Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...