Ingen senkommen rapport från Stockholms Internationella Seriefestival 2015

Inte heller vill jag säga hej och puss och tack till alla fantastiska serienördar och tecknarkollegor sprakande av pur festivalglädje så regnbågsfärgat glitter och guldskimrande öl intaget på Söders alla hipsterpubar sprutar ur öronen. Däremot stort tack till alla som kom till mitt bord för att prata och köpa böcker, bokmärken och andra prylar av mig, särskilt de som hade tålamod till att göra det trots att min kortbetalningsapp krånglade (vilket senare visade sig bero på att wifin ballat ur). Och tack till en annan närvarande skelettbesatt serietecknare för saltskallarna.

Årets vackra bord (och coolaste, enligt åtminstone en kund).

Jag vill även nämna för de som missat det att Dylan Dog-albumet Mater Morbi (som jag medverkat i) har nominerats till Urhundenpriset i klassen 2014 års bästa översatta album.  

:-D

Tyvärr offentliggörs inte prisvinnarna förrän vid årets bokmässa i Göteborg i september...

...

För övrigt anser jag att min frisyr var den snyggaste på hela mässan. (För den som undrar - och många frågade - den tog upp till en och en halv timme att bygga upp med hjälp av stoppning, tusen hårnålar, äkta 1700-talspomada*, torrschampo och puder, men det berodde mest på att det var den högsta och mest komplicerade pouf jag någonsin burit i hela mitt liv.) 

*reproduktion efter tidens recept naturligtvis, inget ur någon unken tvåhundrafemtioårig sunkburk.

Fruktansvärt

En smärre utgrävning i kylskåpet resulterade häromdagen i det makabra fyndet av en i det närmaste mumifierad banan. Varpå tanken slog mig att hellre än att låta matvaror som inte längre är tjänliga som föda gå till spillo kan man låta dem tjäna konstens ädla syften och därmed transformera dem till andlig spis - till glädje och nytta för alla. Inspirerad av Giuseppo Archimboldo och ett gammalt inlägg i bloggen Huskorsets hemliga liv skapade jag därmed min egen version av "Bockstensmannen som banan".

Håll till godo. (Nya tecknade morbida dumheter i vanlig stil är faktiskt på gång och kommer mycket snart att läggas upp i bloggen...)

Type O Negative - minnen i svart och giftgrönt

Mr Steele (har tyvärr ej lyckats hitta namnet på foto-

grafen.)

Fem år har nu gått sedan en viss Petrus Ratajczyk, amerikansk sångare och basist mer känd som Peter Steele aka ”The Green Man”, vid 48 års ålder hastigt gick bort av hjärtsvikt. Därmed förpassades även hans band Type O Negative till historien. Ett metalband som mer än något annat förenade ett djupsvart allvar med lika delar drastisk giftgrön humor, bildligt såväl som bokstavligt. Ett band vars låtar utgjorde en stor del av soundtracket till ungdomen hos många av oss hårdrockare som växte upp på 90-talet, vare sig man var ett stort fan eller ej.

Vad man än hade för åsikt om honom som musiker eller person lämnade Steele ingen oberörd med sin bredaxlade uppenbarelse på dryga två meter, sin berömda djupa basröst och sin sarkastiska humor. Till exempel erkände en kvinnlig bekant till mig (som för övrigt inte var inne på metal överhuvudtaget) en gång att hon var rädd för honom och pep till i vad jag misstänker var skräckblandad förtjusning vid ett tillfälle när hon fick syn på honom i videon till My Girlfriend's Girlfriend visad på storskärm.

Oöversatt citat om bandet (ur Slavestate
Magazine #7)

Själv fick jag tyvärr aldrig nöjet att se Type O Negative live, däremot fick jag som skribent på Slavestate Magazine tillfälle att intervjua Peter Steele och trummisen Johnny Kelly en solig vårdag på Grand Hotel i Stockholm 2003, med anledning av släppet av skivan Life Is Killing Me. Mina främsta minnen av denna intervju är att Steele kom in i rummet barfota och inledningsvis förde en smärre kamp med att trä på sockarna på sina stora fötter och slog ena foten i bordet och svor, att hans ögon var så onaturligt gröna att jag misstänkte att han bar kontaktlinser, samt att många av hans svar uppenbarligen borde tas med en nypa salt då han oupphörligen och inte oväntat strödde sarkasmer och skämt omkring sig. Sist men inte minst återkom han inte mindre än två gånger till sitt uppenbara favoritämne mens. Denna intervju trycktes sedan i årets sommarnummer av Slavestate, vars omslag av någon anledning pryddes (?) av det betydligt mindre fotogeniska och säkerligen även mindre säljande Nasum. Intervjun finns för övrigt inte tillgänglig i Slavestates arkiv online, men det fysiska numret kan inhandlas i tidningens webshop, 

