Fruktansvärt

En smärre utgrävning i kylskåpet resulterade häromdagen i det makabra fyndet av en i det närmaste mumifierad banan. Varpå tanken slog mig att hellre än att låta matvaror som inte längre är tjänliga som föda gå till spillo kan man låta dem tjäna konstens ädla syften och därmed transformera dem till andlig spis - till glädje och nytta för alla. Inspirerad av Giuseppo Archimboldo och ett gammalt inlägg i bloggen Huskorsets hemliga liv skapade jag därmed min egen version av "Bockstensmannen som banan".

Håll till godo. (Nya tecknade morbida dumheter i vanlig stil är faktiskt på gång och kommer mycket snart att läggas upp i bloggen...)

Svart, vitt och fula stereotyper pt II: En glad och kränkningsbefriad Halloween!

Snuskig tavla av Georg Engelhard Schröder - en kulturarbetare
av tvivelaktig vandel som aldrig tog offentlig ställning för

feminismen eller mot Hitler och nazismen.

Bild: expressen.se

Alltmer medvetna om diverse minoriteters och kvinnors utsatta position i samhället har vi under senare år ägnat mycken möda åt att uppmärksamma och utplåna stereotypa skildringar av marginaliserade grupper framför allt i barnkulturen och populärkulturen. Likt hungriga ugglor spanande efter minsta skälvning i snötäcket i hopp om att slå klorna i en saftig sork scannar våra vaksamma ögon och öron outtröttligt det offentliga rummet i jakt på dolda rasistiska och sexistiska budskap. Inga potentiellt stötande inslag ska längre få besudla våra ögon och öron, våra gommar, vår vokabulär eller vårt kollektiva medvetande: bilder, målningar, skulpturer, böcker, seriealbum, leksaker, maträtter, glasspinnar, godispåsar, godisbitar, bakverk, filmscener, tryckta gardintyger, färger (senast en rosabeige kulör som hittills sålts under namnet ”hudfärg”) och sist men inte minst ord. Dags för en allomfattande sanering á la Klarakvarteren således!

Bild: costumecraze.com

Vilket för oss till den stundande Halloweenhelgen - en högtid då fördomsfulla framställningar av rasifierade personer frodas, ja formligen exploderar när tanklösa människor iklär sig andra etniciteteters och kulturers stigman. Därför vill jag i min oändliga godhet bidra med några tankeställare innan du lägger sista handen vid din kostym och går ut och har ”roligt” på någon annans bekostnad.

Fråga dig själv om du är medveten om vilka signaler din kostym sänder ut, och om det finns något budskap eller något syfte du vill uppnå med den.
Här i Skandinavien är det till skillnad från i helgens hemland USA mest populärt att klä ut sig till traditionella skräckvarelser som vampyrer, varulvar, zombies, häxor, spöken och skelett. Vampyrkostymer är särskilt populära då dessa varelser anses ha en särskilt stark erotisk dragningskraft, varför ”jag är en sexig vampyr och jag ska bita dig” torde vara ett av de vanligaste budskapen som sänds ut under denna helg. En fråga du därför bör ställa dig är tillhör du den folkgrupp eller kultur vars kostym du bär?

Det som du ser som en skojig kostym är nämligen vardag för många som till skillnad från dig inte kan klä av sig det. Du kanske tycker att din vampyrdräkt är fin, rolig eller sexig, men minns att du med den bär andra personers liv – liv som dessutom ofta består av århundraden, eller årtusenden av smärta och sorg. Föreställ dig för ett ögonblick hur ditt liv skulle se ut om du inte kunde ta ut dina långa huggtänder. Om du vore beroende av att dricka dina medvarelsers blod för att överleva. Många vampyrer har inte själva valt sitt fysiska tillstånd, och till skillnad från vad många tror skulle ytterst få av dem välja att dra människors uppmärksamhet till sig genom att gå i svart kåpa med ståkrage eller 1700-talsdräkt matchad med böljande blond hårman och tydlig fransk brytning.

