vikingar, romare - och förvuxna håriga spindlar

Det senaste numret av Fantomen med en ny saftig episod om den vandrande vålnadens medeltida föregångare, har idag inspirerat mig till en lagom nördig utläggning om tidsresor och bristande logik i vissa serier utspelande sig i historiska miljöer.  

Det är uppenbart att tidningens manusförfattare och tecknare – som av allt att döma består av en samling historienördar av min egen kaliber – ofta haft svårt att hålla sig inom den givna tidsramen 1500-tal och nutiden när de kokar ihop äventyr med vår kalsongbeprydde vän. För trots att 15-, 16, 17- och 1800-talen bjuder på massor av spännande och intressanta skeenden att peta in honom i har det kliat i författar- och tecknarhjärnorna och -fingrarna av obändig lust att skriva om tidigare epoker som legat dem varmt om hjärtat.

Man har ofta löst detta genom tidsresor, som till exempel i äventyrssviterna ”Skatten i borgen”, ”Fången på Capitolium” och ”Legenden om svärden”¹, där såväl ”vår” Fantom som hans föregångare från 1500-talet plötsligt hamnar i det antika Rom och i kung Arthurs Camelot. Dessutom går det så spontant och praktiskt till i dessa historier att Fantis svimmat av och tagit händelserna för drömmar, men ändå vaknat med fysiska, ovedersägliga ”bevis” i händerna.

Med det mer sentida introducerandet av Fantomliknande personligheter, verksamma i det gamla Egypten, det antika Rom samt, förstås, medeltiden – har man till slut hittat ett sätt att kringgå detta problem. Manusförfattarna får slå sig lösa och spränga de begränsande tidsramarna medan de samtidigt håller sig på jorden, fjärran från tidsresor och övernaturliga drömmar. Samtidigt har man funnit en närmast outsinlig källa att ösa historiska äventyr ur, ty mycket är ännu höljt i dunkel omkring dessa gestalter och deras eventuella släktskap med ätten Walker².



Snuskig ruta ur FA 7 2009: Gladiatorn

och Fantomenföregångaren Cernwulf

antastas av sin blivande ärkefiende...

Ett lyckat grepp enligt min mening, för själv har jag kastat mig ivrigt över samtliga av dessa äventyr och fann även det senaste minst lika spännande som de tidigare. Inte nog med det arbetar tecknaren Kari Leppänen just nu på en ny medeltidshistoria med arbetsnamnet "Phantom anno 1349", späckad med dramatik och tragik...

…

Efter att ha lämnat den 21e Fantomen och hans arkeologväninna Minerva, som i ramhandlingen visat honom dokumenten om hans föregångare, i en klassisk cliffhangersituation var det återigen dags att ge sig i kast med spindelmonstren i Thorgaläventyret ”Arachnéa”. Detta äventyr går alltså i repris endast (?) nio år efter den förra publiceringen, och jag tycker mig observera liknande tendenser till att kombinera tidsepoker som i fallen ovan också här.

Thorgal, som alltid flackandes omkring på haven på sitt fruktlösa sökande efter en plats där han och familjen kan leva i fred utom räckhåll för gudarnas vrede, hamnar efter en storm på en underlig förtrollad ö tillsammans med sin lilla dotter Ylva. Flickan försvinner i en grottgång som leder ner till ett underjordiskt rike där titelns Arachnéa härskar, öns gudinna som är till hälften kvinna och till hälften spindel och kräver människooffer två gånger om året för att riket ska fortleva och blomstra. Öns vidskepliga och inavlade befolkning som lever som antika greker, samlas glatt vid templet då Thorgal frivilligt låter sig offras till nämnda gudom för att rädda sin dotter. På vägen konfronteras han med ett otal feta, håriga och allmänt vidriga jättespindlar i bästa Shelob-stil, tills den lilla Ylva frälser dem båda liksom ön genom att lösa Arachnéa från hennes förtrollning enbart med hjälp av sitt troskyldiga barnahjärta.

 

Thorgal och öbon Maïka (i avslöjande

antik grekisk dräkt) kämpar sig igenom Arachnéas

underjordiska rike.

”Arachnéa” råkar vara en av mina personliga favoriter, men det hindrar mig ändå inte från att ställa mig samma fråga som alltid när Thorgal strandar på fjärran stränder: Vad är det som gör att han alltid kan tala obehindrat med befolkningen i samtliga länder, tider och rymder han hamnar i – rymdmänniskor från hans fars okända och avdöda planet inberäknade?³ Den enda gången språkförbistringar uppstått tycks ha varit i det tidiga albumet ”Den svarta ön” där han träffar på ett inuitliknande folk av vilka endast en person var bekant med hans nordiska tungomål. På Arachnéas ö lever folket dessutom fullkomligt isolerade från omvärlden genom den tusenåriga förtrollningen som skymmer havet genom en hög mur av svarta klippor och en ständig, ogenomtränglig dimma. Och trots att det bokstavligen är tal om ren grekiska – eller ännu värre, antik grekiska! - kan nordbon Thorgal och öborna kommunicera verbalt utan några som helst problem, och så har det varit och så fortsätter det i alla efterföljande album.