Ännu ett oöversatt citat ur Slavestate #7

Ett av Type O Negatives starkaste karaktärsdrag genom karriären var deras vampyriska image med texter som ofta berörde ämnet blod. Därför var det självklart omöjligt att motstå frestelsen att avsluta intervjun med frågan om huruvida Steele och Kelly med tanke på detta hade velat bli vampyrer om möjligheten funnits. Den grönögde jätten svarade då att han inte skulle vilja leva för alltid, för festen måste helt enkelt ta slut någon gång. Vilket den alltså gjorde den fjortonde april 2010.

Huruvida hans musik kommer att leva vidare för alltid låter jag endast fem år efter hans bortgång vara osagt, men troligtvis kommer den liksom hans minne att göra det länge.

R.I.P. Peter Steele.

Nedan följer en video som gick varm på VHS-blandbandet under det sena 90-talet...

Salt svart smakprov

Efter en lång och tråkig period av inaktivitet på bloggen vill jag bjuda på ett smakprov ur ett av mina senaste verk...

Apropå smaker hoppas jag att ni liksom jag har frossat riktigt ordentligt i lakrits idag, då 12e april är lakritsens dag, ett amerikanskt påfund som är lika smaskigt som Halloween om än inte lika gammalt (den instiftades 2004). Om jag hade möjlighet skulle jag för övrigt låta trycka upp min nästa bok med pärmar helt i lakrits... ;-) Lakrits är godissorternas hårdrock, smakar mest och starkast och anses givetvis alltid vara mer skadligt än allt annat. Man kan ge sig fan på att det dödar krukväxter också...

                                        

Till minne av en cool och begåvad haschtomte

Denna dag för 53 år sedan gjorde Clifford Lee Burton, Metallicas legendariske basist, entré i denna jämmerdal - bara för att lämna den endast tjugofyra år senare, krossad under bandets turnébuss i Dörarp i Sverige. Men inte utan att ha lämnat ett knippe odödliga låtar efter sig och, icke att förglömma, röjt och headbangat så det röda håret stod som en strut kring ansiktet, festat,supit och rökt på* och av allt att döma, levt livet på för honom bästa möjliga sätt!
Och detta måste såklart uppmärksammas med ett litet hyllningsklipp här i bloggen.

Skål för Cliff Burton!

Bild: Wikipedia

"You don't burn out from going too fast. You burn out from going too slow and getting bored."
-C.B.


*Nej, jag menar inte att man nödvändigtvis måste supa och inhalera olagliga substanser för att leva ett bra liv ;-)

Namnbyte, lansering i svenska Nemi och ny recension!

En ung, blek kvinna vände sig oroligt i sömnen, hennes långa svarta hår låg som utslagna, glänsande korpvingar över kudden. Ögonvitorna skymtade bakom de långa ögonfransarna och ett förskräckt kvidande kom över hennes läppar, medan ett ihärdigt krafsande ljud, som från en utelåst katt, långsamt övergick i intensiva, ihåliga knackningar. Det verkade komma från fönstret. Nemi Montoya vaknade med ett ryck och såg sig oroligt omkring i det mörka rummet. Ett raspigt väsande anslöt sig till ljuden, först så tyst att Nemi för ett ögonblick tvivlade på sina egna sinnen. Långsamt lyckades hon styra sin ännu sömntunga kropp mot fönstret och ställde sig där stilla och lyssnade. Hennes vita händer drog undan de tunga, mörka gardinerna. -”Släääpp... in... mig!” väste en röst som från andra sidan graven och ett benvitt ansikte med svarta, tomma ögonhålor skymtade bakom glaset.

Som i trans trevade hennes fingrar efter haspen, stannade upp och tvekade en sekund. Så öppnade hon fönstret...

Var inte oroliga, jag har inte börjat skriva patetiska försök till noveller (med eller utan copyrightskyddade karaktärer). Jag vill bara meddela att vår vän Skelettet äntligen har hittat hem till den svenska utgåvan av Nemi från och med nr 1 2015 som finns ute nu – och att serien nu definitivt byter namn till Mortis Comoedia. Med namnbytet tillkom även en logotyp - något serien saknat tidigare - som kan beundras på omslaget till tidningen och här nedan. (även om ett feltryck i form av "Döden" smugit sig in i numrets register.) 

För övrigt  har Andreas Eriksson från Ades Media - som sedan 2013 ger ut Dylan Dog i Sverige - upplåtit en spalt i åt en mycket trevlig recension av Nekromani i Norran. Läs den här!

Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...