Bild: makezine.com

Varulvar är än mer utsatta då lykantropi är en sjukdom som i de fall vi känner till smittats genom bett eller överförts via gener. Varulvsmasker och -kostymer, som i bästa fall påminner vagt om den felande länken och i värsta fall om vandrande ryamattor – är inget annat än ett hån mot de människor som drabbats av denna sjukdom. Detsamma gäller zombies. Innan du väljer att stappla fram längs gatan med låtsasblod och ruttnande latexkött rinnande längs kinderna – skänk en tanke till alla de oskyldiga människor som efter sin död förvandlats till zombies. Föreställ dig de anhörigas smärta då deras nära och kära, som de själlösa monster de blivit, måste dödas en andra gång – för övrigt genom brutalt våld mot huvudet, så att ruttet blod och hjärnsubstans flyger åt alla håll.

Spöken är själar efter avlidna människor som av olika anledningar förblivit jordbundna och deras personligheter, etniciteter och sinnelag uppvisar samma mångfald som hos levande människor. Ändå väljer de levande att fortsätta sprida stereotypa uppfattningar om de döda genom att klä sig i skelettdräkt, vita spöklakan eller måla sig vita i ansiktet med svarta ringar runt ögonen. Många pryder sig dessutom med stora blodiga - inte sällan realistiska - sår och med plastknivar till synes inkörda i kroppen. Detta är en kränkning av alla de avlidna personer som oftast inte själva valt att dö, än mindre de sätt de dog på.

Detta är inte din kultur. Det är inte OK.
Bild: costumeworld.com

Av hänsyn till de döda bör även historiska och historiserande dräkter undvikas, liksom alla kostymeringar föreställande historiska personer, då de inte är annat än karikatyrer av människor som levde förr och av deras kultur. 

Slutligen bör du fråga dig om du skulle kunna tänka dig att bära din dräkt i närheten av den folkgrupp vars kostym du bär.

Skulle du gå över kyrkogården i skelettdräkt? Som jag påpekade ovan har även de döda varierande personligheter och grad av känslighet – men minns att de till skillnad från de levande inte alltid är synliga för blotta ögat...

Helfwetes Röf

Vissa dagar inskränker sig kreativiteten till att sätta ihop fula ord i nya och spännande kombinationer. När även denna syssla slutar i frustration sedan ordförrådet tömts fullständigt - kan man alltid försöka illustrera dem...

Detta även om vissa dagar är sådana att till och med pennorna vägrar samarbeta (till och med fulpennorna med permanentbläck och filtspets!).
Håll till godo... Förhoppningsvis blir detta inte första delen i en serie.*

_____________________________________________________________________________

    *Serie som i bildserie, inte en med rutor i vanlig mening.

Ett filmsuget spöke i behov av BH

Enligt den här artikeln i Allt om Stockholm huserar ett filmsuget spöke med smak för damunderkläder på Hotel Victory i Gamla stan. I rum 208 närmare bestämt. Låter bekant på något sätt... ;-)

Solbränd, smal & snygg...

Se här vad jag hittade idag under en grundlig utgrävning i mina lådor med blandat inspirationsmaterial - Barbies lillasyster riggad och klar för semestern i Rio de Janeiro. Solbränd, smal och snygg med bländande vita tandrader...

 Hennes enda egentliga skönhetsfel är möjligtvis skalligheten då...

Mörka och stearinljusa uppenbarelser

Så, på grund av tidsbrist och brist på tillgång till mobilt nät (våga vägra Smartfån och Instagram!) kommer ett försenat inlägg om min senaste utställning Mörka uppenbarelser på Gaaleriet i Gamla Stan i Stockholm. Med bilder från vernissagekvällen lördagen den andra mars i synnerhet...

Tavla med suggestiva (?) effekter från Gaaleriets fönsterglas.

"Mörkret" (blyerts och kol, 2013)

Efter stängningsdags tillbringades resten av lördagkvällen på vikingarestaurangen Aifur i glada vänners lag.

Med skummande öl, förstås.

...och tillräckligt med STEARINLJUS för att alla skulle få leka...

Metalmarianne och Kristian, ännu fullt absorberade i droppa-stearin-leken...

Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Till kamp mot serieslukandet!

