Type O Negative - minnen i svart och giftgrönt

Mr Steele (har tyvärr ej lyckats hitta namnet på foto-

grafen.)

Fem år har nu gått sedan en viss Petrus Ratajczyk, amerikansk sångare och basist mer känd som Peter Steele aka ”The Green Man”, vid 48 års ålder hastigt gick bort av hjärtsvikt. Därmed förpassades även hans band Type O Negative till historien. Ett metalband som mer än något annat förenade ett djupsvart allvar med lika delar drastisk giftgrön humor, bildligt såväl som bokstavligt. Ett band vars låtar utgjorde en stor del av soundtracket till ungdomen hos många av oss hårdrockare som växte upp på 90-talet, vare sig man var ett stort fan eller ej.

Vad man än hade för åsikt om honom som musiker eller person lämnade Steele ingen oberörd med sin bredaxlade uppenbarelse på dryga två meter, sin berömda djupa basröst och sin sarkastiska humor. Till exempel erkände en kvinnlig bekant till mig (som för övrigt inte var inne på metal överhuvudtaget) en gång att hon var rädd för honom och pep till i vad jag misstänker var skräckblandad förtjusning vid ett tillfälle när hon fick syn på honom i videon till My Girlfriend's Girlfriend visad på storskärm.

Oöversatt citat om bandet (ur Slavestate
Magazine #7)

Själv fick jag tyvärr aldrig nöjet att se Type O Negative live, däremot fick jag som skribent på Slavestate Magazine tillfälle att intervjua Peter Steele och trummisen Johnny Kelly en solig vårdag på Grand Hotel i Stockholm 2003, med anledning av släppet av skivan Life Is Killing Me. Mina främsta minnen av denna intervju är att Steele kom in i rummet barfota och inledningsvis förde en smärre kamp med att trä på sockarna på sina stora fötter och slog ena foten i bordet och svor, att hans ögon var så onaturligt gröna att jag misstänkte att han bar kontaktlinser, samt att många av hans svar uppenbarligen borde tas med en nypa salt då han oupphörligen och inte oväntat strödde sarkasmer och skämt omkring sig. Sist men inte minst återkom han inte mindre än två gånger till sitt uppenbara favoritämne mens. Denna intervju trycktes sedan i årets sommarnummer av Slavestate, vars omslag av någon anledning pryddes (?) av det betydligt mindre fotogeniska och säkerligen även mindre säljande Nasum. Intervjun finns för övrigt inte tillgänglig i Slavestates arkiv online, men det fysiska numret kan inhandlas i tidningens webshop, 

Ännu ett oöversatt citat ur Slavestate #7

Ett av Type O Negatives starkaste karaktärsdrag genom karriären var deras vampyriska image med texter som ofta berörde ämnet blod. Därför var det självklart omöjligt att motstå frestelsen att avsluta intervjun med frågan om huruvida Steele och Kelly med tanke på detta hade velat bli vampyrer om möjligheten funnits. Den grönögde jätten svarade då att han inte skulle vilja leva för alltid, för festen måste helt enkelt ta slut någon gång. Vilket den alltså gjorde den fjortonde april 2010.

Huruvida hans musik kommer att leva vidare för alltid låter jag endast fem år efter hans bortgång vara osagt, men troligtvis kommer den liksom hans minne att göra det länge.

R.I.P. Peter Steele.

Nedan följer en video som gick varm på VHS-blandbandet under det sena 90-talet...

Salt svart smakprov

Efter en lång och tråkig period av inaktivitet på bloggen vill jag bjuda på ett smakprov ur ett av mina senaste verk...

Apropå smaker hoppas jag att ni liksom jag har frossat riktigt ordentligt i lakrits idag, då 12e april är lakritsens dag, ett amerikanskt påfund som är lika smaskigt som Halloween om än inte lika gammalt (den instiftades 2004). Om jag hade möjlighet skulle jag för övrigt låta trycka upp min nästa bok med pärmar helt i lakrits... ;-) Lakrits är godissorternas hårdrock, smakar mest och starkast och anses givetvis alltid vara mer skadligt än allt annat. Man kan ge sig fan på att det dödar krukväxter också...

