Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...

Halloweenkonsert med Snowy Shaw

Såhär en dryg vecka för sent (pga strul med bildöverföringar) vill jag dela med mig av några bilder från Snowy Shaws Halloweenkonsert på Sparbankshallen i Varberg den tredje november. Speciellt eftersom jag och väninnan Lena till skillnad från större delen av publiken duktigt följt uppmaningen att delta i evenemangets kostymtävling -och kammade hem första respektive tredje pris!


Apropå att kamma: Nej, jag har inte peruk.

"Vampyr" i  sorgmundering á la sent 1700-tal, dräkt

sydd av Nordstjernan Design. Fotografen tyckte att

den uttråkade minen hörde till rollen...

 

Vackert stämningsljus på bekostnad av skärpan...

Igen.

Tredjepristagaren! Som för övrigt inte har peruk hon heller...



Med okänd beundrare... Inför den förestående zombieapokalypsen

noterar vi inte utan darr på handen att den gamla myten om att

zombies dör av hårt och spetsigt våld mot huvudet uppenbarligen är just

en myt...!



1a-6e pris: Dödskalleslips, Revengiatröja, tre skivor, ett VIP-

aftershow-pass samt en öl och en biljett till Pretty Maids i förstaprisbonus...

En tjusigt signerad affisch blev det också...

Verkligen en urtrist bild, men den röda frisyren piggar liksom upp den...

På det stora hela blev det en mycket angenäm kväll i King Diamonds tecken, då närmast samtliga gamla och nyare medlemmar från bandet utom King själv tycktes vara närvarande. Insatsen från kvällens huvudperson var hur som helst imponerande, milt uttryckt: han inte bara växlade mellan skickliga imitationer av falsettkungen och alla sina andra instrument utan var också i uppenbart god form efter att ha organiserat hela showen och logistiken omkring det hela alldeles ensam...!

Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.


"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".

 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.

Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...

För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 

"Hannibal the Cannibal"



Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.

[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).

Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006

Dödens dolda budskap – en paranoid konspirationsteori

-”Jag ska döda dem allihop!”

Orden fladdrade förbi i min övertrötta skalle när jag passerade Sveriges mest trafikerade korsning vid Sergels torg för en tid sedan. För en knapp sekund undrade jag om min morbida fantasi som så många gånger tidigare spelade mig ett spratt, eller om jag bokstavligen fått solsting. En snabb blick upp mot reklam-tv-skärmen på husgaveln som vetter mot korsningen och Åhlénshuset visade emellertid att så inte var fallet. Det var inget annat än en trailer för den nya filmen ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” med flimrande översättningsremsa. De som så våldsamt skulle förpassas från denna värld var förstås inga andra än världens alla vampyrer, och detta av ingen mindre än Amerikas än idag så omhuldade president.

Besinningslöst, oprovocerat våld. Ur "Dödens käftar".

Frågan jag omedelbart ställde mig var om samhällets förfall redan gått så långt att man satt i system att mata folk med ondsinta, subtila budskap genom filmtrailrar och reklam på offentliga platser i syfte att få dem att ha ihjäl varandra. Kanske för att minska den officiella arbetslöshets- och hemlöshetsstatistiken? Man har ju redan bäddat väl för detta genom nedmonterad psykvård och alla våldsbenägna dårar som går lösa på gatorna. Och varför placera en distraherande tv-skärm som till råga på allt visar actionspäckade filmtrailrar vid en högt trafikerad korsning, om man inte önskar livet ur stadens fotgängare? Nog för att tv-skärmar är ganska överflödiga nuförtiden när folk oavbrutet går och sitter och står med näsorna nere i sina smartphones i mitt i alla vardagsbestyr och även ute i trafiken, men ändå. Jag utgår ifrån att man gör tappra försök att komma åt också alla gamlingar, uteliggare och andra som saknar mobil uppkoppling på detta vis. ”Meja ner dem bara! Inget att spara på!” som Tengel den onde* så kärnfullt uttryckte sig om den övervägande delen av mänskligheten i någon av alla 47 volymer av Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” - för att komma med ännu en (tämligen långsökt) populärkulturell association.

Mer våld ur "Dödens käftar".