Något som alla torde fått med sig ur dagens nyhetsflöde är att det berömda mangamålet just avslutats, och att översättaren/mangakännaren Simon Lundström frigavs från misstankarna om barnpornografibrott. Debattörer från serie- och kulturvärlden har länge hävdat att Sverige gjort sig till internationellt åtlöje genom att försöka censurera människors fantasier och göra det till ett brott att alls ta del av dessa. Det talas som alltid om vikten av konstnärlig frihet – utan minsta hänsyn till barns säkerhet, barn av kött och blod såväl som av tusch och papper, som kommer att exploateras och utnyttjas på de vidrigaste sätt som direkt följd av domen!

Genom hela mitt liv som konstnär har min penna spytt ur sig svärta och mörker både bokstavligen och bildligt – vandrande skelett som begår idel onda handlingar; skrämmer ihjäl oskyldiga gamla damer, hugger ihjäl och äter upp människor så att blodet sprutar över sidorna, skelett som dessutom visar underkläderna och beter sig allmänt obscent. Ohyggliga dödskallar med stora svarta, tomma ögonhålor som torde skrämma vilket barn som helst från vettet – demonerna formligen flyger över papperet! Jag inser nu med ruelse att jag själv, förledd av dessa demoner, på de avskyvärdaste sätt tagit livet av ett otal oskyldiga bikaraktärer som hade oturen att komma i det onda skelettets väg. Och även då de varit brottslingar och andra syndare, är det fråga om liv, liv som aldrig kan återuppväckas!

Seriens ohyggliga ansikte.

Alla dessa synder är dock ringa jämfört med det brott jag begick då jag designade och lade ut den oanständiga header med nakna, tvivelsutan minderåriga barn, som ”prytt” denna sida sedan alltför många månader tillbaka. I egenskap av konstnär och förmedlare av så kallade ”fria fantasier” tar jag nu mitt ansvar och byter ut den omgående!

Jag böjer mitt huvud i skam och påbörjar nu min långa botgöring – jag säger som min gamla favoritförfattare Anne Rice: hädanefter skall min penna endast arbeta för att hedra Herren!

(PS. Behöver jag verkligen påpeka att detta är ironi?

Tack till salig Lorentz Larsson för inspirationen. DS.)

Varberg Vampires

Dagens rubrik är en lagom löjlig parafras på albumtiteln ”Hollywood Vampires” av gamla favoritbandet L.A. Guns.

Nåväl: Även idag håller vi oss till temat blod för att tala om att det berömda museet i Varberg har hakat på vampyrtrenden och ärar våra vasstandade vänner med en egen utställning under sommaren (närmare bestämt mellan 31/5-30/9 - klicka här för mer info). En utställning man bara var tvungen att bevista om man råkade befinna sig i närheten, trots att jag som vanligt helst sluppit gå igenom rummet där min barndoms stora skräck Bockstensmannen låg i sin monter och väntade.



Gångna helg drog följaktligen syster Nanna Walderhaug med fästman Fredrik samt väninnan, tillika Varbergsbon Lena och jag till museet med lille Gollum i väskan.

Om utställningen skulle sammanfattas med ett ord vore det ”ambitiös”. Andra våningen hade delvis gjorts om till ett vampyrslott och en kyrkogård komplett med en uppstoppad arg varg och (ännu ett) alldeles äkta skelett i en lagom murken kista. På tredje våningen fanns "barnens vampyrrum" med workshop, läshörna och ”skräckkammare”... (Som om institutionen Varbergs museum aka Hallands Kulturhistoriska Museum inte redan hade EN "skräckkammare" för mycket att traumatisera barn i, hmm?). ”Skräckkammaren” var helt klädd i röda draperier, spelade kuslig musik och hade fladdermussilhuetter hängande från taket och fläktar på full fräs gömda bakom draperierna. Det senare för att få "fladdermössen" att fladdra omkring och för att skapa illusion av att något levande eller snarare odött stod bakom dem och bara väntade på att hoppa fram...



Gollum betraktar intresserat Dracula i sin kista. (Bockstensmannen däremot fick han inte se, hur gärna han än hade velat...)

