Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.


"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".

 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.

Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...

För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 

"Hannibal the Cannibal"



Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.

[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).

Glad Halloween!

Vill med denna enkla lilla teckning, ritad av mitt åttaåriga jag, tillönska alla mina läsare en riktigt rysligt glad Halloween! Och till alla vuxna som övervägt att klä ut sig under gångna helg eller nästa men inte vågat: kom ihåg att man är vuxen först när man vågar vara riktigt barnslig - för att dra en klyscha... :-)

Tempelriddare, vikingar, romare - och förvuxna håriga spindlar

Det senaste numret av Fantomen med en ny saftig episod om den vandrande vålnadens medeltida föregångare, har idag inspirerat mig till en lagom nördig utläggning om tidsresor och bristande logik i vissa serier utspelande sig i historiska miljöer.  

Det är uppenbart att tidningens manusförfattare och tecknare – som av allt att döma består av en samling historienördar av min egen kaliber – ofta haft svårt att hålla sig inom den givna tidsramen 1500-tal och nutiden när de kokar ihop äventyr med vår kalsongbeprydde vän. För trots att 15-, 16, 17- och 1800-talen bjuder på massor av spännande och intressanta skeenden att peta in honom i har det kliat i författar- och tecknarhjärnorna och -fingrarna av obändig lust att skriva om tidigare epoker som legat dem varmt om hjärtat.

Man har ofta löst detta genom tidsresor, som till exempel i äventyrssviterna ”Skatten i borgen”, ”Fången på Capitolium” och ”Legenden om svärden”¹, där såväl ”vår” Fantom som hans föregångare från 1500-talet plötsligt hamnar i det antika Rom och i kung Arthurs Camelot. Dessutom går det så spontant och praktiskt till i dessa historier att Fantis svimmat av och tagit händelserna för drömmar, men ändå vaknat med fysiska, ovedersägliga ”bevis” i händerna.

Med det mer sentida introducerandet av Fantomliknande personligheter, verksamma i det gamla Egypten, det antika Rom samt, förstås, medeltiden – har man till slut hittat ett sätt att kringgå detta problem. Manusförfattarna får slå sig lösa och spränga de begränsande tidsramarna medan de samtidigt håller sig på jorden, fjärran från tidsresor och övernaturliga drömmar. Samtidigt har man funnit en närmast outsinlig källa att ösa historiska äventyr ur, ty mycket är ännu höljt i dunkel omkring dessa gestalter och deras eventuella släktskap med ätten Walker².



Snuskig ruta ur FA 7 2009: Gladiatorn

och Fantomenföregångaren Cernwulf

antastas av sin blivande ärkefiende...

Ett lyckat grepp enligt min mening, för själv har jag kastat mig ivrigt över samtliga av dessa äventyr och fann även det senaste minst lika spännande som de tidigare. Inte nog med det arbetar tecknaren Kari Leppänen just nu på en ny medeltidshistoria med arbetsnamnet "Phantom anno 1349", späckad med dramatik och tragik...

…

Efter att ha lämnat den 21e Fantomen och hans arkeologväninna Minerva, som i ramhandlingen visat honom dokumenten om hans föregångare, i en klassisk cliffhangersituation var det återigen dags att ge sig i kast med spindelmonstren i Thorgaläventyret ”Arachnéa”. Detta äventyr går alltså i repris endast (?) nio år efter den förra publiceringen, och jag tycker mig observera liknande tendenser till att kombinera tidsepoker som i fallen ovan också här.

Thorgal, som alltid flackandes omkring på haven på sitt fruktlösa sökande efter en plats där han och familjen kan leva i fred utom räckhåll för gudarnas vrede, hamnar efter en storm på en underlig förtrollad ö tillsammans med sin lilla dotter Ylva. Flickan försvinner i en grottgång som leder ner till ett underjordiskt rike där titelns Arachnéa härskar, öns gudinna som är till hälften kvinna och till hälften spindel och kräver människooffer två gånger om året för att riket ska fortleva och blomstra. Öns vidskepliga och inavlade befolkning som lever som antika greker, samlas glatt vid templet då Thorgal frivilligt låter sig offras till nämnda gudom för att rädda sin dotter. På vägen konfronteras han med ett otal feta, håriga och allmänt vidriga jättespindlar i bästa Shelob-stil, tills den lilla Ylva frälser dem båda liksom ön genom att lösa Arachnéa från hennes förtrollning enbart med hjälp av sitt troskyldiga barnahjärta.

