Bloggflytt och bokrelease!

Hårt och intensivt arbete med min kommande bok och livet i allmänhet har som ni säkert märkt fått mig att tappa motivationen för att uppdatera den här bloggen det senaste året. Nu är Mortis Comoedia - som mitt nya mästerverk heter - hur som helst färdig och släpps av Cheshire Cat Books i ärans och hjältarnas land England den 31a oktober (så klart!). Gotik, Komik & Romantik kommer att finnas kvar på Blogspot for your reading pleasure men kommer nu att läggas på is tills vidare. Konstverk, inspirationsmaterial och betraktelser etc. kommer i fortsättningen istället att slängas upp på min nya engelskspråkiga sajt Shadows Of The World, där fem färska bilder redan lagts upp i ett första inlägg.

Ses där, hoppas jag :-)

Ingen senkommen rapport från Stockholms Internationella Seriefestival 2015

Inte heller vill jag säga hej och puss och tack till alla fantastiska serienördar och tecknarkollegor sprakande av pur festivalglädje så regnbågsfärgat glitter och guldskimrande öl intaget på Söders alla hipsterpubar sprutar ur öronen. Däremot stort tack till alla som kom till mitt bord för att prata och köpa böcker, bokmärken och andra prylar av mig, särskilt de som hade tålamod till att göra det trots att min kortbetalningsapp krånglade (vilket senare visade sig bero på att wifin ballat ur). Och tack till en annan närvarande skelettbesatt serietecknare för saltskallarna.

Årets vackra bord (och coolaste, enligt åtminstone en kund).

Jag vill även nämna för de som missat det att Dylan Dog-albumet Mater Morbi (som jag medverkat i) har nominerats till Urhundenpriset i klassen 2014 års bästa översatta album.  

:-D

Tyvärr offentliggörs inte prisvinnarna förrän vid årets bokmässa i Göteborg i september...

...

För övrigt anser jag att min frisyr var den snyggaste på hela mässan. (För den som undrar - och många frågade - den tog upp till en och en halv timme att bygga upp med hjälp av stoppning, tusen hårnålar, äkta 1700-talspomada*, torrschampo och puder, men det berodde mest på att det var den högsta och mest komplicerade pouf jag någonsin burit i hela mitt liv.) 

*reproduktion efter tidens recept naturligtvis, inget ur någon unken tvåhundrafemtioårig sunkburk.

Fruktansvärt

En smärre utgrävning i kylskåpet resulterade häromdagen i det makabra fyndet av en i det närmaste mumifierad banan. Varpå tanken slog mig att hellre än att låta matvaror som inte längre är tjänliga som föda gå till spillo kan man låta dem tjäna konstens ädla syften och därmed transformera dem till andlig spis - till glädje och nytta för alla. Inspirerad av Giuseppo Archimboldo och ett gammalt inlägg i bloggen Huskorsets hemliga liv skapade jag därmed min egen version av "Bockstensmannen som banan".

Håll till godo. (Nya tecknade morbida dumheter i vanlig stil är faktiskt på gång och kommer mycket snart att läggas upp i bloggen...)

Type O Negative - minnen i svart och giftgrönt

Mr Steele (har tyvärr ej lyckats hitta namnet på foto-

grafen.)

Fem år har nu gått sedan en viss Petrus Ratajczyk, amerikansk sångare och basist mer känd som Peter Steele aka ”The Green Man”, vid 48 års ålder hastigt gick bort av hjärtsvikt. Därmed förpassades även hans band Type O Negative till historien. Ett metalband som mer än något annat förenade ett djupsvart allvar med lika delar drastisk giftgrön humor, bildligt såväl som bokstavligt. Ett band vars låtar utgjorde en stor del av soundtracket till ungdomen hos många av oss hårdrockare som växte upp på 90-talet, vare sig man var ett stort fan eller ej.

Vad man än hade för åsikt om honom som musiker eller person lämnade Steele ingen oberörd med sin bredaxlade uppenbarelse på dryga två meter, sin berömda djupa basröst och sin sarkastiska humor. Till exempel erkände en kvinnlig bekant till mig (som för övrigt inte var inne på metal överhuvudtaget) en gång att hon var rädd för honom och pep till i vad jag misstänker var skräckblandad förtjusning vid ett tillfälle när hon fick syn på honom i videon till My Girlfriend's Girlfriend visad på storskärm.