Ett annat starkt exempel på detta är ”Barbaren”, där T. och hans familj tas tillfånga av romare (!) och säljs som slavar. Att det romerska imperiet (som tydligt omtalas i presens på flera ställen i albumet) gått under sedan ett halvt årtusende på Thorgals tid spelar ingen roll – och inte heller att en dialog där den ene talar latin och den andre fornnordiska inte torde flyta på lika lätt som då engelsmän och irländare, eller norrmän och svenskar, talar med varandra. Vad är det för övrigt med utomnordiska, i synnerhet fransk-belgiska serieskapare, och deras iver att låta vikingar möta antika romare? ”Asterix och vikingarna” är ett annat praktfullt exempel på samma sak.

Episka äventyrs- och fantasyserier liksom komiska serier i någotsånär verkliga, historiska miljöer får i och för sig tänja ganska långt på den historiska korrektheten, men borde kanske ändå hålla sig inom vissa ramar -när inga ”logiska” förklaringar som tidsresor, förtrollningar och gudars ingripanden står bakom. Som alla trogna läsare av Thorgal vet förekommer alla dessa fenomen flitigt i serien, men de förklarar ändå inte hur en hel familj från vikingatiden kan hamna i det gamla Rom till att börja med.

För att komma med ett mer illustrativt exempel är det minst lika bisarrt som om en 2000-talsmänniska skulle kliva in i det elisabetanska London efter en vanlig landning på Heathrow utan att varken han själv eller människorna i staden reagerat nämnvärt på det...

1Se FA 12-13 1985 samt FA 13 1981.

2Fantomens ätt etablerad år 1536, men det visste du nog redan om du orkat läsa såhär långt...

3Som du antagligen redan visste härstammar Thorgal ursprungligen från en okänd planet och lämnades som spädbarn i en kapsel i havet á la Stålmannen, där vikingen Leif Haraldsson hittade honom och tog honom till sig. Se bl.a. albumen ”Barnet från stjärnorna”, ”Den galne gudens stad” och ”Det underjordiska riket”.

Fantomentolkning och färsk Skelettserie - ute nu!

Stress. Detta begrepp, som används slentrianmässigt som någon slags statusförhöjande ursäkt för allt möjligt av alltför många i världen. Ett effektivt sätt att slippa ifrån saker och ting och samtidigt bekräfta inför omvärlden att man minsann har ett riktigt jobb där man är helt oumbärlig, alternativt upprätthålla en alltför bräcklig illusion om detsamma...
Icke desto mindre är det just stress som hindrat mig från att uppdatera bloggen med två viktiga nyheter under de två senaste veckorna - men, bättre sent än aldrig.

För det första så har jag för första gången fått äran att ta upp en helsida i färg i min gamla älsklingstidning Fantomen, under rubriken "Fantomen i skrattspegeln" där olika svenska tecknare tolkar vår vandrande vålnad ur en humoristisk synvinkel.

Min vän August med Fantomen #21 2012.

Tidningen med min tjusiga teckning finns att köpa åtminstone tills nu på torsdag den 11e oktober.
Tyvärr föll texten längst ner i bilden bort någonstans i korrekturen och skämtet med den, men för att komma med en rättelse så ska där stå "då Fantomen somnat på fel sida".

...

Och för det andra så har en färsk Skelettet-episod just kommit ut med Utopi nummer 7. En av mina allra bästa om jag får säga det själv, och den finns dessutom till skillnad från Fantomentidningen tillgänglig i välsorterade Pressbyråer ända fram till i december...

Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006

Barnsligheter i blått

I matbutiken häromdagen noterade jag till min glädje att ett nytt nummer av Fantomen kommit ut, och slängde med ett exemplar på rullbandet utan att reflektera vidare över det. Däremot tyckte visst killen i kassan att jag skulle ha gjort det, för han log roat, såg mig i ögonen och undrade "vilken vuxen man går omkring i blåa trikåer?"

Bild ur min ännu opublicerade enrutesserie "You're Absurd".

