Fruktansvärt

En smärre utgrävning i kylskåpet resulterade häromdagen i det makabra fyndet av en i det närmaste mumifierad banan. Varpå tanken slog mig att hellre än att låta matvaror som inte längre är tjänliga som föda gå till spillo kan man låta dem tjäna konstens ädla syften och därmed transformera dem till andlig spis - till glädje och nytta för alla. Inspirerad av Giuseppo Archimboldo och ett gammalt inlägg i bloggen Huskorsets hemliga liv skapade jag därmed min egen version av "Bockstensmannen som banan".

Håll till godo. (Nya tecknade morbida dumheter i vanlig stil är faktiskt på gång och kommer mycket snart att läggas upp i bloggen...)

Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)

Den mystiska, drunknade musan - en morbid klassiker

Min egen teckning. Blyerts, 2001.

Alla som någon gång gått en ateljéskola där man lär ut de gamla mästarnas tekniker måste inleda sin långa och svåra väg mot teknisk perfektion genom att teckna gipsfigurer. Först genom att kopiera litografier av 1800-talskonstnären Charles Bargue och senare i form av verkliga gipsfigurer - allt exakt ner i minsta detalj och enligt policyn på 1800-talets konstakademier där den store förebilden William Adolphe Bouguereau levde och verkade. En gipsfigur man kommer i kontakt med på ett tidigt stadium är en mask av en okänd ung flicka med klassiskt vackra drag inramade av en typisk 1860-talsfrisyr med sedesam mittbena.

Ansiktet med de långa böjda fransarna under de slutna ögonlocken och det mystiska leendet som utstrålar en sådan otrolig ro och frid har av många jämförts med Mona Lisa. Något som kanske inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att modellen enligt legenden var en död flicka som togs upp ur Seinefloden i Paris någon gång under det sena 1800-talet... Kroppen visade inga tecken på våld varför det föreföll vara självmord, liksom i fallet med så många andra bärgade lik från vattendrag i storstäder där självmördare och mördade då liksom nu trängdes med allsköns avfall. Personalen på bårhuset ska ha blivit så tagna av den dödas skönhet att de ansåg det vara en synd att inte bevara den. På något sätt fann så kopior av denna dödsmask sin väg in i otaliga konstnärsstudios och privata hem under de kommande årtiondena, samt givetvis, även in i fantasin hos otaliga författare, poeter, konstnärer och musiker där flickan nu levt sitt eget liv i dryga hundra år. Bland många, många andra hos poeten Vladimir Nabukov, avantgardefotografen Man Ray och, på senare år, hos industrial/chamberpopartisten Emilie Autumn i låten "306". En nyskriven musikal, "The Legend of L'Inconnu" av makarna Lesley och Denis Chopin, turnerar dessutom runt i sitt hemland England när detta skrivs.

Maskens verkliga namn var mig länge obekant, då "jeune fille" (ung flicka) är de enda ord som står under Bargues litografi, med prydliga romerska versaler.

Bild: http://maykan.wordpress.com/category/abecedaire/

Genom en ren slump stötte jag så på detta välbekanta ansikte under namnet ”L'Inconnue de la Seine” (den okända från Seine) i en handgjord medaljong på Etsy varpå en veritabel flod av information (förlåt ordvitsen!) följde en googling senare.

Att modellen verkligen var död då masken gjöts är omtvistat och, enligt bland andra gipsmodellgjutarfirman Lorenzi i Paris som fortfarande tillverkar och säljer kopior av den – omöjligt med tanke på ansiktets släta hy och friskt runda kinder. 

Den vid tillfället högst levande modellen påstås enligt vissa, något mindre romantiska, källor ha varit dotter alternativt älskarinna till en tysk masktillverkare. 

Vissa historier hävdar att denna tyska likväl ska ha kastat sig i Seine efter att masken gjutits, på grund av sorgen efter ett dödfött barn eller - förstås - olycklig kärlek.

Flickans verkliga identitet har i alla händelser förblivit höljd i dunkel... om man inte vill tro en dr Henry Battley från Scotland Yard, som på 30-talet, under en föreläsningsresa till Buenos Aires, av en slump hittade nedanstående fotografi i en lumpbod.

Bild: www.johngoto.org

Den unga damen på fotot - och bakom masken - påstås ha varit en ungersk music hall-artist vid namn Ewa Lazlo och mer om de misstänkta omständigheterna kring hennes död kan läsas på en hemsida minst lika mystisk som ämnet den behandlar.

