Köp mina smycken så får ni också såhär fint hår!

Min Etsy-shop, som ni kommer till genom att klicka här eller genom fliken "Shop" är nu uppdaterad med många nya läckra prylar. Sedan tidigare finns det bokmärken och smycken med mina konstmotiv, men från och med nu kan man även köpa själva konstverken som högkvalitativa fototryck i A4-format.

Väninnan Lena, som även agerat modell för ett antal av mina tavlor tidigare, demonstrerar här nedan hur vackra mina smycken kan se ut när de används. Köp ett halsband så blir ni lika snygga och garanterat föremål för avundsjuka blickar på nästa fest!



Enkelt halsband med Skelettet under hjärtformad glasbubbla.
Såld

 

"The Freezing Moon". Enkelt halsband av glasbubbla.
Köp från Etsy

Skalle i lysande lila.
Såld

"Stone Face".
Köp från Etsy

Lysande lila skalle och svarta rosor på spetsband.
Köp från Etsy

Vad är väl evigheten i en svettig kroppsstrumpa?

 I det senaste numret av Fantomen, ”Djudjus förbannelse”, konfronteras vår hjälte för andra och sista gången med en annan vandrande vålnad. Nämligen vampyren Vladius som vilat i en dold romersk gravkammare i dödskallegrottan i över ett årtusende innan den förste Fantomen bosatte sig där. Detta milt uttryckt töntiga äventyr med sina stela och dåligt tuschade teckningar, teckningar som imponerat mig om de kommit ur en ambitiös 14-årings penna, lyckades sin uselhet till trots väcka funderingar omkring Fantomen och hans påstådda odödlighet – eller dödlighet.

Lägg särskilt märke till vampyrens läckert giftgröna hudton.

Fantomen är som bekant en odödlig 400-årig vålnad fast ändå inte, för i själva verket har myten i alla år upprätthållits av 21 generationer trikåklädda män i rakt nedstigande led. Ändå har det på senare år funnits skäl att betvivla dödligheten hos ”vår” Fantom, den tjugoförste, som enligt obestridliga källor är född runt 1940¹, men ändå inte ser ut att vara en dag över 40. Inte nog med detta har han överlevt ett otal skador och strapatser av omfattningar som både stympat och dödat många av hans föregångare. Alldeles bortsett från att hans upphovsman Lee Falk av kärlek till sin skapelse tycks ha förbjudit sina manusförfattare från att någonsin lägga denne vår evigt vandrande vålnad till vila och låta nästa generation ta över, ger det förstås upphov till ett antal logiska luckor i historierna och säkerligen en hel del huvudvärk hos redaktionen.

Vladius, en romersk general (ännu efter 1700 år stoltserandes i full uniform!) är inte den första verkligt odödliga varelse vår kalsongbeprydde vän stött på i sitt märkliga liv.



Ur äventyret "Samaris", en omtecknad version av ett original från 60-talet.

Tidigare har han bland andra mött en 300-årig drottning som tillskansat sig evig ungdom och skönhet genom ren fåfänga och en häxas trolldom² och rockstjärnan Phoenix³, född på 1400-talet som den ökände barnamördaren och pedofilen baron Gilles deRais, som här lyckats finna evigt liv genom de vises sten (hur detta nu kan ha gått till, med tanke på att baronen blev offentligt avrättad). Varje gång slutar det med att den odödlige faller till stoft vid Fantomens fötter, och vår hjälte konstaterar lakoniskt att hans/hennes tid var kommen efter så många århundraden. Utan att reflektera över att han själv verkar onaturligt vital för att ha passerat 70, i synnerhet med tanke på det hårda liv han levt och alla skador han ådragit sig... Vad är hans egen hemlighet, alldeles bortsett från den allmänt obefintliga logiken och tidens extremt långsamma gång i seriernas värld?

