Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...

Halloweentema pt.II: Att förleda ungdomen till demonbesättelse

Ouija eller ”anden i glaset” är ett känt och kärt tidsfördriv bland framför allt unga människor, i synnerhet under mörka höstkvällar. Under min research till min senast publicerade serie ”En lek med Döden” där tre ungdomar leker med ett ouijabräde – med tragiska följder – hann jag genom bildgooglande bli smått besatt av detta svartkonstredskap. Många av brädena är mycket konstfullt och snyggt utformade, framför allt de handgjorda men också Parker Brothers ännu bästsäljande, industritillverkade variant från slutet av 1800-talet. Själva fascinationen ligger dock lika mycket i det potentiella kaos och pandemonium som dessa simpla objekt påstås kunna ställa till med. Och detta genom så enkla medel som ett mörkt rum, några tända stearinljus, en pekare/planchett eller ett glas och ett par darrande människohänder (och -hjärtan). 

Ur "En lek med Döden", Utopi 10-11 2013. (c) T.A. Walderhaug

För brädena hanteras av allt att döma till stor del av darrande och oerfarna händer, just för att en gammal form av seans i hundra år marknadsförts som en lek. Något som givetvis bidrar till den morbida fascinationen, för att locka unga och oskyldiga själar till att leka med det ockulta betraktas ännu med starkt ogillande i vårt relativt sekulariserade samhälle.

Bild:neatorama.com

Trosor från Hot Topic. Att döma av utformningen tycks det
mycket tveksamt om de går att använda till någon form av
ockulta sexuella lekar... ;-)

I ett höstnummer av Kamratposten från 90-talets gryning utmålas anden i glaset obekymrat som just en lek i den långa och utförliga artikeln ”I andarnas värld”. I reportaget skildras hur fyra femtonåriga tjejer lättsamt samlas för att leka och detaljerade instruktioner beskriver hur man tillverkar sitt eget ”spel” med hjälp av smörpapper, penna och ett uppochnervänt glas.

Rosa ouijabräde från Toys`R´us, marknadsfört - förstås- till
småflickor. Vad kan väl vara ondare än något sådant?!

Jag, som såvitt jag kan minnas aldrig hört talas om denna ”lek” förut slukade glatt artikeln och lät mig villigt förledas. Snart hade jag knåpat ihop en spelplan av smörpapper och satt spänd och förväntansfull i familjens kök med mitt uppochnervända glas och väntade och väntade på att det skulle börja röra sig.

Ingenting hände. Och lika bra det; för till och med många skeptiker är överens med troende av alla de slag om denna "leks" sorgliga förmåga att försätta folk i mental obalans alldeles oavsett om andar är närvarande eller ej. Som alla andra med intresse för det ockulta har jag dessutom hunnit höra många mer eller mindre skrämmande, självupplevda anden-i-glaset-historier från vänner och bekanta som stärkt mig än mer i min övertygelse att motstå frestelsen att prova.
Men för den som ändå vill läsa mer om fenomenet och grotta ner sig i mer eller mindre skrämmande ouijahistorier rekommenderar jag följande länkar:

Museum Of Talking Boards: Allt man någonsin velat veta om ämnet: historik, FAQ och instruktioner, bildgalleri, interaktiva ouijabräden, länkar till butiker där man kan köpa fanskapen med mycket mera.

Beautiful Grotesque: ett stort galleri med bilder på ouijabräden och annonser för sådana från 1900-talet igenom.
Andra Sidan: fakta, regler och varningar
HellYeaCreepyShit: Sanna (?) ouijahistorier
Histories Of Things To Come: fakta och bilder.
Witchboard.com: mer fakta och bilder

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)

Ett filmsuget spöke i behov av BH

Enligt den här artikeln i Allt om Stockholm huserar ett filmsuget spöke med smak för damunderkläder på Hotel Victory i Gamla stan. I rum 208 närmare bestämt. Låter bekant på något sätt... ;-)

Utopiska visioner pt II: vernissage+nytt nr ute nu!

Nu när Utopi nr 10-11 precis landat i brevlådor och välsorterade Pressbyrå- och Presstopbutiker är det hög tid att posta bilder från vernissaget till Utopiska Visioner som gick av stapeln i Dieselverkstaden den sjunde september.

Väninnan Ellinor dyker ner i nya numret

Min ädla profil framför min series dito.

 Vernissaget var även releasefest för detta feta dubbelnummer som till hälften består av en utställningskatalog späckad med läckra bilder från samtliga av utställningens deltagare. Förutom att mina serier breder ut sig över inte mindre än fem sidor denna gång finns det alltså många fler visuella godbitar av min hand i katalogdelen.
 

Propagandaaffisch plus rekvisita från Medley av Lisa Medin.

Nosferatu vid Brända Tomten? Stockholmsmotiv ur Theos ockulta kuriositeter av Ola Skogäng & Daniel Tholin.

Färgstarka morbiditeter i svartvitt av mig respektive Lars Krantz.

Skåp med smycken av mig och på nedre hyllan spelfigurer från Studio Peow.

Skallar blodrött, giftgrönt och lila...

Utopiska visioner i Nacka

För den som inte känner till det redan kan jag meddela att Utopi Magasin kommer att hålla en utställning vid namn Utopiska visioner på Dieselverkstaden i Nacka i vilken undertecknad deltar, tillsammans med tidningens väletablerade namn och ett antal nya spännande talanger. En filial av utställningen kommer att hållas på Serieteket på Kulturhuset och vernissaget blir på Nacka konsthall i Sickla utanför Stockholm nu på lördag den 7e klockan 14.

Illustration av Elin Fahlsted.

Klicka här så kommer ni till eventets Facebooksida.