Vare sig L'Inconnue var död eller levande i det ögonblick då hennes ansiktsdrag odödliggjordes slutar den makabra fascination hon framkallar ingalunda vid bildkonst, dikter och andra litterära, konstnärliga och musikaliska verk. Inte ens vid att hon i all sin morbida glans ska ha blivit ett stort skönhetsideal hos framför allt tyska kvinnor i slutet av 18- och början av 1900-talet...

Hon är nämligen också världens mest ”kyssta” kvinna efter att ha lånat sina drag åt livräddardockan Resusci Anne (även kallad CPR Annie), utvecklad av norrmannen Åsmund Lærdal år 1960. Det är troligt att du redan tvingats trycka dina läppar mot hennes kalla, blöta under  livräddningslektionerna i barndomens simundervisning...

Källor:

http://theforeigner.no/pages/columns/an-unknown-from-the-seine/

http://en.wikipedia.org/wiki/L%27Inconnue_de_la_Seine

http://www.florenceacademyofart.se/nyheter/den-mystiska-kvinnan/  
http://www.johngoto.org.uk/framer/9text.htm
http://www.guardian.co.uk/world/2007/dec/01/france.art 
http://www.letstalk24.co.uk/articles/legend-comes-to-life/ 

http://en.wikipedia.org/wiki/Resusci_Anne

...

Vi knyter ihop säcken med Emilie Autumns "306" från albumet med den passande titeln "Opheliac" (syftande på Hamlets drunknade käresta förstås.)

Solbränd, smal & snygg...

Se här vad jag hittade idag under en grundlig utgrävning i mina lådor med blandat inspirationsmaterial - Barbies lillasyster riggad och klar för semestern i Rio de Janeiro. Solbränd, smal och snygg med bländande vita tandrader...

 Hennes enda egentliga skönhetsfel är möjligtvis skalligheten då...

Only Döden Döden is real!!!

Huua, det var det jävligaste...!

Väl medveten om att jag är långt ifrån den enda som älskar att grotta ner sig i otäcka spökhistorier vill jag generöst dela med mig av mitt senaste nätfynd, Skarn.se,,en veritabel guldgruva för den som vill skrämma upp sig tills man sitter som en darrande, pipande hög och gråter hysteriskt i bästa Yvette Fielding*-stil. (Den uppmärksamme lär också ha lagt märke till att länken även återfinns under den nya rubriken Gastkramande inspiration här i bloggen, en länksamling som givetvis kommer att fyllas på med mer morbiditeter.)
Och har man liksom jag en rent yrkesmässig anledning att göra research och söka inspiration för att underhålla ett elakt, nyfiket och upplevelsehungrigt Skelett finns det ingen anledning att ifrågasätta varför man egentligen utsätter sig för sådant här... ;-)

Vi drämmer till med Hans Baldung Griens förmodligen mest makabra (i hård konkurrens) verk "Döden och flickan".

Sajten har en tonvikt på spökerier i och omkring Stockholm, men! - det bästa är att merparten av historierna var obekanta till och med för mig som både bott många år i staden ifråga, gått en eller ett par spökvandringar och äger ett väl genomläst exemplar av Stig Linells Stockholms spökhus. Läs om varför man inte ska promenera ensam i Knistaskogen, om djävulsröster på Svartsjö slott, om ruttnande vålnader som jagar levande förbipasserande på Ornös gamla kyrkogård, om hur de döda firar julotta i Österhaninge kyrka i sällskap av ingen mindre än Fredrika Bremer, om förfärliga mosslik som med gurglande, sugande ljud kryper upp på tuvorna i träsket mellan gårdarna Mölna och Bredvik...
Det enda man saknar är mer utförlig information om under vilka tidsepoker flera av dessa ohyggliga händelser ska ha inträffat samt mer exakta källhänvisningar...

...

*Yvette Fielding, brittisk TV-producent och skådespelerska som mellan 2002 och -10 agerade programledare för den paranormala realityserien Most Haunted ("Hemsökta hus").

Glad Halloween!

Vill med denna enkla lilla teckning, ritad av mitt åttaåriga jag, tillönska alla mina läsare en riktigt rysligt glad Halloween! Och till alla vuxna som övervägt att klä ut sig under gångna helg eller nästa men inte vågat: kom ihåg att man är vuxen först när man vågar vara riktigt barnslig - för att dra en klyscha... :-)

Dödens dolda budskap – en paranoid konspirationsteori

-”Jag ska döda dem allihop!”

