Till kamp mot serieslukandet!

Något som alla torde fått med sig ur dagens nyhetsflöde är att det berömda mangamålet just avslutats, och att översättaren/mangakännaren Simon Lundström frigavs från misstankarna om barnpornografibrott. Debattörer från serie- och kulturvärlden har länge hävdat att Sverige gjort sig till internationellt åtlöje genom att försöka censurera människors fantasier och göra det till ett brott att alls ta del av dessa. Det talas som alltid om vikten av konstnärlig frihet – utan minsta hänsyn till barns säkerhet, barn av kött och blod såväl som av tusch och papper, som kommer att exploateras och utnyttjas på de vidrigaste sätt som direkt följd av domen!

Genom hela mitt liv som konstnär har min penna spytt ur sig svärta och mörker både bokstavligen och bildligt – vandrande skelett som begår idel onda handlingar; skrämmer ihjäl oskyldiga gamla damer, hugger ihjäl och äter upp människor så att blodet sprutar över sidorna, skelett som dessutom visar underkläderna och beter sig allmänt obscent. Ohyggliga dödskallar med stora svarta, tomma ögonhålor som torde skrämma vilket barn som helst från vettet – demonerna formligen flyger över papperet! Jag inser nu med ruelse att jag själv, förledd av dessa demoner, på de avskyvärdaste sätt tagit livet av ett otal oskyldiga bikaraktärer som hade oturen att komma i det onda skelettets väg. Och även då de varit brottslingar och andra syndare, är det fråga om liv, liv som aldrig kan återuppväckas!

Seriens ohyggliga ansikte.

Alla dessa synder är dock ringa jämfört med det brott jag begick då jag designade och lade ut den oanständiga header med nakna, tvivelsutan minderåriga barn, som ”prytt” denna sida sedan alltför många månader tillbaka. I egenskap av konstnär och förmedlare av så kallade ”fria fantasier” tar jag nu mitt ansvar och byter ut den omgående!

Jag böjer mitt huvud i skam och påbörjar nu min långa botgöring – jag säger som min gamla favoritförfattare Anne Rice: hädanefter skall min penna endast arbeta för att hedra Herren!

(PS. Behöver jag verkligen påpeka att detta är ironi?

Tack till salig Lorentz Larsson för inspirationen. DS.)

Varberg Vampires

Dagens rubrik är en lagom löjlig parafras på albumtiteln ”Hollywood Vampires” av gamla favoritbandet L.A. Guns.

Nåväl: Även idag håller vi oss till temat blod för att tala om att det berömda museet i Varberg har hakat på vampyrtrenden och ärar våra vasstandade vänner med en egen utställning under sommaren (närmare bestämt mellan 31/5-30/9 - klicka här för mer info). En utställning man bara var tvungen att bevista om man råkade befinna sig i närheten, trots att jag som vanligt helst sluppit gå igenom rummet där min barndoms stora skräck Bockstensmannen låg i sin monter och väntade.



Gångna helg drog följaktligen syster Nanna Walderhaug med fästman Fredrik samt väninnan, tillika Varbergsbon Lena och jag till museet med lille Gollum i väskan.

Om utställningen skulle sammanfattas med ett ord vore det ”ambitiös”. Andra våningen hade delvis gjorts om till ett vampyrslott och en kyrkogård komplett med en uppstoppad arg varg och (ännu ett) alldeles äkta skelett i en lagom murken kista. På tredje våningen fanns "barnens vampyrrum" med workshop, läshörna och ”skräckkammare”... (Som om institutionen Varbergs museum aka Hallands Kulturhistoriska Museum inte redan hade EN "skräckkammare" för mycket att traumatisera barn i, hmm?). ”Skräckkammaren” var helt klädd i röda draperier, spelade kuslig musik och hade fladdermussilhuetter hängande från taket och fläktar på full fräs gömda bakom draperierna. Det senare för att få "fladdermössen" att fladdra omkring och för att skapa illusion av att något levande eller snarare odött stod bakom dem och bara väntade på att hoppa fram...



Gollum betraktar intresserat Dracula i sin kista. (Bockstensmannen däremot fick han inte se, hur gärna han än hade velat...)

I ”slottets” entré hälsades vi välkomna på grav halländsk dialekt av en blond Dracula på en tv-skärm förklädd till tavla. Eftersom filmsnutten med Hallands-Dracula tyvärr visades om och om och om igen med obefintliga pauser emellan blev han mer än lovligt tjatig och irriterande. Så till den grad att det var omöjligt att koncentrera sig på resten av utställningen för att inte tala om att läsa texterna vid montrarna. Man förstod mer än väl gänget med småbarn i åttaårsåldern som stod intill tavlan och stampade i golvet och vrålade ”håll käften, HÅLL KÄFTEN!!”