Som avslutning kan jag avslöja att jag inte har sett Lincoln-filmen, men troligtvis kommer att göra det, som trogen (om än kräsen) vampyr- och kostymfilmsnörd. Och jag gissar att den liksom i fallet Buffy The Vampire Slayer dröjer mycket vid vampyrdödandets mindre glamourösa sidor. Att tvingas bli ”dråpare” låter förvisso som ett hårt och svårt öde också för en president. För även om presidenter är vana vid att ha ihjäl folk åt höger och vänster genom namnunderskrifter, omröstningar, knapptryckningar eller lönnmord lär ju de flesta av dem hysa motvilja mot att göra hantverket med egna händer, så att säga. Vampyrer har å andra sidan i både fallet Buffy och den fiktionaliserade Abraham Lincoln sedan länge upphört att vara just folk, vilket ju brukar vara det första uppfyllda kriteriet för en legitimerad och politiskt organiserad utrotning... ;-)

*För den oinvigde: Tengel aka Tan-ghil den onde är den utomordentligt onde, tillika odödlige, stamfadern till sagans ätt Isfolket. Hans ursprungliga namn Tan-ghil betyder ”född under en svart sol” och han högg ihjäl sin egen mor redan som litet barn på 1200-talet. Sist men inte minst dödar hans andedräkt bokstavligen allt och alla som kommer i närheten av honom...

\m/ Black metal \m/

Knäppa sökord: Ett bloddränkt mysterium

Jag har bara bloggat i drygt tio månader, men börjar redan notera en del mer eller mindre kuriösa ord och meningar som folk googlat efter då de hittat hit.

Mina två första favoriter som förtjänar omnämnande hör till det (återigen) återkommande temat blod, och den första lyder:

blod på golv hur ta bort

Man frågar sig onekligen vad som föranledde den googlande att konsultera internet (denna informationens allsmäktige gudom!) i hopp om att lösa sitt kladdiga problem.

Detalj ur fantasiporträtt av en viss grevinna Bathory-Nadasdy, målat av undertecknad 2011.

En person med en favorithobby som gick hårt åt de egna kläderna liksom åt golv och väggar i slott och residens, och inget Google hade hon för tips och råd om fläckborttagning heller.

Var det något så oskyldigt som ett blackmetalband som öst på med lite för många liter över publiken och scengolvet? Var det någon som försummat att använda, eh, sanitetsprodukter under den kritiska veckan i månaden? Var det kanske någon som försökte undanröja spår efter en illgärning? Eller var det rentav en hemsökt stackare som hade problem med en envis blodfläck på golvet eller mattan, en sådan där som vägrar låta sig tvättas bort, som i Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”?

Det inlägg som fick min mystiske besökare att förirra sig hit (”Blod, eld och golvmoppar”) bjöd dessvärre inte på några lösningar på problemet och lär i alla händelser ha gjort denne besviken.

Raskt över till den andra googlingen, som lyder:

bloddonation för vampyrer

Ruta ur min serie "Verkligheten suger", 2012.

och har lockat hit minst ett halvt dussin besökare. Vad är nu detta? Kan det vara ett spår från en alldeles äkta och tämligen generös, alternativt luspank vampyr som vill dela med sig av några dyrbara droppar, som betingar så höga pengasummor på svarta marknaden i tv-serier som True Blood? Existerar de ändå, nattens barn, är odödlighet på denna jorden möjlig? Eller är det bara någon som förslösat alldeles för många timmar av sitt liv framför ovan nämnda tv-serie?

Ett mysterium, i sanning...

Varberg Vampires

Dagens rubrik är en lagom löjlig parafras på albumtiteln ”Hollywood Vampires” av gamla favoritbandet L.A. Guns.

Nåväl: Även idag håller vi oss till temat blod för att tala om att det berömda museet i Varberg har hakat på vampyrtrenden och ärar våra vasstandade vänner med en egen utställning under sommaren (närmare bestämt mellan 31/5-30/9 - klicka här för mer info). En utställning man bara var tvungen att bevista om man råkade befinna sig i närheten, trots att jag som vanligt helst sluppit gå igenom rummet där min barndoms stora skräck Bockstensmannen låg i sin monter och väntade.



Gångna helg drog följaktligen syster Nanna Walderhaug med fästman Fredrik samt väninnan, tillika Varbergsbon Lena och jag till museet med lille Gollum i väskan.