Orden fladdrade förbi i min övertrötta skalle när jag passerade Sveriges mest trafikerade korsning vid Sergels torg för en tid sedan. För en knapp sekund undrade jag om min morbida fantasi som så många gånger tidigare spelade mig ett spratt, eller om jag bokstavligen fått solsting. En snabb blick upp mot reklam-tv-skärmen på husgaveln som vetter mot korsningen och Åhlénshuset visade emellertid att så inte var fallet. Det var inget annat än en trailer för den nya filmen ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” med flimrande översättningsremsa. De som så våldsamt skulle förpassas från denna värld var förstås inga andra än världens alla vampyrer, och detta av ingen mindre än Amerikas än idag så omhuldade president.

Besinningslöst, oprovocerat våld. Ur "Dödens käftar".

Frågan jag omedelbart ställde mig var om samhällets förfall redan gått så långt att man satt i system att mata folk med ondsinta, subtila budskap genom filmtrailrar och reklam på offentliga platser i syfte att få dem att ha ihjäl varandra. Kanske för att minska den officiella arbetslöshets- och hemlöshetsstatistiken? Man har ju redan bäddat väl för detta genom nedmonterad psykvård och alla våldsbenägna dårar som går lösa på gatorna. Och varför placera en distraherande tv-skärm som till råga på allt visar actionspäckade filmtrailrar vid en högt trafikerad korsning, om man inte önskar livet ur stadens fotgängare? Nog för att tv-skärmar är ganska överflödiga nuförtiden när folk oavbrutet går och sitter och står med näsorna nere i sina smartphones i mitt i alla vardagsbestyr och även ute i trafiken, men ändå. Jag utgår ifrån att man gör tappra försök att komma åt också alla gamlingar, uteliggare och andra som saknar mobil uppkoppling på detta vis. ”Meja ner dem bara! Inget att spara på!” som Tengel den onde* så kärnfullt uttryckte sig om den övervägande delen av mänskligheten i någon av alla 47 volymer av Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” - för att komma med ännu en (tämligen långsökt) populärkulturell association.

Mer våld ur "Dödens käftar".

Som avslutning kan jag avslöja att jag inte har sett Lincoln-filmen, men troligtvis kommer att göra det, som trogen (om än kräsen) vampyr- och kostymfilmsnörd. Och jag gissar att den liksom i fallet Buffy The Vampire Slayer dröjer mycket vid vampyrdödandets mindre glamourösa sidor. Att tvingas bli ”dråpare” låter förvisso som ett hårt och svårt öde också för en president. För även om presidenter är vana vid att ha ihjäl folk åt höger och vänster genom namnunderskrifter, omröstningar, knapptryckningar eller lönnmord lär ju de flesta av dem hysa motvilja mot att göra hantverket med egna händer, så att säga. Vampyrer har å andra sidan i både fallet Buffy och den fiktionaliserade Abraham Lincoln sedan länge upphört att vara just folk, vilket ju brukar vara det första uppfyllda kriteriet för en legitimerad och politiskt organiserad utrotning... ;-)

*För den oinvigde: Tengel aka Tan-ghil den onde är den utomordentligt onde, tillika odödlige, stamfadern till sagans ätt Isfolket. Hans ursprungliga namn Tan-ghil betyder ”född under en svart sol” och han högg ihjäl sin egen mor redan som litet barn på 1200-talet. Sist men inte minst dödar hans andedräkt bokstavligen allt och alla som kommer i närheten av honom...

\m/ Black metal \m/

Svartmetall och olfaktorisk perception

Vi fortsätter på det makabra spåret med ett inlägg inspirererat av en konsert med blackmetalbanden Grá, Tyrant Wrath och Eingana på puben Copperfields i huvudstaden den fjortonde juli. Äckelvarning utfärdas!

...

Det här med att använda sig av rått kött, slaktavfall och blod under scenshower var knappast nytt ens i skarven mellan 80- och 90-talet, då Mayhem började pryda scenen med grishuvuden spetsade på pålar. Tunga grishuvuden som deras legendariske vokalist Pelle ”Dead” Ohlin brukade roa sig med att kasta på publiken, under det att han skar upp armarna med trasigt glas och sprutade blod över allt och alla i konsertlokalen, för att bara nämna två av hans bisarra scenritualer som vid det här laget skildrats mer än tillräckligt i ett otal artiklar, böcker och dokumentärer. Utöver själva chockeffekten fick det förstås till följd att större delen av publiken flydde och endast ett litet fåtal av de ”hårdaste” och mest dedikerade bland dem stannade kvar, vilket också var en del av syftet.