Vad svarar man på det, annat än att man själv också alltid undrat. Fantomen är milt uttryckt en mycket bisarr figur, och hans dräkt utgör bara en liten del av detta faktum, trots att det ämnet aldrig upphör att fascinera såväl Fantomens fanskara som hans belackare.
De övriga exemplen på vår kalsongbeprydde väns underliga livsstil och förehavanden är alltför många för att nämnas här. I mitt tycke är emellertid själva grundstoryn det allra mest bisarra: det "faktum" att en obruten ättelinje av vita, maskerade, trikåklädda brottsbekämpare ska ha bott i en dödskalleformad grotta i den afrikanska djungeln i närmare 500 år. Och detta genom åtskilliga århundraden då mången adlig och kunglig ätt med samma behov av manliga arvingar utslocknade på grund av alltför många barn av "fel" kön, skyhög barnadödlighet och sjukdomar i allmänhet. (Vad hade inte Henry VIII gett för att få bära och föra vidare så remarkabla gener som Fantomenätten uppenbarligen besitter? Det hade sannerligen besparat honom många problem.)

För övrigt har även denne herre förekommit i minst ett historiskt Fantomenäventyr.

Att tjugo generationer män i rad skulle ha ägnat sina liv åt att jaga skurkar, väl medvetna om det våldsamma öde som väntat dem alla i en snittålder av 35-45 år, känns inte heller särskilt realistiskt eller trovärdigt.

Men, man får ta viss underhållning som den är. Och som jag påpekat i en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen: att något är bisarrt betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt. Inte nödvändigtvis heller att en historia inte är värd att läsa bara för att den är fullständigt orealistisk vid närmare analys.

Det är kanske just de historiska äventyren som är de bästa exemplen på detta. För min del har den största delen av (den skandinaviskt licensproducerade) Fantomenseriens oemotståndliga charm funnits i dem - bland annat för att mannen i den blå kroppstrumpan och hans fullständigt omöjliga familjehistoria kontrasterar skönt mot alla andra pjäser i dessa ofta storslagna, melodramatiska och tragiska kostymdramer. (Trots att jag som historienörd ofta retar mig på mer eller mindre uppenbara fel och historiskt inkorrekta kostymer och miljöer i äventyren.)

Visst utkommer det fullkomligt urusla nummer av Fantomentidningen med jämna mellanrum ("Vampyren i djungeln" i nr 5 2012 var ett lysande exempel på detta såväl tecknings- som manusmässigt), och som tidigare påpekat har även jag ända sedan 90-talet köpt många nummer på grund av den högt älskade biserien Thorgal. Faktum är dock att själva huvudserien ofta överraskat mig positivt också på senare år, framför allt berättelserna om Fantomens föregångare i det gamla Egypten, Rom och det medeltida Frankrike. Det lutar åt att jag måste köpa också nästa nummer då det kommer att innehålla ett riktigt saftigt historiskt äventyr involverandes ovan nämnda figurer och deras tidigare okända, mystiska kopplingar till Fantomenätten.

Och vad än personen i kassan månde tycka och säga om det så kommer jag inte att skämmas över att köpa Fantomen i fortsättningen heller, och inte heller det minsta över att läsa tidningen på offentlig plats. :-D

Thorgalfrossa i Fantomen!

I senaste Utopi finns en liten spalt där alla medarbetare svarar på vilka händelser inom fantasy- och scifisfären som de ser fram emot under 2012. Jag svarade pliktskyldigt och något förutsägbart med ”Bilbo. Filmen”. Efter att ha läst Fantomens utgivningsprogram för året, och det senaste numret av tidningen, ser jag att jag glömde tillägga ”att läsa mera Thorgal”.

Jag stötte först på denna fransk-belgiska serie i albumet ”Bågskyttarna” som ju är det första av de endast fyra hela album som getts ut på svenska. Dock fastnade jag aldrig riktigt för den förrän den började gå som biserie i vår kalsongbeprydde väns tidning under 1995. Fantasy-, och för att inte tala om scifi- elementen, i serien var i början ett störningsmoment för mig som historienörd eftersom jag först hoppats få läsa en någotsånär realistisk vikingahistoria. Ändå dröjde det inte länge innan jag (liksom större delen av Fantomentidningens läsare) ofta kom på mig själv med att köpa Fantis enbart för denna vältecknade och härligt melodramatiska biseries skull.
Thorgal har nu snart utökats till ett helt litet universum á la Marvel, då den gett upphov till minst två (eller om det var tre) spinoffserier. Först ut av dessa är ”Kriss från Valnor”, Thorgals största, vackraste och mest envetna antagonist. Hon stupade redan för ett hyfsat antal album sedan, efter att ha gottgjort alla sina tidigare illdåd mot vår hjälte och hans familj genom att offra sitt liv för att hjälpa dem fly från slavhandlare. I den nya seriens första avsnitt vaknar hon upp i det hinsides för att dömas av Freja och valkyriornas domstol. Frågan är om hon kommer att få komma till Valhall eller istället irra omkring för evigt i Nifelheims dimmor... För att utröna detta måste Kriss gå igenom sitt liv och redogöra för vem det barn var som formade henne till den hänsynslösa person hon blev.