Oöversatt citat om bandet (ur Slavestate
Magazine #7)

Själv fick jag tyvärr aldrig nöjet att se Type O Negative live, däremot fick jag som skribent på Slavestate Magazine tillfälle att intervjua Peter Steele och trummisen Johnny Kelly en solig vårdag på Grand Hotel i Stockholm 2003, med anledning av släppet av skivan Life Is Killing Me. Mina främsta minnen av denna intervju är att Steele kom in i rummet barfota och inledningsvis förde en smärre kamp med att trä på sockarna på sina stora fötter och slog ena foten i bordet och svor, att hans ögon var så onaturligt gröna att jag misstänkte att han bar kontaktlinser, samt att många av hans svar uppenbarligen borde tas med en nypa salt då han oupphörligen och inte oväntat strödde sarkasmer och skämt omkring sig. Sist men inte minst återkom han inte mindre än två gånger till sitt uppenbara favoritämne mens. Denna intervju trycktes sedan i årets sommarnummer av Slavestate, vars omslag av någon anledning pryddes (?) av det betydligt mindre fotogeniska och säkerligen även mindre säljande Nasum. Intervjun finns för övrigt inte tillgänglig i Slavestates arkiv online, men det fysiska numret kan inhandlas i tidningens webshop, 

Ännu ett oöversatt citat ur Slavestate #7

Ett av Type O Negatives starkaste karaktärsdrag genom karriären var deras vampyriska image med texter som ofta berörde ämnet blod. Därför var det självklart omöjligt att motstå frestelsen att avsluta intervjun med frågan om huruvida Steele och Kelly med tanke på detta hade velat bli vampyrer om möjligheten funnits. Den grönögde jätten svarade då att han inte skulle vilja leva för alltid, för festen måste helt enkelt ta slut någon gång. Vilket den alltså gjorde den fjortonde april 2010.

Huruvida hans musik kommer att leva vidare för alltid låter jag endast fem år efter hans bortgång vara osagt, men troligtvis kommer den liksom hans minne att göra det länge.

R.I.P. Peter Steele.

Nedan följer en video som gick varm på VHS-blandbandet under det sena 90-talet...

Salt svart smakprov

Efter en lång och tråkig period av inaktivitet på bloggen vill jag bjuda på ett smakprov ur ett av mina senaste verk...

Apropå smaker hoppas jag att ni liksom jag har frossat riktigt ordentligt i lakrits idag, då 12e april är lakritsens dag, ett amerikanskt påfund som är lika smaskigt som Halloween om än inte lika gammalt (den instiftades 2004). Om jag hade möjlighet skulle jag för övrigt låta trycka upp min nästa bok med pärmar helt i lakrits... ;-) Lakrits är godissorternas hårdrock, smakar mest och starkast och anses givetvis alltid vara mer skadligt än allt annat. Man kan ge sig fan på att det dödar krukväxter också...

                                        

Till minne av en cool och begåvad haschtomte

Denna dag för 53 år sedan gjorde Clifford Lee Burton, Metallicas legendariske basist, entré i denna jämmerdal - bara för att lämna den endast tjugofyra år senare, krossad under bandets turnébuss i Dörarp i Sverige. Men inte utan att ha lämnat ett knippe odödliga låtar efter sig och, icke att förglömma, röjt och headbangat så det röda håret stod som en strut kring ansiktet, festat,supit och rökt på* och av allt att döma, levt livet på för honom bästa möjliga sätt!
Och detta måste såklart uppmärksammas med ett litet hyllningsklipp här i bloggen.

Skål för Cliff Burton!

Bild: Wikipedia

"You don't burn out from going too fast. You burn out from going too slow and getting bored."
-C.B.


*Nej, jag menar inte att man nödvändigtvis måste supa och inhalera olagliga substanser för att leva ett bra liv ;-)

Namnbyte, lansering i svenska Nemi och ny recension!