Ur "Salomos gruvor", Fantomen nr 20 1988. Sköt Guran Fantomen?! Ja, han var (förstås) bokstavligen i demonen Bails våld.

Vad den hemligheten än vara månde, är frågan om någon som begåvats med verklig odödlighet (och dessutom oändliga ekonomiska resurser som guldskatter och ovärdeliga historiska föremål) vid sina sinnens fulla bruk skulle välja att förvalta den som Fantomen gör. En evighet som självutnämnd polis uniformerad i blå kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå och boendes i en fuktig gammal grotta i mörkaste djungeln...

Nemi tar sig an en del av denna frågeställningen i norska Nemi nummer 100 från i vintras. I en exklusiv intervju svarar hon bland annat på vilken superhjälte hon skulle vilja vara:

-Jeg ville vært Fantomet, og jeg ville ha kommet meg ut av hula, kledd meg i ordentlige klær, og funnet på noe annet å gjøre. Sønn nummer hva da – 13? Det er på tide å bryte sirkelen, den fyren der trenger hjelp.”

Vad Nemi kanske missat (förutom ordningstalet på "vår" Fantom) är att varje gång Fantomen tvivlat på sitt kall har någon förfaders ande gripit in och på olika sätt tvingat honom att fortsätta värvet. Det låter tämligen svårartat, kanske behöver han verkligen hjälp...?

1Se t.ex. ”Eden” i FA 10/1988

2Se bl.a. ”Samaris”, FA 25/1993

3Se bl.a. ”De vises sten del 1: Phoenix återfödd” FA 13/2006

Lycka enligt hårdrockaren

...är att återfinna sin gamla vinylsamling som försvunnit efter en av sjuttioelva flyttar, oskadd i ett dammigt garage efter sex år av fruktlöst sökande.

Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.

Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.

Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavs i England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...

Preciousss... my precioussss...

Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.

Tingel, tangel & benrangel pt II: Etsy

Jag fortsätter i gårdagens spår för att tala om att jag dragit igång min Etsybutik igen, den som legat på is i åtskilliga månader. Mer info finns (liksom en ny snygg banner) under den nya fliken "Etsy".

Ett av halsbanden som kan köpas på den megastora amerikanska sajten. Just det här heter "Stone Face".

Mitt utbud är fortfarande ganska litet, vilket förstås beror på att sajten utgör en så ofantligt gigantisk marknad att ens saker i regel drunknar i mängden och motivationen tryter - men skam den som ger sig. 

Inte heller är det någon större idé att lägga ut sitt svenskspråkiga seriealbum på en sajt där den överväldigande majoriteten användare inte förstår svenska. Däremot går det som vanligt utmärkt för den som är sugen på ett Skelettalbum och/eller kanske ett halsband att maila mig så ordnar vi saken genom Paypal (för den som föredrar det) och vanliga posten. Krångligare än en Köp-Nu-knapp, men ändå värt besväret!

...

Så vill jag passa på att avsluta inlägget med att visa det filmklipp som inspirererade dagens och gårdagens inläggsrubriker. Ett härligt klipp som säkert många av er känner igen men som ändå bara måste läggas till i bloggens skelettfilmsamling.

Tingel, tangel & benrangel på Scifibokhandeln

Bokmärken med egna tryck prydda med coola hängen är vid sidan av handgjorda smycken min senaste ondsinta plan för att erövra denna kallsinniga värld genom min konst. (Ja, i varje fall den delen av mänskligheten som fortfarande läser riktiga böcker - och serier, de andra är ändå inte värda att satsa på.)
För de läsare/fans som befinner sig i eller i närheten av den kungliga hufvudstaden kan det vara kul att veta att ett litet urval av mina bokmärken sedan en tid finns till salu på Science Fictionbokhandeln på Västerlånggatan...

Skelettkollektionen - ett måste för varje Skelettet-fan!

En del av konstkollektionen.