Bild från http://www.actuabd.com/

Jag konstaterar med tillfredsställelse att det första avsnittet var minst lika spännande som jag hoppats. Den nya tecknaren Giulio de Vita har lyckats härma den ursprunglige tecknaren Rosinskys stil så väl att ”övergången” blir i det närmaste omärklig. Det enda jag finner att störa mig på är de uppenbart Boris Vallejoinfluerade guldbikinisar och bevingade hjälmar som man valt att ekipera samtliga valkyrior i. Serien har ända från början lagt sig till med många egna och tidigare okända element i den nordiska mytologin, vad annat kan man vänta sig av utomnordiska serieskapare, men guldbikinisar?!

Nåväl, vi väntar med spänning på avsnitt två och ser fram emot vad mer skaparna Yves Sente, de Vita och "gammeltecknaren" Rosinsky, som fortfarande ägnar sig åt originalserien, har att bjuda på i år.

Avslutningvis kan jag inte undgå att påpeka att de slutgiltigt överträffat sig själva i konsten att hitta på underliga och gutturala fantasynamn. Verkliga nordiska namn som Ragnhild, Solveig och Leif har länge blandats med påhittade som ibland kan låta vackra som till exempel Aaricia, och inte fullt lika vackra som Shaïgan eller Wor. I detta avsnittet förekommer i varje fall en osympatisk karaktär vid namn Urgh.
Say no more...

Julhälsningar från dödskallegrottan

Jag har följt Fantomens öden och äventyr genom en herrans massa år och gör så fortfarande (trots den enorma manus- och teckningsmässiga förflackning som skett på senare år med alla dessa taffliga amerikanskproducerade äventyr av Tony dePaul & Paul Ryan och Sal Velluto, som till och med får en att vilja skrika ”Falk & Barry kom tillbaks – allt är förlåtet!”). Ett inslag i tidningen som jag dock inte sett på mycket länge är julkortsbilagor, som inte verkar ha kommit ut sedan tidiga 90-talet. Eftersom de flesta läsare här sannolikt inte tillbringat fullt lika mycket tid på att gräva i serieantikvariatens lådor som undertecknad, alternativt är för unga för att minnas, vill jag passa på att visa ett urval av min personliga samling av dessa bortglömda kulturhistoriska skatter och samtidigt säga god jul. ;-)

Vad de flesta av korten har gemensamt är de kliniskt jul-, snö- och tomtebefriade motiven, vilket i och för sig kan te sig naturligt med tanke på klimatet i Bengali och landets annorlunda kultur och seder - även om Fantomen själv, liksom hans familj, är väldigt västerländsk i de flesta tänkbara aspekter.

Motiven består således av rutor ur diverse äventyr, Fantomen i diverse heroiska poser eller idylliska små scener ur den 21e Fantomens familjeliv – med tämligen disparata ”God jul”-hälsningar tryckta tvärs över.

En av mina personliga favoriter. Från bilaga i nr 24 1988, scen av Kari Leppänen ur samma nummers äventyr ”Kuppen i Sanloi”. Fantomen hittar (det anatomiskt inkorrekta) skelettet av den ökände 1600-talspiraten Tease i en grotta. God jul, liksom.

Tidigt 90-tal? Collage av scener av Kari Leppänen. Stearinljus och tjocka gamla antika böcker förmedlar en julliknande stämning.

Idyll vid Keela-Wee av Knut Westad, tidigt 80-tal.

Knut Westad igen. För ovanlighetens skull har Fantis bytt ut sina rödrandiga kalsingar mot blåa.

Från samma bilaga som ovan.

”Hej, jag går omkring i djungeln och bekämpar bovar och leker spöke i svettiga trikåer dag och natt, och det har mina förfäder gjort i över 400 år, för att slutgiltigt, i en snittålder av 36-40 år, bli våldsamt mördade av arga banditer. Även jag kommer en dag att möta samma öde. Men jag är glad ändå!”

Och till sist, min största favorit, den enda med traditionellt jultema:

Fantomen och Diana i tomte- respektive Luciautstyrsel, troligtvis från 1977 och av stilen att döma målade av salig Jaime Vallvé. En eloge till Fantis för att han använder lösskägg och inte tomtemask! Tomtemasker – och i synnerhet de mumieliknande sådana med påmålade Micke Persbrandtblå ögon, skägg som bomullstussar och ilsket röda kinder som man ofta hittar i varuhus och diverse billighetsaffärer – har en sällsynt förmåga att skrämma små barn från vettet. (Den riktigt nördige kan förvisso anmärka att Fantomen och Diana inte hade några egna barn att skrämma slag på vid det tillfälle då bilderna målades. Och adoptivsonen Rex borde dessutom vid det laget ha slutat tro på tomten för länge sedan.)