En ung, blek kvinna vände sig oroligt i sömnen, hennes långa svarta hår låg som utslagna, glänsande korpvingar över kudden. Ögonvitorna skymtade bakom de långa ögonfransarna och ett förskräckt kvidande kom över hennes läppar, medan ett ihärdigt krafsande ljud, som från en utelåst katt, långsamt övergick i intensiva, ihåliga knackningar. Det verkade komma från fönstret. Nemi Montoya vaknade med ett ryck och såg sig oroligt omkring i det mörka rummet. Ett raspigt väsande anslöt sig till ljuden, först så tyst att Nemi för ett ögonblick tvivlade på sina egna sinnen. Långsamt lyckades hon styra sin ännu sömntunga kropp mot fönstret och ställde sig där stilla och lyssnade. Hennes vita händer drog undan de tunga, mörka gardinerna. -”Släääpp... in... mig!” väste en röst som från andra sidan graven och ett benvitt ansikte med svarta, tomma ögonhålor skymtade bakom glaset.

Som i trans trevade hennes fingrar efter haspen, stannade upp och tvekade en sekund. Så öppnade hon fönstret...

Var inte oroliga, jag har inte börjat skriva patetiska försök till noveller (med eller utan copyrightskyddade karaktärer). Jag vill bara meddela att vår vän Skelettet äntligen har hittat hem till den svenska utgåvan av Nemi från och med nr 1 2015 som finns ute nu – och att serien nu definitivt byter namn till Mortis Comoedia. Med namnbytet tillkom även en logotyp - något serien saknat tidigare - som kan beundras på omslaget till tidningen och här nedan. (även om ett feltryck i form av "Döden" smugit sig in i numrets register.) 

För övrigt  har Andreas Eriksson från Ades Media - som sedan 2013 ger ut Dylan Dog i Sverige - upplåtit en spalt i åt en mycket trevlig recension av Nekromani i Norran. Läs den här!

Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Förbannade eller välsignade?

Häromdagen förärade Englands allra krulligaste och mest rödhåriga band tillika familjeföretag Anathema den anrika lokalen John Dee i Oslo med ett besök. Ett band som gått från den allra tyngsta doommetalfåran till någon slags alternativrock har naturligtvis en mycket varierad fanbas, så inte oväntat bestod publiken av en salig blandning av vanligt jeans- och t-shirtfolk såväl som My Dying Bride, Mayhem och Watain-tröjor av alla kön, åldrar och hårlängder (och skägglängder för den delen). Just denna kvällens publik hör i alla händelser till Anathemas allra lojalaste fans, ty bandet har ett mycket speciellt förhållande till Norge genom vänskapsförhållanden och skivinspelningar i landet. Ett mycket hemtamt och ledigt förhållande - hur ofta ser man annars bandmedlemmar, i detta fall gitarristen Danny, glatt hålla upp konsertlokalens dörr för de sista eftersläntrande besökarna?

Här stängde jag av blixten igen, och det *ehm*,
intressanta men något abstrakta resultatet kan
identifieras som Vincent Cavanagh.

Bandet briljerade och lokalen vibrerade (även bildligt talat!) av all denna ömsesidiga kärlek. Sällan har man sett en sådan genuin spelglädje - fjärran från vokalisten Vincent Cavanaghs svårmodiga miner och blanka ögon från "A Vision Of A Dying Embrace"-DVDn, inspelad i Krakow våren 1996.

Danny Cavanagh i högform, trakterande

gitarren med en stråke...

Och det är någonstans här som jag inser att min egen kärlek till detta bands musik är tämligen olycklig - jag får närmast dåligt samvete över att erkänna hur mycket jag saknar det gamla, dystra Anathema från det tidiga 90-talet. Doommetalbandet som utgjorde "The Peaceville Three" jämte Paradise Lost och My Dying Bride. Som använde klassiska 17- och 1800-talsmålningar av Joseph Wright of Derby och Frederic Leighton på omslagen (från The Walker Art Gallery i hemstaden Liverpool, tavlor som jag givetvis passade på att beundra extra vid mitt enda besök i staden.) Som hade en barbröstad, manlig ängel med armarna höjda över huvudet i en dramatisk gest som ikonisk symbol. Som liksom sina ovannämnda stallkamrater på Peaceville utgjorde ett soniskt förkroppsligande av Byronsk poesi samtidigt som musiken ändå kändes tidlös. Bandet som var så tunga i både ljud och känsla att många förvånades av att en hop spensliga, bleka och rödlätta ynglingar kunde åstadkomma något så monumentalt monstruöst.

