Svartmetall och olfaktorisk perception

Vi fortsätter på det makabra spåret med ett inlägg inspirererat av en konsert med blackmetalbanden Grá, Tyrant Wrath och Eingana på puben Copperfields i huvudstaden den fjortonde juli. Äckelvarning utfärdas!

...

Det här med att använda sig av rått kött, slaktavfall och blod under scenshower var knappast nytt ens i skarven mellan 80- och 90-talet, då Mayhem började pryda scenen med grishuvuden spetsade på pålar. Tunga grishuvuden som deras legendariske vokalist Pelle ”Dead” Ohlin brukade roa sig med att kasta på publiken, under det att han skar upp armarna med trasigt glas och sprutade blod över allt och alla i konsertlokalen, för att bara nämna två av hans bisarra scenritualer som vid det här laget skildrats mer än tillräckligt i ett otal artiklar, böcker och dokumentärer. Utöver själva chockeffekten fick det förstås till följd att större delen av publiken flydde och endast ett litet fåtal av de ”hårdaste” och mest dedikerade bland dem stannade kvar, vilket också var en del av syftet.

Under de år som gått sedan dess har utvecklingen gått stadigt emot något som mest påminner om en surströmmingsorgie utan ände. Det ska vara kadaver, och färska eller dagsgamla tycks inte duga längre – bland vissa band verkar det hela ha utvecklat sig till en tävling där det band som först lyckas påkalla Hälsovårdsnämndens uppmärksamhet vinner. Närbelägna uteställen får stänga tidigt på grund av likstank (som här under Nidrosian Black Mass i Trondheim) och presenter från fans i form av överkörda djur att pryda scenen med tas emot med tacksamhet av band som Watain. Att just de, förmodligen Sveriges mest luktande band, vann en Grammis häromåret är ett talande faktum. (Jag måste ändå säga att de överraskade mig när jag såg dem på en festival i London förrförra sommaren: man var beredd att hålla för näsan, men det luktade mest bara rökelse om dem.)

"Vem fes?!" Ur Hvorfor blackmetallere bruker gladiatorboots, Nemi #39 (2006).

Watain har emellertid fått stark konkurrens i Tyrant Wrath.

Redan innan Einganas smått vildsinta öppningsakt på Copperfields kulminerat i att vokalisten hällde en halv öl över sig under covern på ”Night's Blood” av Dissection kunde en vag odör, som av gamla mögliga dreadlocks eller ruttna gympadojor, skönjas i lokalen. Den var dock flyktig och förde tankarna till äcklig och otvättad men levande människa snarare än död, så istället för att misstänka något av banden betraktade jag omgivningen med misstänksamhet i ett försök att hålla mig undan den skyldige.

Men, så fort Tyrant Wrath fått upp sin backdrop på scenen exploderade denna odör och fyllde hela puben. Halva publiken, som alltså inte var "hårda" nog, flydde ut på gatan innan bandet ens börjat spela. Så även jag och mitt sällskap, med tröjorna uppdragna över näsorna och gröna i ansiktet. Någon nämnde i förbifarten att man hade ett kors på scenen som ”luktade apa”. Ett kors som enligt vittnesmål legat och gonat till sig ett tag i en balja med ruttnande inälvor.

Många av oss blev stående villrådiga ute på St. Eriksgatan i mer än en halvtimme, inhalerande den ljuva doften av bensin och tobaksrök, medan allt fler långhåriga människor försvann in i väntande taxibilar och iväg mot tunnelbanan. Allt medan intet ont anande ölsugna Svenssons samlades vid ingången (Copperfields är till vardags en typisk irländsk pub) och väninnan Millemetal elakt flinade ”såså, in med er, ha det så trevligt!”. Snart kom även arrangören själv ut och förkunnade med ett snett och lätt förtvivlat leende att han gav upp och skulle gå hem, vilket även vi var frestade att göra.

Istället roade vi oss därute med att betrakta hur folk reagerade när stanken nådde deras näsor. Själva såg vi säkert minst lika lustiga ut där vi stod i dörren och tvekade, stack in våra huvuden och drog tillbaka dem snabbare än badkrukas stortå som doppas i iskallt havsvatten i sena maj. 

Ur "Marritten", Nemi 96# (2011).

På något sätt lyckades man ändå vädra ut stanken tills Grá gick upp på scenen. Deras rekvisita bestod i stort sett av ett eller ett par torra gamla ben som för länge sedan slutat lukta, så resten av kvällen förflöt utan atmosfäriska störningar. Och om det ben jag såg kom från ett djur eller en människa är inget jag vill veta...

Det handlar förvisso om en extrem musikgenre med lika extrema sceniska uttryck och vars själva livskraft (om ordet tillåts här ;-) ) till stor del hänger på provokationer, varför alla involverade får vara beredda på diverse överraskningar. Det kan ordas i evigheter om den stinkande rekvisitans vara eller inte vara och huruvida man som lyssnare och/eller utövare av blackmetal ska tåla sådant eller inte. Varje gång man diskuterar traditioner och normer inom genren eller överhuvudtaget uttalar sig om något inom den beträder man ett milt uttryckt minerat område. Detta oaktat frågar jag mig om inte det hårdaste och mest chockerande ett blackmetalband kunde göra i nuläget vore att slänga lavendel, rosenblad och glitter över publiken...

...

”Då blev Pelle nöjd!”. Videoklippet nedan har, sitt tragiska och makabra innehåll till trots, skapat viss munterhet i mina kretsar på grund av den förnumstiga, göteborgska berättarrösten, som råkar tillhöra en gammal lärarkollega till min mor på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro.

Utdrag ur Stefan Rydeheds dokumentär ”Mayhem- Cult Of Aggression”.