I ”slottets” entré hälsades vi välkomna på grav halländsk dialekt av en blond Dracula på en tv-skärm förklädd till tavla. Eftersom filmsnutten med Hallands-Dracula tyvärr visades om och om och om igen med obefintliga pauser emellan blev han mer än lovligt tjatig och irriterande. Så till den grad att det var omöjligt att koncentrera sig på resten av utställningen för att inte tala om att läsa texterna vid montrarna. Man förstod mer än väl gänget med småbarn i åttaårsåldern som stod intill tavlan och stampade i golvet och vrålade ”håll käften, HÅLL KÄFTEN!!”

Bortsett från en Draculadocka och gamla ben, uppstoppade fladdermöss (eller snarare flyghundar) respektive vargar, bestod utställningen till stor del av populärkulturella inslag som Living Dead Dolls-dockor, modern fotokonst, smycken i gothstil gjorda av ben från fåglar, en och annan vampyrfilmsaffisch och allmänt basala fakta om ämnet samt om gammal blodmagi och (nutida) bloddonation. En intressant och angenäm blandning, men med föga nytt att upptäcka för långvarigt vampyrintresserade, än mindre för den som läst Katarina Harrison-Lindbergs ”Vampyrernas historia” som kom häromåret. Författaren öppnade för övrigt utställningen ett par dagar tidigare och hon kommer dessutom att hålla föredrag om boken på museet under de traditionella medeltidsdagarna i juli. Naturligtvis har hon, liksom museet, tagit fasta på att Bockstensmannen kan ha varit en vampyr* eftersom han "förgjordes" som en sådan med en ekpåle körd genom hjärtat. Hur det än förhöll sig med den saken är boken utomordentligt intressant och välskriven, trots att den dekonstruerar hela vår moderna, romantiserade uppfattning om vampyrer ner i minsta detalj.

I alla händelser ångrade vi inte besöket, speciellt eftersom det gav oss tillfälle att spana in alla ”konstverk” i barnens workshop och framför allt skapa egna...

Teckning av okänt barn. Röda, lysande ögon och rött gap... Mardrömmar?





Teckning av överårigt barn, utförd med vänsterhanden och såna där dåliga plastiga kritor som knappt färgar av sig som man knappast sett sedan lågstadiet... Magneten nere till vänster är en gåva till museet från undertecknad.

Fredrik leker med Gollum i "barnens vampyrsal" på tredje våningen. Gollum har på senare tid blivit stum, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han och hans batterier är över åtta år gamla. Men underligt - eller kanske typiskt nog - började han plötsligt "prata" igen, till synes utan anledning, inne på museet... Inte nog med detta tändes och släcktes ljuset av sig självt vid två tillfällen inne i "barnrummet". Spooky!

Om någon undrar hur jag tog mig igenom Bockstensmannens rum så kan jag tala om att det gäller att ha med sig en vän som leder en igenom rummet medan man håller för ögonen och litar på att slippa krascha in i någon monter. Något som är förhållandevis enkelt numera när BM sedan flera år fått flytta in i ett betydligt större rum än den lilla, mörka, klaustrofobiska kammaren han låg i när jag tvingades se honom för första gången.

*Vampyr är enligt Harrison Lindbergs mer vida definition ett samlingsnamn för alla gengångare och odöda som kroppsligen stiger upp ur sina gravar för att plåga omgivningen i bästa zombiestil. Långt ifrån alla dessa gengångare dricker blod ens i Transsylvanien och övriga Östeuropa, däremot har de mycket gemensamt med just zombies och - faktiskt! - varulvar (så det kanske är dags att sluta upp med alla dessa stereotypa vampyrer vs varulvar-slagsmål nu?!). Historier om sådana gengångare som oftast förgörs genom pålning förekommer över hela världen, inte minst det vikingatida och medeltida Skandinavien, som alltså inte är så vampyrbefriat som man tidigare trott...

Raining blood...

...from a lacerated sky...

Här ser vi en gammal Bamsetidning jag just hittade i gömmorna, som jag i mycket ung ålder förskönade med hjälp av röd spritpenna.

Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge. Typ.