För trots deras stilbyte, som inleddes redan hösten 1996 med Pink Floyd-influerade, mer flytande melodier och ren sång på "Eternity" - kunde jag under hela kvällen på John Dee inte låta bli att hoppas på att få höra en enda av deras tidiga låtar. En enda, trots kontrasten mot deras nuvarande stil och repertoar. Eller åtminstone ett par klassiker från övergångsalbumen Eternity och Alternative 4. Ett hopp som uppfylldes då jag såg Anathema första gången på Hellfire Festival i Birmingham 2009.

Spontantecknad minnesbild av Vinny & Danny

från Hellfire 2009.

Men ack, den ena för mig främmande låten avlöste nu den andra för att övergå till det allra nyaste materialet med autotunad vokal och först under extranumren var det dags för klassikerna "Fragile Dreams" och "A Natural Disaster"...

Efter det obligatoriska tröjinköpet - givetvis
med den gamla loggan we all know and lööv.

2014 års Anathema är absolut inte ett dåligt band. Tvärtemot är de uppenbarligen mer professionella, sammansvetsade och skickliga musiker än någonsin, oavsett hur fantastisk "The Silent Enigma" från 1995 låter i mina öron. Däremot är deras nyare material - med undantag av det akustiska från bland annat Hindsight - ännu främmande för mig, och frågan är om de inte borde ha bytt namn till något mer passande någonstans kring millennieskiftet.

Danny Cavanagh tog själv upp detta ämne med mig i en telefonintervju för Slavestate Magazine från 2003. Lakoniskt konstaterade han att bandnamnet knappast speglade musiken längre, och att ytterst få ändå hade någon aning om vad Anathema betyder, än mindre om hur det uttalas...
_____________________________________________________________________________
Fotnot för den oinvigde: Anathema är ett mångbottnat ord men står först och främst för något som är förbannat och förbjudet, något allmänt avskytt och/eller utestängt från kyrkan.


Klicka här för att höra korrekt uttal (Thesaurus)

I cannot sleep at nii-ight

Tyvärr ville varken tiden eller energin räcka till att köra ett lika ambitiöst Halloweenprojekt i bloggen som det jag under stor ansträngning roade mig med förra året. Därför nöjer jag mig med att dela en klassisk och mycket stämningsfull låt som passar utmärkt att avnjuta i det av pumpalyktor och gravljus upplysta höstmörkret... (även om varje dag är Halloween för King Diamond.)

Glad Halloween!

Svart, vitt och fula stereotyper pt II: En glad och kränkningsbefriad Halloween!

Snuskig tavla av Georg Engelhard Schröder - en kulturarbetare
av tvivelaktig vandel som aldrig tog offentlig ställning för

feminismen eller mot Hitler och nazismen.

Bild: expressen.se

Alltmer medvetna om diverse minoriteters och kvinnors utsatta position i samhället har vi under senare år ägnat mycken möda åt att uppmärksamma och utplåna stereotypa skildringar av marginaliserade grupper framför allt i barnkulturen och populärkulturen. Likt hungriga ugglor spanande efter minsta skälvning i snötäcket i hopp om att slå klorna i en saftig sork scannar våra vaksamma ögon och öron outtröttligt det offentliga rummet i jakt på dolda rasistiska och sexistiska budskap. Inga potentiellt stötande inslag ska längre få besudla våra ögon och öron, våra gommar, vår vokabulär eller vårt kollektiva medvetande: bilder, målningar, skulpturer, böcker, seriealbum, leksaker, maträtter, glasspinnar, godispåsar, godisbitar, bakverk, filmscener, tryckta gardintyger, färger (senast en rosabeige kulör som hittills sålts under namnet ”hudfärg”) och sist men inte minst ord. Dags för en allomfattande sanering á la Klarakvarteren således!