Om utställningen skulle sammanfattas med ett ord vore det ”ambitiös”. Andra våningen hade delvis gjorts om till ett vampyrslott och en kyrkogård komplett med en uppstoppad arg varg och (ännu ett) alldeles äkta skelett i en lagom murken kista. På tredje våningen fanns "barnens vampyrrum" med workshop, läshörna och ”skräckkammare”... (Som om institutionen Varbergs museum aka Hallands Kulturhistoriska Museum inte redan hade EN "skräckkammare" för mycket att traumatisera barn i, hmm?). ”Skräckkammaren” var helt klädd i röda draperier, spelade kuslig musik och hade fladdermussilhuetter hängande från taket och fläktar på full fräs gömda bakom draperierna. Det senare för att få "fladdermössen" att fladdra omkring och för att skapa illusion av att något levande eller snarare odött stod bakom dem och bara väntade på att hoppa fram...



Gollum betraktar intresserat Dracula i sin kista. (Bockstensmannen däremot fick han inte se, hur gärna han än hade velat...)

I ”slottets” entré hälsades vi välkomna på grav halländsk dialekt av en blond Dracula på en tv-skärm förklädd till tavla. Eftersom filmsnutten med Hallands-Dracula tyvärr visades om och om och om igen med obefintliga pauser emellan blev han mer än lovligt tjatig och irriterande. Så till den grad att det var omöjligt att koncentrera sig på resten av utställningen för att inte tala om att läsa texterna vid montrarna. Man förstod mer än väl gänget med småbarn i åttaårsåldern som stod intill tavlan och stampade i golvet och vrålade ”håll käften, HÅLL KÄFTEN!!”

Bortsett från en Draculadocka och gamla ben, uppstoppade fladdermöss (eller snarare flyghundar) respektive vargar, bestod utställningen till stor del av populärkulturella inslag som Living Dead Dolls-dockor, modern fotokonst, smycken i gothstil gjorda av ben från fåglar, en och annan vampyrfilmsaffisch och allmänt basala fakta om ämnet samt om gammal blodmagi och (nutida) bloddonation. En intressant och angenäm blandning, men med föga nytt att upptäcka för långvarigt vampyrintresserade, än mindre för den som läst Katarina Harrison-Lindbergs ”Vampyrernas historia” som kom häromåret. Författaren öppnade för övrigt utställningen ett par dagar tidigare och hon kommer dessutom att hålla föredrag om boken på museet under de traditionella medeltidsdagarna i juli. Naturligtvis har hon, liksom museet, tagit fasta på att Bockstensmannen kan ha varit en vampyr* eftersom han "förgjordes" som en sådan med en ekpåle körd genom hjärtat. Hur det än förhöll sig med den saken är boken utomordentligt intressant och välskriven, trots att den dekonstruerar hela vår moderna, romantiserade uppfattning om vampyrer ner i minsta detalj.

I alla händelser ångrade vi inte besöket, speciellt eftersom det gav oss tillfälle att spana in alla ”konstverk” i barnens workshop och framför allt skapa egna...

Teckning av okänt barn. Röda, lysande ögon och rött gap... Mardrömmar?





Teckning av överårigt barn, utförd med vänsterhanden och såna där dåliga plastiga kritor som knappt färgar av sig som man knappast sett sedan lågstadiet... Magneten nere till vänster är en gåva till museet från undertecknad.

Fredrik leker med Gollum i "barnens vampyrsal" på tredje våningen. Gollum har på senare tid blivit stum, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han och hans batterier är över åtta år gamla. Men underligt - eller kanske typiskt nog - började han plötsligt "prata" igen, till synes utan anledning, inne på museet... Inte nog med detta tändes och släcktes ljuset av sig självt vid två tillfällen inne i "barnrummet". Spooky!

Om någon undrar hur jag tog mig igenom Bockstensmannens rum så kan jag tala om att det gäller att ha med sig en vän som leder en igenom rummet medan man håller för ögonen och litar på att slippa krascha in i någon monter. Något som är förhållandevis enkelt numera när BM sedan flera år fått flytta in i ett betydligt större rum än den lilla, mörka, klaustrofobiska kammaren han låg i när jag tvingades se honom för första gången.

*Vampyr är enligt Harrison Lindbergs mer vida definition ett samlingsnamn för alla gengångare och odöda som kroppsligen stiger upp ur sina gravar för att plåga omgivningen i bästa zombiestil. Långt ifrån alla dessa gengångare dricker blod ens i Transsylvanien och övriga Östeuropa, däremot har de mycket gemensamt med just zombies och - faktiskt! - varulvar (så det kanske är dags att sluta upp med alla dessa stereotypa vampyrer vs varulvar-slagsmål nu?!). Historier om sådana gengångare som oftast förgörs genom pålning förekommer över hela världen, inte minst det vikingatida och medeltida Skandinavien, som alltså inte är så vampyrbefriat som man tidigare trott...

Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...