                                        

Till minne av en cool och begåvad haschtomte

Denna dag för 53 år sedan gjorde Clifford Lee Burton, Metallicas legendariske basist, entré i denna jämmerdal - bara för att lämna den endast tjugofyra år senare, krossad under bandets turnébuss i Dörarp i Sverige. Men inte utan att ha lämnat ett knippe odödliga låtar efter sig och, icke att förglömma, röjt och headbangat så det röda håret stod som en strut kring ansiktet, festat,supit och rökt på* och av allt att döma, levt livet på för honom bästa möjliga sätt!
Och detta måste såklart uppmärksammas med ett litet hyllningsklipp här i bloggen.

Skål för Cliff Burton!

Bild: Wikipedia

"You don't burn out from going too fast. You burn out from going too slow and getting bored."
-C.B.


*Nej, jag menar inte att man nödvändigtvis måste supa och inhalera olagliga substanser för att leva ett bra liv ;-)

Namnbyte, lansering i svenska Nemi och ny recension!

En ung, blek kvinna vände sig oroligt i sömnen, hennes långa svarta hår låg som utslagna, glänsande korpvingar över kudden. Ögonvitorna skymtade bakom de långa ögonfransarna och ett förskräckt kvidande kom över hennes läppar, medan ett ihärdigt krafsande ljud, som från en utelåst katt, långsamt övergick i intensiva, ihåliga knackningar. Det verkade komma från fönstret. Nemi Montoya vaknade med ett ryck och såg sig oroligt omkring i det mörka rummet. Ett raspigt väsande anslöt sig till ljuden, först så tyst att Nemi för ett ögonblick tvivlade på sina egna sinnen. Långsamt lyckades hon styra sin ännu sömntunga kropp mot fönstret och ställde sig där stilla och lyssnade. Hennes vita händer drog undan de tunga, mörka gardinerna. -”Släääpp... in... mig!” väste en röst som från andra sidan graven och ett benvitt ansikte med svarta, tomma ögonhålor skymtade bakom glaset.

Som i trans trevade hennes fingrar efter haspen, stannade upp och tvekade en sekund. Så öppnade hon fönstret...

Var inte oroliga, jag har inte börjat skriva patetiska försök till noveller (med eller utan copyrightskyddade karaktärer). Jag vill bara meddela att vår vän Skelettet äntligen har hittat hem till den svenska utgåvan av Nemi från och med nr 1 2015 som finns ute nu – och att serien nu definitivt byter namn till Mortis Comoedia. Med namnbytet tillkom även en logotyp - något serien saknat tidigare - som kan beundras på omslaget till tidningen och här nedan. (även om ett feltryck i form av "Döden" smugit sig in i numrets register.) 

För övrigt  har Andreas Eriksson från Ades Media - som sedan 2013 ger ut Dylan Dog i Sverige - upplåtit en spalt i åt en mycket trevlig recension av Nekromani i Norran. Läs den här!

Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Förbannade eller välsignade?

Häromdagen förärade Englands allra krulligaste och mest rödhåriga band tillika familjeföretag Anathema den anrika lokalen John Dee i Oslo med ett besök. Ett band som gått från den allra tyngsta doommetalfåran till någon slags alternativrock har naturligtvis en mycket varierad fanbas, så inte oväntat bestod publiken av en salig blandning av vanligt jeans- och t-shirtfolk såväl som My Dying Bride, Mayhem och Watain-tröjor av alla kön, åldrar och hårlängder (och skägglängder för den delen). Just denna kvällens publik hör i alla händelser till Anathemas allra lojalaste fans, ty bandet har ett mycket speciellt förhållande till Norge genom vänskapsförhållanden och skivinspelningar i landet. Ett mycket hemtamt och ledigt förhållande - hur ofta ser man annars bandmedlemmar, i detta fall gitarristen Danny, glatt hålla upp konsertlokalens dörr för de sista eftersläntrande besökarna?