Bild: costumecraze.com

Vilket för oss till den stundande Halloweenhelgen - en högtid då fördomsfulla framställningar av rasifierade personer frodas, ja formligen exploderar när tanklösa människor iklär sig andra etniciteteters och kulturers stigman. Därför vill jag i min oändliga godhet bidra med några tankeställare innan du lägger sista handen vid din kostym och går ut och har ”roligt” på någon annans bekostnad.

Fråga dig själv om du är medveten om vilka signaler din kostym sänder ut, och om det finns något budskap eller något syfte du vill uppnå med den.
Här i Skandinavien är det till skillnad från i helgens hemland USA mest populärt att klä ut sig till traditionella skräckvarelser som vampyrer, varulvar, zombies, häxor, spöken och skelett. Vampyrkostymer är särskilt populära då dessa varelser anses ha en särskilt stark erotisk dragningskraft, varför ”jag är en sexig vampyr och jag ska bita dig” torde vara ett av de vanligaste budskapen som sänds ut under denna helg. En fråga du därför bör ställa dig är tillhör du den folkgrupp eller kultur vars kostym du bär?

Det som du ser som en skojig kostym är nämligen vardag för många som till skillnad från dig inte kan klä av sig det. Du kanske tycker att din vampyrdräkt är fin, rolig eller sexig, men minns att du med den bär andra personers liv – liv som dessutom ofta består av århundraden, eller årtusenden av smärta och sorg. Föreställ dig för ett ögonblick hur ditt liv skulle se ut om du inte kunde ta ut dina långa huggtänder. Om du vore beroende av att dricka dina medvarelsers blod för att överleva. Många vampyrer har inte själva valt sitt fysiska tillstånd, och till skillnad från vad många tror skulle ytterst få av dem välja att dra människors uppmärksamhet till sig genom att gå i svart kåpa med ståkrage eller 1700-talsdräkt matchad med böljande blond hårman och tydlig fransk brytning.

Bild: makezine.com

Varulvar är än mer utsatta då lykantropi är en sjukdom som i de fall vi känner till smittats genom bett eller överförts via gener. Varulvsmasker och -kostymer, som i bästa fall påminner vagt om den felande länken och i värsta fall om vandrande ryamattor – är inget annat än ett hån mot de människor som drabbats av denna sjukdom. Detsamma gäller zombies. Innan du väljer att stappla fram längs gatan med låtsasblod och ruttnande latexkött rinnande längs kinderna – skänk en tanke till alla de oskyldiga människor som efter sin död förvandlats till zombies. Föreställ dig de anhörigas smärta då deras nära och kära, som de själlösa monster de blivit, måste dödas en andra gång – för övrigt genom brutalt våld mot huvudet, så att ruttet blod och hjärnsubstans flyger åt alla håll.

Spöken är själar efter avlidna människor som av olika anledningar förblivit jordbundna och deras personligheter, etniciteter och sinnelag uppvisar samma mångfald som hos levande människor. Ändå väljer de levande att fortsätta sprida stereotypa uppfattningar om de döda genom att klä sig i skelettdräkt, vita spöklakan eller måla sig vita i ansiktet med svarta ringar runt ögonen. Många pryder sig dessutom med stora blodiga - inte sällan realistiska - sår och med plastknivar till synes inkörda i kroppen. Detta är en kränkning av alla de avlidna personer som oftast inte själva valt att dö, än mindre de sätt de dog på.

Detta är inte din kultur. Det är inte OK.
Bild: costumeworld.com

Av hänsyn till de döda bör även historiska och historiserande dräkter undvikas, liksom alla kostymeringar föreställande historiska personer, då de inte är annat än karikatyrer av människor som levde förr och av deras kultur. 

Slutligen bör du fråga dig om du skulle kunna tänka dig att bära din dräkt i närheten av den folkgrupp vars kostym du bär.

Skulle du gå över kyrkogården i skelettdräkt? Som jag påpekade ovan har även de döda varierande personligheter och grad av känslighet – men minns att de till skillnad från de levande inte alltid är synliga för blotta ögat...