Under de år som gått sedan dess har utvecklingen gått stadigt emot något som mest påminner om en surströmmingsorgie utan ände. Det ska vara kadaver, och färska eller dagsgamla tycks inte duga längre – bland vissa band verkar det hela ha utvecklat sig till en tävling där det band som först lyckas påkalla Hälsovårdsnämndens uppmärksamhet vinner. Närbelägna uteställen får stänga tidigt på grund av likstank (som här under Nidrosian Black Mass i Trondheim) och presenter från fans i form av överkörda djur att pryda scenen med tas emot med tacksamhet av band som Watain. Att just de, förmodligen Sveriges mest luktande band, vann en Grammis häromåret är ett talande faktum. (Jag måste ändå säga att de överraskade mig när jag såg dem på en festival i London förrförra sommaren: man var beredd att hålla för näsan, men det luktade mest bara rökelse om dem.)

"Vem fes?!" Ur Hvorfor blackmetallere bruker gladiatorboots, Nemi #39 (2006).

Watain har emellertid fått stark konkurrens i Tyrant Wrath.

Redan innan Einganas smått vildsinta öppningsakt på Copperfields kulminerat i att vokalisten hällde en halv öl över sig under covern på ”Night's Blood” av Dissection kunde en vag odör, som av gamla mögliga dreadlocks eller ruttna gympadojor, skönjas i lokalen. Den var dock flyktig och förde tankarna till äcklig och otvättad men levande människa snarare än död, så istället för att misstänka något av banden betraktade jag omgivningen med misstänksamhet i ett försök att hålla mig undan den skyldige.

Men, så fort Tyrant Wrath fått upp sin backdrop på scenen exploderade denna odör och fyllde hela puben. Halva publiken, som alltså inte var "hårda" nog, flydde ut på gatan innan bandet ens börjat spela. Så även jag och mitt sällskap, med tröjorna uppdragna över näsorna och gröna i ansiktet. Någon nämnde i förbifarten att man hade ett kors på scenen som ”luktade apa”. Ett kors som enligt vittnesmål legat och gonat till sig ett tag i en balja med ruttnande inälvor.

Många av oss blev stående villrådiga ute på St. Eriksgatan i mer än en halvtimme, inhalerande den ljuva doften av bensin och tobaksrök, medan allt fler långhåriga människor försvann in i väntande taxibilar och iväg mot tunnelbanan. Allt medan intet ont anande ölsugna Svenssons samlades vid ingången (Copperfields är till vardags en typisk irländsk pub) och väninnan Millemetal elakt flinade ”såså, in med er, ha det så trevligt!”. Snart kom även arrangören själv ut och förkunnade med ett snett och lätt förtvivlat leende att han gav upp och skulle gå hem, vilket även vi var frestade att göra.

Istället roade vi oss därute med att betrakta hur folk reagerade när stanken nådde deras näsor. Själva såg vi säkert minst lika lustiga ut där vi stod i dörren och tvekade, stack in våra huvuden och drog tillbaka dem snabbare än badkrukas stortå som doppas i iskallt havsvatten i sena maj. 

Ur "Marritten", Nemi 96# (2011).

På något sätt lyckades man ändå vädra ut stanken tills Grá gick upp på scenen. Deras rekvisita bestod i stort sett av ett eller ett par torra gamla ben som för länge sedan slutat lukta, så resten av kvällen förflöt utan atmosfäriska störningar. Och om det ben jag såg kom från ett djur eller en människa är inget jag vill veta...

Det handlar förvisso om en extrem musikgenre med lika extrema sceniska uttryck och vars själva livskraft (om ordet tillåts här ;-) ) till stor del hänger på provokationer, varför alla involverade får vara beredda på diverse överraskningar. Det kan ordas i evigheter om den stinkande rekvisitans vara eller inte vara och huruvida man som lyssnare och/eller utövare av blackmetal ska tåla sådant eller inte. Varje gång man diskuterar traditioner och normer inom genren eller överhuvudtaget uttalar sig om något inom den beträder man ett milt uttryckt minerat område. Detta oaktat frågar jag mig om inte det hårdaste och mest chockerande ett blackmetalband kunde göra i nuläget vore att slänga lavendel, rosenblad och glitter över publiken...

...

”Då blev Pelle nöjd!”. Videoklippet nedan har, sitt tragiska och makabra innehåll till trots, skapat viss munterhet i mina kretsar på grund av den förnumstiga, göteborgska berättarrösten, som råkar tillhöra en gammal lärarkollega till min mor på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro.

Utdrag ur Stefan Rydeheds dokumentär ”Mayhem- Cult Of Aggression”.