Här stängde jag av blixten igen, och det *ehm*,
intressanta men något abstrakta resultatet kan
identifieras som Vincent Cavanagh.

Bandet briljerade och lokalen vibrerade (även bildligt talat!) av all denna ömsesidiga kärlek. Sällan har man sett en sådan genuin spelglädje - fjärran från vokalisten Vincent Cavanaghs svårmodiga miner och blanka ögon från "A Vision Of A Dying Embrace"-DVDn, inspelad i Krakow våren 1996.

Danny Cavanagh i högform, trakterande

gitarren med en stråke...

Och det är någonstans här som jag inser att min egen kärlek till detta bands musik är tämligen olycklig - jag får närmast dåligt samvete över att erkänna hur mycket jag saknar det gamla, dystra Anathema från det tidiga 90-talet. Doommetalbandet som utgjorde "The Peaceville Three" jämte Paradise Lost och My Dying Bride. Som använde klassiska 17- och 1800-talsmålningar av Joseph Wright of Derby och Frederic Leighton på omslagen (från The Walker Art Gallery i hemstaden Liverpool, tavlor som jag givetvis passade på att beundra extra vid mitt enda besök i staden.) Som hade en barbröstad, manlig ängel med armarna höjda över huvudet i en dramatisk gest som ikonisk symbol. Som liksom sina ovannämnda stallkamrater på Peaceville utgjorde ett soniskt förkroppsligande av Byronsk poesi samtidigt som musiken ändå kändes tidlös. Bandet som var så tunga i både ljud och känsla att många förvånades av att en hop spensliga, bleka och rödlätta ynglingar kunde åstadkomma något så monumentalt monstruöst.

För trots deras stilbyte, som inleddes redan hösten 1996 med Pink Floyd-influerade, mer flytande melodier och ren sång på "Eternity" - kunde jag under hela kvällen på John Dee inte låta bli att hoppas på att få höra en enda av deras tidiga låtar. En enda, trots kontrasten mot deras nuvarande stil och repertoar. Eller åtminstone ett par klassiker från övergångsalbumen Eternity och Alternative 4. Ett hopp som uppfylldes då jag såg Anathema första gången på Hellfire Festival i Birmingham 2009.

Spontantecknad minnesbild av Vinny & Danny

från Hellfire 2009.

Men ack, den ena för mig främmande låten avlöste nu den andra för att övergå till det allra nyaste materialet med autotunad vokal och först under extranumren var det dags för klassikerna "Fragile Dreams" och "A Natural Disaster"...

Efter det obligatoriska tröjinköpet - givetvis
med den gamla loggan we all know and lööv.

2014 års Anathema är absolut inte ett dåligt band. Tvärtemot är de uppenbarligen mer professionella, sammansvetsade och skickliga musiker än någonsin, oavsett hur fantastisk "The Silent Enigma" från 1995 låter i mina öron. Däremot är deras nyare material - med undantag av det akustiska från bland annat Hindsight - ännu främmande för mig, och frågan är om de inte borde ha bytt namn till något mer passande någonstans kring millennieskiftet.

Danny Cavanagh tog själv upp detta ämne med mig i en telefonintervju för Slavestate Magazine från 2003. Lakoniskt konstaterade han att bandnamnet knappast speglade musiken längre, och att ytterst få ändå hade någon aning om vad Anathema betyder, än mindre om hur det uttalas...
_____________________________________________________________________________
Fotnot för den oinvigde: Anathema är ett mångbottnat ord men står först och främst för något som är förbannat och förbjudet, något allmänt avskytt och/eller utestängt från kyrkan.


Klicka här för att höra korrekt uttal (Thesaurus)

I cannot sleep at nii-ight

Tyvärr ville varken tiden eller energin räcka till att köra ett lika ambitiöst Halloweenprojekt i bloggen som det jag under stor ansträngning roade mig med förra året. Därför nöjer jag mig med att dela en klassisk och mycket stämningsfull låt som passar utmärkt att avnjuta i det av pumpalyktor och gravljus upplysta höstmörkret... (även om varje dag är Halloween för King Diamond.)

Glad Halloween!