Bokmässan och alla plågors moder

Det blir ingen typisk bokmässerapport här trots att även jag tillbringade åtminstone en dag på denna tillställning ångande av svett, självbekräftelse och ängsliga förhoppningar  - ty i sann obskyr undergroundanda fanns inte Epix förlag, än mindre Nekromani representerade vid något bord här. Det gjorde däremot min fanartillustration till Mater Morbi, en del av bonusmaterialet i det senaste av mardrömsdetektiven Dylan Dogs äventyr på svenska, i Apart Förlags indiemonter - jämte fanart av Therese Malmgren, Charlotte Winroth respektive Kim W Andersson.

Min vackra bild i mitten.

Den som prenumererar på Utopi har vid det här laget fått hem ett gratishäfte med prologen till albumet (som till skillnad från resten av albumet är i färg) tillsammans med #14 i brevlådan och prenumeranter av Close Up får hem häftet tillsammans med nästa nummer. Men med eller utan fanart, bonusmaterial eller prolog så är Mater Morbi ett mycket bra och tänkvärt album - läs det! För mer info och prenumeration, se Dylan Dogs svenska Facebooksida.

Bild: www.cravenroad7.it

Recensioner i Close Up #166 och tidningen Kulturen!

Nekromani har nu förärats en recension i det färska oktobernumret av Close Up magazine. Marianne Skoglund har följande att säga: 

Även tidningen Kulturen har tillägnat albumet en spalt under rubriken "Death Lives Indeed", där slutomdömet lyder: "Turid Aurora Walderhaug har i det här albumet lyckats skapa en svensk motsvarighet till Nemi, åtminstone när det kommer till humorn. Det är ett seriealbum som med sin svärta ändå förmedlar en bubblande glädje och innehåller många upptåg."

Klicka ovan för att läsa hela artikeln av Jessika Ahlström.

Absurt gästspel i Pondus!

Pondus nr 7 2014 är ute nu och fet som titelpersonens och polaren Jockes stolta, brunbrända ölkaggar!
Inte mindre än fyra sidor har nämligen upplåtits åt min enrutesserie "You're Absurd", ett gästspel som egentligen är allt annat än absurt utan tvärtemot alldeles förträffligt då denna serie äntligen får välförtjänt publicitet. I tio ovanligt färggranna och (faktiskt) skelettfria rutor...

 En varning för stereotypa uppfattningar om talibaner, bimbos och i stort sett allt som skildras måste dock utfärdas!  

LØP OG KJØP (som det heter på Pondus originalspråk)!

Dödens läderklädda betvingare

Vad är nu detta? Döden har gått i närkamp med en galen dominatrix som av allt att döma inte är att leka med! Fruktan lyser ur hans tomma ögonhålor...

Bilden, som snart kommer att läggas upp i sin helhet, är en fanart till Mater Morbi - nästa del i den kultförklarade italienska skräckserien Dylan Dog till att ges ut på svenska av Ades Media. Tillsammans med ett mindre antal fanartbilder av andra svenska tecknare kommer den framemot hösten att pryda sin plats i nämnda album.

Ur "Cagliostro", ett av Dylan Dogs tidigare äventyr av
Tiziano Sclavi och Luigi Piccato.

Köp ett eget skelett (inköpsställen för Nekromani)!

Jag kan nu äntligen meddela alla er som frågat att Nekromani kan inhandlas på Science Fictionbokhandeln, Serier&Sånt och, naturligtvis, Epix hemsida. Butiker och bibliotek kan beställa exemplar via Grand Ocean (klicka på namnen för att gå till respektive butik).

In i butiken! (Det går utmärkt att använda fötterna för att ta sig
till en välsorterad, fysisk butik också... ;-) )

Nytt album och signering på Stockholms Internationella Seriefestival!

Jag är tillbaka med en uppfräschad blogg - och kan meddela att ett nytt Döden-avsnitt kan avnjutas i Utopi nr 14... men inte nog med det, även i ett färskt, alldeles eget seriealbum med titeln Nekromani utgivet av Epix förlag!

Boken med snygga hårda pärmar och med undantag av det röda omslaget, svart som den läckraste lakritskonfekt, kommer att lanseras på Stockholms Internationella Seriefestival nu i helgen 17-18 maj. Kom dit och få ditt exemplar signerat vid Epix bord!