Bortsett från en Draculadocka och gamla ben, uppstoppade fladdermöss (eller snarare flyghundar) respektive vargar, bestod utställningen till stor del av populärkulturella inslag som Living Dead Dolls-dockor, modern fotokonst, smycken i gothstil gjorda av ben från fåglar, en och annan vampyrfilmsaffisch och allmänt basala fakta om ämnet samt om gammal blodmagi och (nutida) bloddonation. En intressant och angenäm blandning, men med föga nytt att upptäcka för långvarigt vampyrintresserade, än mindre för den som läst Katarina Harrison-Lindbergs ”Vampyrernas historia” som kom häromåret. Författaren öppnade för övrigt utställningen ett par dagar tidigare och hon kommer dessutom att hålla föredrag om boken på museet under de traditionella medeltidsdagarna i juli. Naturligtvis har hon, liksom museet, tagit fasta på att Bockstensmannen kan ha varit en vampyr* eftersom han "förgjordes" som en sådan med en ekpåle körd genom hjärtat. Hur det än förhöll sig med den saken är boken utomordentligt intressant och välskriven, trots att den dekonstruerar hela vår moderna, romantiserade uppfattning om vampyrer ner i minsta detalj.

I alla händelser ångrade vi inte besöket, speciellt eftersom det gav oss tillfälle att spana in alla ”konstverk” i barnens workshop och framför allt skapa egna...

Teckning av okänt barn. Röda, lysande ögon och rött gap... Mardrömmar?





Teckning av överårigt barn, utförd med vänsterhanden och såna där dåliga plastiga kritor som knappt färgar av sig som man knappast sett sedan lågstadiet... Magneten nere till vänster är en gåva till museet från undertecknad.

Fredrik leker med Gollum i "barnens vampyrsal" på tredje våningen. Gollum har på senare tid blivit stum, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han och hans batterier är över åtta år gamla. Men underligt - eller kanske typiskt nog - började han plötsligt "prata" igen, till synes utan anledning, inne på museet... Inte nog med detta tändes och släcktes ljuset av sig självt vid två tillfällen inne i "barnrummet". Spooky!

Om någon undrar hur jag tog mig igenom Bockstensmannens rum så kan jag tala om att det gäller att ha med sig en vän som leder en igenom rummet medan man håller för ögonen och litar på att slippa krascha in i någon monter. Något som är förhållandevis enkelt numera när BM sedan flera år fått flytta in i ett betydligt större rum än den lilla, mörka, klaustrofobiska kammaren han låg i när jag tvingades se honom för första gången.

*Vampyr är enligt Harrison Lindbergs mer vida definition ett samlingsnamn för alla gengångare och odöda som kroppsligen stiger upp ur sina gravar för att plåga omgivningen i bästa zombiestil. Långt ifrån alla dessa gengångare dricker blod ens i Transsylvanien och övriga Östeuropa, däremot har de mycket gemensamt med just zombies och - faktiskt! - varulvar (så det kanske är dags att sluta upp med alla dessa stereotypa vampyrer vs varulvar-slagsmål nu?!). Historier om sådana gengångare som oftast förgörs genom pålning förekommer över hela världen, inte minst det vikingatida och medeltida Skandinavien, som alltså inte är så vampyrbefriat som man tidigare trott...

Raining blood...

...from a lacerated sky...

Här ser vi en gammal Bamsetidning jag just hittade i gömmorna, som jag i mycket ung ålder förskönade med hjälp av röd spritpenna.

Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.

Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...

Stockholms Internationella Seriefestival 2012

 Här följer en något senkommen rapport från mässan som ägde rum i Kulturhuset i Stockholm nu i helgen, där jag deltog med eget bord. Ett bord som en besökare hade den goda smaken att kalla ett "gottebord": förutom det sista dussinet av albumet La Danse Macabre och det färska fanzinet "Verkligheten suger" kunde man bland annat köpa smycken, kylskåpsmagneter, vykort och bokmärken med motiv av mina serier och mina målningar...

Såhär fint var bordet, och bilden är också ett smakprov på de saker som kommer att finnas till salu i min planerade webshop...

Utopiskt erbjudande!

Det varar i och för sig inte så många timmar till, men jag vill ändå meddela följande: fram tills onsdag den 25e (i skrivande stund imorgon) klockan 12 kan man få en helårsprenumeration på Utopi (4 nr) plus ett signerat ex av Fabian Göransons album Inferno för endast 199 riksdaler!

Klicka här för att komma till erbjudandet.