EDIT: Senast jag var där och kollade låg bokmärkena tämligen respektlöst slängda i ett hörn på vänstra sidan av kassadisken där inte en jävel lär se dem - för tyvärr har jag inte tid eller möjlighet att gå in och tjata på personalen varje vecka. (Undra på att något inte säljer när man gömmer det bara för att tecknaren inte är tillräckligt känd! *morrrrr*) Men, de finns där.

Dödens dolda budskap – en paranoid konspirationsteori

-”Jag ska döda dem allihop!”

Orden fladdrade förbi i min övertrötta skalle när jag passerade Sveriges mest trafikerade korsning vid Sergels torg för en tid sedan. För en knapp sekund undrade jag om min morbida fantasi som så många gånger tidigare spelade mig ett spratt, eller om jag bokstavligen fått solsting. En snabb blick upp mot reklam-tv-skärmen på husgaveln som vetter mot korsningen och Åhlénshuset visade emellertid att så inte var fallet. Det var inget annat än en trailer för den nya filmen ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” med flimrande översättningsremsa. De som så våldsamt skulle förpassas från denna värld var förstås inga andra än världens alla vampyrer, och detta av ingen mindre än Amerikas än idag så omhuldade president.

Besinningslöst, oprovocerat våld. Ur "Dödens käftar".

Frågan jag omedelbart ställde mig var om samhällets förfall redan gått så långt att man satt i system att mata folk med ondsinta, subtila budskap genom filmtrailrar och reklam på offentliga platser i syfte att få dem att ha ihjäl varandra. Kanske för att minska den officiella arbetslöshets- och hemlöshetsstatistiken? Man har ju redan bäddat väl för detta genom nedmonterad psykvård och alla våldsbenägna dårar som går lösa på gatorna. Och varför placera en distraherande tv-skärm som till råga på allt visar actionspäckade filmtrailrar vid en högt trafikerad korsning, om man inte önskar livet ur stadens fotgängare? Nog för att tv-skärmar är ganska överflödiga nuförtiden när folk oavbrutet går och sitter och står med näsorna nere i sina smartphones i mitt i alla vardagsbestyr och även ute i trafiken, men ändå. Jag utgår ifrån att man gör tappra försök att komma åt också alla gamlingar, uteliggare och andra som saknar mobil uppkoppling på detta vis. ”Meja ner dem bara! Inget att spara på!” som Tengel den onde* så kärnfullt uttryckte sig om den övervägande delen av mänskligheten i någon av alla 47 volymer av Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” - för att komma med ännu en (tämligen långsökt) populärkulturell association.

Mer våld ur "Dödens käftar".

Som avslutning kan jag avslöja att jag inte har sett Lincoln-filmen, men troligtvis kommer att göra det, som trogen (om än kräsen) vampyr- och kostymfilmsnörd. Och jag gissar att den liksom i fallet Buffy The Vampire Slayer dröjer mycket vid vampyrdödandets mindre glamourösa sidor. Att tvingas bli ”dråpare” låter förvisso som ett hårt och svårt öde också för en president. För även om presidenter är vana vid att ha ihjäl folk åt höger och vänster genom namnunderskrifter, omröstningar, knapptryckningar eller lönnmord lär ju de flesta av dem hysa motvilja mot att göra hantverket med egna händer, så att säga. Vampyrer har å andra sidan i både fallet Buffy och den fiktionaliserade Abraham Lincoln sedan länge upphört att vara just folk, vilket ju brukar vara det första uppfyllda kriteriet för en legitimerad och politiskt organiserad utrotning... ;-)

*För den oinvigde: Tengel aka Tan-ghil den onde är den utomordentligt onde, tillika odödlige, stamfadern till sagans ätt Isfolket. Hans ursprungliga namn Tan-ghil betyder ”född under en svart sol” och han högg ihjäl sin egen mor redan som litet barn på 1200-talet. Sist men inte minst dödar hans andedräkt bokstavligen allt och alla som kommer i närheten av honom...

\m/ Black metal \m/