Lejonmanar, liderlighet och mollstämd musik

I ett anfall av akut kostymfilmsabstinens började jag nyligen för kanske tredje gången titta igenom BBCs mastiga miniserie Charles II – The power and the passion från 2003. Denne kung, som regerade över England mellan 1660 och 1685 är känd som "The Merry Monarch" och han gjorde milt uttryckt skäl för sitt namn. Efter Oliver Cromwells dystra puritanvälde öppnade han teatrarna (och tillät dessutom kvinnor att uppträda på scenen, vilket varit förbjudet ännu under Shakespeares dagar), gynnade konsterna och - så fort han fick tid över mellan sina duster med parlamentet - knullade som en kanin i största allmänhet. Men serien ger självklart också utrymme för obligatoriskt våld (som blodiga avrättningar), intrikata intriger, häftiga kläder (när de väl är på, vilket de trots allt oftast är), böljande lejonmanar (innan de rakas av och ersätts av gubbiga allongeperuker) och dessutom underbar musik komponerad av Rob Lane. Alltså kan The Tudors slänga sig i väggen.

Kungen (Rufus Sewell) och favoritälskarinnan Narcissa Malfoy -
förlåt, Lady Castlemaine (Helen McCrory).

Inspector Lestrade... förlåt, hertigen av Buckingham (Rupert Graves), kungen 

och hans oäkte son hertigen av Monmouth (Christian Coulson) i glatt sällskap.
Med halva ensemblen från Sherlock, Harry Potter och Dr Who...
(bara mr Cucumber-*host*Cumberbatch saknas.)

 För övrigt anser jag att det är synd och skam att soundtracket inte finns att köpa på CD eller ens är möjligt att ladda ner någonstans. Lyssna bara på melodin i inledningen här nedan, när huvudpersonens kunglige fader i slowmotion leds till sin blodiga död på schavotten en kall januarimorgon 1649...

SMYCKEREA in på bara benen!!!

Jag har beslutat mig för att lägga min smycketillverkning på is tills vidare och rear följaktligen ut alla smycken i min Etsyshop. Passa på att lägga vantarna på ett läckert glittrande konstverk medan du kan och köp dig om inte en garanterad medelpunkt på nästa fest - komplimanger och avundsjuka blickar!

Just nu kan du bland annat välja mellan dödskallemedaljonger i tre lysande färger i svart metallinfattning, tre blåbleka månar, två porträttmedaljonger med hela världens favoritmassmörderska/vampyr tillika alla blackmetalpojkars musa Erzsébet Bathory och ett halsband och en ring med Skelettet.

Övriga Skelettetprylar, som bokmärken och magneter, finns också tillgängliga till ordinarie pris i butiken.
Slutligen, om du inte vill eller kan handla via Etsy går det fint att maila mig för att ordna köpet på annat sätt.
Klicka på de röda länkarna eller fliken "shop" för att handla.

Vitt, fluffigt och gulligt!

Blyerts och pastell, 2013.

Jag kan göra gulliga bilder också, som denna föreställande Milton från Varberg, som för en tid sedan under tragiska omständigheter lämnade sin matte i stor sorg och saknad. Det här minnesporträttet, beställt av en gemensam vän, blev en uppskattad julklapp.

En nytecknad julhälsning

Halloweentema pt. VI: Grande finale!

Med ett något manipulerat smakprov från min senaste Skelettet-serie vill jag tillönska alla läsare/fans en riktigt glad Halloween!

Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt. IV: Skräck och erotik i den svorska trollskogen

Dagens boktips: Sagan om Isfolket av Margit Sandemo (Boknöje)

Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.

Serien består av inte mindre än 47 delar som gavs ut mellan 1982 och 1989 och kan i korta drag beskrivas som en släktsaga med övernaturliga inslag kryddad med skräck och sex i (och för all del utanför) norska och svenska trollskogar. Den oinvigde som uppskattade Utopikollegan Lina Neidestams album Maran borde alltså ha en del att hämta här, trots att Isfolket inte bjuder på fullt lika mycket gökande. Tro det eller ej.

Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.

Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen
och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket.

Sagan tar sin början i det sena 1500-talets Trondheim och följer släkten ända fram till 1960-talet genom häxjakt, krig, blodshämnd, spökslott, fina salonger, mörka skogar och tassemarker, diverse helvetesvandringar... och mycket riktigt, erotiska möten mellan individer av Isfolket och demoner, svarta änglar, naturväsen och gudvetallt. Till saken hör också att de drabbade männen av Isfolket tenderar att uppvisa stor fysisk likhet med salig Peter Steele i Type O Negative... och då är det mer än bara anletsdrag, frisyr och figur som åsyftas. (Erkänn! Du har också sett utvikningsbilderna från Playgirl!)

Allt detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)

Sandemo har till råga på allt hävdat att Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?

Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)

 

Bok 3, Avgrunden

Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...

Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.

Bok 13, Satans fotspår

Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...

Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.

Bok 20, Korpens vingar

Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...

Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...) och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..

Bok 23, Våroffer

Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.

Min kommentar: Författaren beordrades av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.

Vissa scener i boken kan onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin passion. ”Men jeg kan røpe at de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av bokserien finner du här.

* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".