Solbränd, smal & snygg...

Se här vad jag hittade idag under en grundlig utgrävning i mina lådor med blandat inspirationsmaterial - Barbies lillasyster riggad och klar för semestern i Rio de Janeiro. Solbränd, smal och snygg med bländande vita tandrader...

 Hennes enda egentliga skönhetsfel är möjligtvis skalligheten då...

Vad sysslar fjortisarna med?

Det vet förstås jag, men som vanligt vill jag inte avslöja för mycket. Bara bjuda på ett smakprov från mitt senaste mästerverk på ritbordet... ;-)

Only Döden Döden is real!!!

Huua, det var det jävligaste...!

Väl medveten om att jag är långt ifrån den enda som älskar att grotta ner sig i otäcka spökhistorier vill jag generöst dela med mig av mitt senaste nätfynd, Skarn.se,,en veritabel guldgruva för den som vill skrämma upp sig tills man sitter som en darrande, pipande hög och gråter hysteriskt i bästa Yvette Fielding*-stil. (Den uppmärksamme lär också ha lagt märke till att länken även återfinns under den nya rubriken Gastkramande inspiration här i bloggen, en länksamling som givetvis kommer att fyllas på med mer morbiditeter.)
Och har man liksom jag en rent yrkesmässig anledning att göra research och söka inspiration för att underhålla ett elakt, nyfiket och upplevelsehungrigt Skelett finns det ingen anledning att ifrågasätta varför man egentligen utsätter sig för sådant här... ;-)

Vi drämmer till med Hans Baldung Griens förmodligen mest makabra (i hård konkurrens) verk "Döden och flickan".

Sajten har en tonvikt på spökerier i och omkring Stockholm, men! - det bästa är att merparten av historierna var obekanta till och med för mig som både bott många år i staden ifråga, gått en eller ett par spökvandringar och äger ett väl genomläst exemplar av Stig Linells Stockholms spökhus. Läs om varför man inte ska promenera ensam i Knistaskogen, om djävulsröster på Svartsjö slott, om ruttnande vålnader som jagar levande förbipasserande på Ornös gamla kyrkogård, om hur de döda firar julotta i Österhaninge kyrka i sällskap av ingen mindre än Fredrika Bremer, om förfärliga mosslik som med gurglande, sugande ljud kryper upp på tuvorna i träsket mellan gårdarna Mölna och Bredvik...
Det enda man saknar är mer utförlig information om under vilka tidsepoker flera av dessa ohyggliga händelser ska ha inträffat samt mer exakta källhänvisningar...

...

*Yvette Fielding, brittisk TV-producent och skådespelerska som mellan 2002 och -10 agerade programledare för den paranormala realityserien Most Haunted ("Hemsökta hus").

Tingel, tangel & benrangel pt. III: Stockholms Internationella Seriefestival 2013

Till alla som planerat ett besök på SIS i hufvudstaden i helgen kan jag (om än sent) meddela att jag och Skelettet har ett eget bord i hörsalen närmast fönstren. Jag har inga nya fanzines den här gången, däremot det allra sista kända exemplaret av La Danse Macabre och en hop läckra prylar: smycken, vykort, magneter och bokmärken med skelett- och konstmotiv...

Här nedan ser ni ett urval...

Intervju med mig i Bild & Bubbla!

Den anrika tidskriften* Bild & Bubbla har gett mig äran att ta upp hela åtta sidor i sitt senaste nummer i en lång och utförlig intervju om serier, konst och döden. Läs om Skelettet och min övriga serie- och bildkonst, om orgier i pretentiösa och högtravande titlar och varför vi alla egentligen är romantiker vare sig vi vill det eller ej.

B&B #194, med färggrant omslag av Sara Granér, finns till salu i alla välsorterade skandinaviska tidningsbutiker och kan läsas gratis på de flesta svenska bibliotek.
Mycket nöje...

*Vad är det egentligen med ordet tidskrift som gör att det alltid låter så mycket torrare än tidning eller magasin? Ändå verkade just det ordet passa bäst i sammanhanget...

Förbannade Uppsala!

Metalklubben Cursed i Uppsala tycks efter en tids motvind och lokalbyten äntligen vädra morgonluft (eller kanske isande nattluft höljd i spöklika, vita dimbankar?) då den i fredags den åttonde smällde till med en länge emotsedd spelning med inga mindre än de amerikanska legendarerna Absu som huvudband samt Grá och Glorior Belli som förband.

Varför är inte alla biljetter såhär snygga? Den beslagtogs förstås i dörren, men återlämnades

 på begäran.

 Fullkomligt från vettet som man är trotsade jag och väninnan Tanja den hårda vinterkylan och reste hela långa vägen från Stockholm och tillbaka i mörkaste natten. Och givetvis kunde vi, liksom majoriteten av publiken, inte undlåta att ägna minst lika stor del av tiden åt 2000-talsfenomenet manisk fotodokumentation som åt själva upplevelsen i sig...

Tanja (t.h.) et moi. FOTO: Tanja

 Som vanligt under konserter roade jag mig med att stänga av blixten och fippla med kamerainställningarna tills jag fullkomligt tappat kontrollen, och här ser vi några av de såväl lustiga som halvkusliga resultaten...

Grá. FOTO: Undertecknad

Grá. FOTO: Undertecknad

Grá. FOTO: Undertecknad

Grá. FOTO: Undertecknad

Absu. FOTO: Undertecknad

Till skillnad från vad min tidigare redaktör och kollega Larsa Carlsson på Slavestate Magazine tidigare hävdat i en konsertrecension av Ancient (källhänvisning saknas tyvärr) är det, av publikens entusiasm att döma, uppenbarligen möjligt att ta ett band med medlemmar som pryder sig med nitpannband på allvar...

Absu. FOTO: Undertecknad.

Halvtrista bilder som den ovan får en att minnas gamla dagar då man blev överlycklig om man kunde se något alls av bandmedlemmarnas ansikten på egenhändigt tagna, gryniga och analoga foton...

FOTO: Tanja

FOTO: Tanja

 Utöver den rent musikaliska upplevelsen, som enligt min mening toppades redan i början av kvällen av Grá med "Klagan och Längtan", väckte tillställningen och detta evinnerliga fotograferande (för min del på en gammal 5 megapixlars Sony Ericsson dessutom!) en hel del tankar om ständig uppkoppling versus närvaro i nuet... Tankar som emellertid får sparas till ett senare och mer utförligt inlägg.