Ingen lämnas LIKgiltig

Så har den beryktade Günther von Hagens snaskiga likutställning nått Sverige till slut, till råga på allt Tom Tits i Södertälje vars utställningar till stor del riktar sig till barn. Till BARN.
Tja, för inte länge sedan ansågs det också som helt naturligt att ta med sina små telningar på offentliga avrättningar. En liten stegling till exempel, eller halshuggning med påföljande styckning kunde ju säkert lära barnen mycket om hur kroppen ser ut inuti...

Herr von Hagen får Bockstensmannen (eller Bockis, som han länge kärleksfullt kallats i lokalpressen) att framstå som just den myspysiga barnpassare som Varbergs museum ständigt försöker framställa honom som.
I övrigt har jag inga fler kommentarer än bilden nedan (tagen ur mitt seriealbum från 2008).





Apropå Bockstensmannen.

Samtidigt på Varbergs museum:

Från Hallands Nyheters sommarbilaga.

Nej, han har inte rört på sig nu heller. Vad trodde ni?

Knäppa sökord: Ett bloddränkt mysterium

Jag har bara bloggat i drygt tio månader, men börjar redan notera en del mer eller mindre kuriösa ord och meningar som folk googlat efter då de hittat hit.

Mina två första favoriter som förtjänar omnämnande hör till det (återigen) återkommande temat blod, och den första lyder:

blod på golv hur ta bort

Man frågar sig onekligen vad som föranledde den googlande att konsultera internet (denna informationens allsmäktige gudom!) i hopp om att lösa sitt kladdiga problem.

Detalj ur fantasiporträtt av en viss grevinna Bathory-Nadasdy, målat av undertecknad 2011.

En person med en favorithobby som gick hårt åt de egna kläderna liksom åt golv och väggar i slott och residens, och inget Google hade hon för tips och råd om fläckborttagning heller.

Var det något så oskyldigt som ett blackmetalband som öst på med lite för många liter över publiken och scengolvet? Var det någon som försummat att använda, eh, sanitetsprodukter under den kritiska veckan i månaden? Var det kanske någon som försökte undanröja spår efter en illgärning? Eller var det rentav en hemsökt stackare som hade problem med en envis blodfläck på golvet eller mattan, en sådan där som vägrar låta sig tvättas bort, som i Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”?

Det inlägg som fick min mystiske besökare att förirra sig hit (”Blod, eld och golvmoppar”) bjöd dessvärre inte på några lösningar på problemet och lär i alla händelser ha gjort denne besviken.

Raskt över till den andra googlingen, som lyder:

bloddonation för vampyrer

Ruta ur min serie "Verkligheten suger", 2012.

och har lockat hit minst ett halvt dussin besökare. Vad är nu detta? Kan det vara ett spår från en alldeles äkta och tämligen generös, alternativt luspank vampyr som vill dela med sig av några dyrbara droppar, som betingar så höga pengasummor på svarta marknaden i tv-serier som True Blood? Existerar de ändå, nattens barn, är odödlighet på denna jorden möjlig? Eller är det bara någon som förslösat alldeles för många timmar av sitt liv framför ovan nämnda tv-serie?

Ett mysterium, i sanning...

Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.

Utopi #5 räddar helgen!

Utopi har nu kommit ut med sitt femte nummer - denna gång med fokus på den eminente Kim W Andersson och hans "Alena" samt förstås "Love Hurts".
August var som vanligt mycket stolt över sin medverkan i tidningen. Liksom i tidigare nummer är den tämligen blygsam, men det är ändock en medverkan: denna gång i "Döden måttar sitt slag" på sidan 45.

Eftersom Augusts fysionomi gör det svårt för honom att komma ut och mingla på ett avslappnat sätt ställde jag och väninnan Lena till med ett spontant, privat litet releaseparty för honom. Med mycket vin, chips och godis som sig bör...

 

Legenden om Lizzie Siddal

Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.


Självporträtt, 1853



Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.

Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52.

Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.

Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").

Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.

Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.

A Silent Wood

O silent wood, I enter thee

With a heart so full of misery

For all the voices from the trees

And the ferns that cling about my knees.

In thy darkest shadow let me sit

When the grey owls about thee flit;

There I will ask of thee a boon,

That I may not faint or die or swoon.

Gazing through the gloom like one

Whose life and hopes are also done,

Frozen like a thing of stone

I sit in thy shadow – but not alone.

Can God bring back the day when we two stood

Beneath the clinging trees in that dark wood?



"The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal.



Mer läsning och bilder: Lizzie Siddal.com, Artmagick 

*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.