Foto: T.A. Walderhaug

Förkylning och mentala virus

Håller just på att hämta mig från årets första obligatoriska och tämligen sega förkylning, så jag har inte orkat jobba särskilt mycket i veckan. När tecknarhanden vilar kompenserar dock sinnet med att absorbera såväl som formulera desto mer trams från allehanda källor. Som klippet nedan, och som detta blogginlägg...

Jag är uppenbarligen sen med att kommentera det, med tanke på att originalet som inspirerade denna annorlunda tolkning rönte som mest uppmärksamhet för ett par månader sedan. Själv upptäckte jag hur som helst båda för så pass kort tid sedan att låten snurrat runt i mitt huvud närmast oavbrutet i flera veckors tid. Vilket fick mig att komma fram till följande slutsats:

Ivrigt påeldade av det s.k. ”kriget mot terrorismen” har Messias anhängare till slut lyckats få fram det ultimata vapnet för slutgiltigt värlsherravälde...

För den dagen kommer då de förvandlat hela jordens befolkning till lallande dårar ur stånd att yttra annat än korta, gutturala stavelser som ”uh uh” och Frälsarens förnamn i bokstaverad form...

 

Till den som inte hört låten (eller sett något av klippen) vill jag bara poängtera att ni trycker på ”play” på egen risk... ;-)

Uh uh!

Utopi #5 räddar helgen!

Utopi har nu kommit ut med sitt femte nummer - denna gång med fokus på den eminente Kim W Andersson och hans "Alena" samt förstås "Love Hurts".
August var som vanligt mycket stolt över sin medverkan i tidningen. Liksom i tidigare nummer är den tämligen blygsam, men det är ändock en medverkan: denna gång i "Döden måttar sitt slag" på sidan 45.

Eftersom Augusts fysionomi gör det svårt för honom att komma ut och mingla på ett avslappnat sätt ställde jag och väninnan Lena till med ett spontant, privat litet releaseparty för honom. Med mycket vin, chips och godis som sig bör...

 

Musiktortyr á la Abu Ghraib

Såhär "glad" blir jag i februari varje år...

 Nu när den värsta delen av den årliga plågan som kallas MELODIFESTIVALEN äntligen är över, passar jag på tillfället att visa upp ett äldre verk som relaterar till ämnet...

Som alla som läst det andra kapitlet av mitt debutalbum vet så kan jag, liksom de flesta andra svenska serietecknare, räkna experimenterande med det självbiografiska formatet till mina synder. För dens skull har jag varken grottat ner mig i diskbänksrealism eller hänsynslöst utlämnande, istället har jag föredragit att berätta korta fristående och lagom ytliga historier som den nedan. Serien ingick i en liten svit kallad "Musikterror", vilken genererade ett antal klassiska refuseringsbrev av standardtyp. Kanske lika bra det när man ser det i backspegeln, men följande avsnitt utgör ändå ett starkt undantag bland alla tidiga "ofärdiga" verk, enligt min mening...

Försättsblad till serien.
Det fanns en tid då också Britney Spears kändes precis så här farlig...

Jag kan inte påstå att jag blev förvånad när jag långt senare såg en dokumentär om hur fångarna i Abu Ghraibfängelset torterades med musik...

Slutligen vill jag poängtera att det värsta med Melodifestivalen inte är det faktum att den upptar programtablån på lördagkvällarna och dessutom i en och en halv månad, egentligen.Ser man bara till att hålla sig borta från TVn är det inte fullt så svårt att slippa eländet. Allt spektakel omkring den däremot: rubrikerna i tidningarna, chips- och läskreklamen med alla sina hemska jinglar, reklam-sms med erbjudanden om att vinna biljetter till finalen och den kollektiva masspsykos som hela landet tycks gå in i varje år. Och att reklamen förutsätter att också man själv avser att kasta sig in i denna masspsykos med ena handen nergrävd i chipspåsen till armbågen...

Lurvig eskapism

Eskapism är Utopis starkaste slagord i såväl tidning som blogg, och som medarbetare vill jag förstås inte vara sämre på att ta upp ämnet.

