Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006