SIS är också ett bra tillfälle att lägga vantarna på mina handgjorda smycken för halva priset...

För den som inte har möjlighet att besöka festivalen kommer boken givetvis att finnas tillgänglig via andra kanaler framöver – stay tuned för mer info.

Du som redan prenumererar på Utopi eller har tjuvläst ”De vandrande döda” i kiosken känner redan till skälet bakom Skelettets lysande Coca Cola-leende. I Nekromani finns förutom denna min förmodligen brutalaste serie någonsin, givetvis också alla äldre avsnitt samlade tillsammans med ett flertal nya snygga illustrationer. I ett bonuskapitel medföljer också ett antal målningar i färg med samma svarta om än något mindre humoristiska tematik...

Helfwetes Röf

Vissa dagar inskränker sig kreativiteten till att sätta ihop fula ord i nya och spännande kombinationer. När även denna syssla slutar i frustration sedan ordförrådet tömts fullständigt - kan man alltid försöka illustrera dem...

Detta även om vissa dagar är sådana att till och med pennorna vägrar samarbeta (till och med fulpennorna med permanentbläck och filtspets!).
Håll till godo... Förhoppningsvis blir detta inte första delen i en serie.*

_____________________________________________________________________________

    *Serie som i bildserie, inte en med rutor i vanlig mening.

Lejonmanar, liderlighet och mollstämd musik

I ett anfall av akut kostymfilmsabstinens började jag nyligen för kanske tredje gången titta igenom BBCs mastiga miniserie Charles II – The power and the passion från 2003. Denne kung, som regerade över England mellan 1660 och 1685 är känd som "The Merry Monarch" och han gjorde milt uttryckt skäl för sitt namn. Efter Oliver Cromwells dystra puritanvälde öppnade han teatrarna (och tillät dessutom kvinnor att uppträda på scenen, vilket varit förbjudet ännu under Shakespeares dagar), gynnade konsterna och - så fort han fick tid över mellan sina duster med parlamentet - knullade som en kanin i största allmänhet. Men serien ger självklart också utrymme för obligatoriskt våld (som blodiga avrättningar), intrikata intriger, häftiga kläder (när de väl är på, vilket de trots allt oftast är), böljande lejonmanar (innan de rakas av och ersätts av gubbiga allongeperuker) och dessutom underbar musik komponerad av Rob Lane. Alltså kan The Tudors slänga sig i väggen.

Kungen (Rufus Sewell) och favoritälskarinnan Narcissa Malfoy -
förlåt, Lady Castlemaine (Helen McCrory).

Inspector Lestrade... förlåt, hertigen av Buckingham (Rupert Graves), kungen 

och hans oäkte son hertigen av Monmouth (Christian Coulson) i glatt sällskap.
Med halva ensemblen från Sherlock, Harry Potter och Dr Who...
(bara mr Cucumber-*host*Cumberbatch saknas.)

 För övrigt anser jag att det är synd och skam att soundtracket inte finns att köpa på CD eller ens är möjligt att ladda ner någonstans. Lyssna bara på melodin i inledningen här nedan, när huvudpersonens kunglige fader i slowmotion leds till sin blodiga död på schavotten en kall januarimorgon 1649...

SMYCKEREA in på bara benen!!!

Jag har beslutat mig för att lägga min smycketillverkning på is tills vidare och rear följaktligen ut alla smycken i min Etsyshop. Passa på att lägga vantarna på ett läckert glittrande konstverk medan du kan och köp dig om inte en garanterad medelpunkt på nästa fest - komplimanger och avundsjuka blickar!

Just nu kan du bland annat välja mellan dödskallemedaljonger i tre lysande färger i svart metallinfattning, tre blåbleka månar, två porträttmedaljonger med hela världens favoritmassmörderska/vampyr tillika alla blackmetalpojkars musa Erzsébet Bathory och ett halsband och en ring med Skelettet.

Övriga Skelettetprylar, som bokmärken och magneter, finns också tillgängliga till ordinarie pris i butiken.
Slutligen, om du inte vill eller kan handla via Etsy går det fint att maila mig för att ordna köpet på annat sätt.
Klicka på de röda länkarna eller fliken "shop" för att handla.