En klassisk form av eskapism som särskilt många konstnärliga personer engagerar sig i är s.k. tidsresor i form av reenactments i historiska föreningar, något som jag själv sysslat med i många år. För den som söker finns ett hyfsat smörgåsbord av olika sällskap med respektive epoker att välja mellan om man vill träffa likasinnade. Sällskap som sysslar med allt ifrån det antika Rom till det ack så omhuldade andra världskriget, med en hyfsad överrepresentation av medeltiden (som förvisso måste vara svår att gestalta autentiskt med tanke på att den sträcker sig över ungefär tusen år i Europa).

En epok som däremot tycks vara mycket underrepresenterad i dessa sammanhang är stenåldern. Finns det några eldsjälar därute som ägnar fritiden åt att garva hudar på tidsenligt vis och sy dräkter med bennålar och sentråd? Som hugger till flintredskap, tillbringar semestern i grottor och dreglar över Ötzis dräkt på arkeologiska museet i Bolzano?

Inte för att jag själv förläst mig på Grottbjörnens Folk, jag är bara nyfiken (och föredrar att skriva texten innan jag gör ännu en tråkigt avslöjande alternativt resultatlös googlesökning). ;-)

Väninnan Ellinor och jag tramsar över telefon. Från min tecknade dagbok, maj 2004.

Beklagar om några stenålderssjälar tagit illa upp...

Osteologiska oanständigheter

Idag roar jag mig med att dela med mig av några tidiga verk som hjälpte till att inspirera till Döden-konceptet ;-) Alla är gjorda under tuschskrafferingslektioner på Einar Granum Kunstskole.


Skelettet var som synes något mer modest i sitt val av underkläder i sin tidigaste inkarnation.





Ja, för det mesta iallafall...


Den uppmärksamme lär också lägga märke till att jag fixat en ny header sedan sist. Jag måste tillstå att jag är mycket nöjd med den, trots att den troligtvis anklagats för att vara BARNPORR av såväl moralens som lagens väktare om jag och bloggen varit mer kända...



Dagens huliganism

Genom hela processen med tecknande och tuschande hörde jag deras lyckliga bröl. Tur att de bara är två till antalet, annars hade det fått samma effekt som en hel öronbedövande armé med orcher (vilket också hade varit ganska jobbigt att rita vid närmare eftertanke).
Hur det går för dessa individer får trogna Utopiläsare se under året.

För övrigt anser jag att huligan, liksom de flesta andra personbeteckningar som slutar på -an, är ett roligt och ganska målande ord - inte för att jag egentligen vet varför. Huligan, grobian, taliban och... indian. Missförstå mig nu inte, för även om de tre förstnämnda *host* folkgruppernas verksamheter är betydligt mindre lustiga än deras respektive beteckningar, så har jag verkligen inget emot indianer. Det råkar bara vara så att själva ordet låter som en skum typ som smyger omkring alternativt ligger och trycker i buskarna i väntan på att kasta sig över närmsta förbipasserande under vildsinta tjut. (Alla som sett, och minns Gary Larsons teckning "Humor i Vilda Västern" lär förstå vad jag menar).

Alla dessa -an-ord kan också med fördel användas i roliga och välkända små ramsor som den nedanstående:

"__________ for till stan

Köpte sig en julegran

Klättra' upp till toppen

Visa' hela snoppen"

...

Vinteridyll

Photoshoppad spontanskiss från min kladdbok. Visst är det kusligt hur hon i mitten liknar en viss Eric Cartman?

Alla som någon gång bott i England, eller besökt landet på vintern, lär ju känna igen sig i bilden.

Kuriöst nog tycks detta mode börja sprida sig även hit, och med tanke på hur elpriserna skenar så till den grad att alla (mindre bemedlade) förväntas stänga av elen så fort de lämnar huset för att slippa bli ruinerade - lär det ha kommit för att stanna. För vad annat kan man göra än att vänja sig vid kylan i möjligaste mån? Då slår man dessutom flera flugor i en smäll: man sparar in stort på klädkontot genom att sluta helt med ytterplagg och strumpor samtidigt som man ser sexig ut!
En win-win situation, alltså.