 

Thorgal och öbon Maïka (i avslöjande

antik grekisk dräkt) kämpar sig igenom Arachnéas

underjordiska rike.

”Arachnéa” råkar vara en av mina personliga favoriter, men det hindrar mig ändå inte från att ställa mig samma fråga som alltid när Thorgal strandar på fjärran stränder: Vad är det som gör att han alltid kan tala obehindrat med befolkningen i samtliga länder, tider och rymder han hamnar i – rymdmänniskor från hans fars okända och avdöda planet inberäknade?³ Den enda gången språkförbistringar uppstått tycks ha varit i det tidiga albumet ”Den svarta ön” där han träffar på ett inuitliknande folk av vilka endast en person var bekant med hans nordiska tungomål. På Arachnéas ö lever folket dessutom fullkomligt isolerade från omvärlden genom den tusenåriga förtrollningen som skymmer havet genom en hög mur av svarta klippor och en ständig, ogenomtränglig dimma. Och trots att det bokstavligen är tal om ren grekiska – eller ännu värre, antik grekiska! - kan nordbon Thorgal och öborna kommunicera verbalt utan några som helst problem, och så har det varit och så fortsätter det i alla efterföljande album.

Ett annat starkt exempel på detta är ”Barbaren”, där T. och hans familj tas tillfånga av romare (!) och säljs som slavar. Att det romerska imperiet (som tydligt omtalas i presens på flera ställen i albumet) gått under sedan ett halvt årtusende på Thorgals tid spelar ingen roll – och inte heller att en dialog där den ene talar latin och den andre fornnordiska inte torde flyta på lika lätt som då engelsmän och irländare, eller norrmän och svenskar, talar med varandra. Vad är det för övrigt med utomnordiska, i synnerhet fransk-belgiska serieskapare, och deras iver att låta vikingar möta antika romare? ”Asterix och vikingarna” är ett annat praktfullt exempel på samma sak.

Episka äventyrs- och fantasyserier liksom komiska serier i någotsånär verkliga, historiska miljöer får i och för sig tänja ganska långt på den historiska korrektheten, men borde kanske ändå hålla sig inom vissa ramar -när inga ”logiska” förklaringar som tidsresor, förtrollningar och gudars ingripanden står bakom. Som alla trogna läsare av Thorgal vet förekommer alla dessa fenomen flitigt i serien, men de förklarar ändå inte hur en hel familj från vikingatiden kan hamna i det gamla Rom till att börja med.

För att komma med ett mer illustrativt exempel är det minst lika bisarrt som om en 2000-talsmänniska skulle kliva in i det elisabetanska London efter en vanlig landning på Heathrow utan att varken han själv eller människorna i staden reagerat nämnvärt på det...

1Se FA 12-13 1985 samt FA 13 1981.

2Fantomens ätt etablerad år 1536, men det visste du nog redan om du orkat läsa såhär långt...

3Som du antagligen redan visste härstammar Thorgal ursprungligen från en okänd planet och lämnades som spädbarn i en kapsel i havet á la Stålmannen, där vikingen Leif Haraldsson hittade honom och tog honom till sig. Se bl.a. albumen ”Barnet från stjärnorna”, ”Den galne gudens stad” och ”Det underjordiska riket”.

Vad har Skelettet för sig nu då?!

Det får ni (...surprise!...) veta i Utopi nummer 8 som utkommer i december!

Fantomentolkning och färsk Skelettserie - ute nu!

Stress. Detta begrepp, som används slentrianmässigt som någon slags statusförhöjande ursäkt för allt möjligt av alltför många i världen. Ett effektivt sätt att slippa ifrån saker och ting och samtidigt bekräfta inför omvärlden att man minsann har ett riktigt jobb där man är helt oumbärlig, alternativt upprätthålla en alltför bräcklig illusion om detsamma...
Icke desto mindre är det just stress som hindrat mig från att uppdatera bloggen med två viktiga nyheter under de två senaste veckorna - men, bättre sent än aldrig.

För det första så har jag för första gången fått äran att ta upp en helsida i färg i min gamla älsklingstidning Fantomen, under rubriken "Fantomen i skrattspegeln" där olika svenska tecknare tolkar vår vandrande vålnad ur en humoristisk synvinkel.

Min vän August med Fantomen #21 2012.

Tidningen med min tjusiga teckning finns att köpa åtminstone tills nu på torsdag den 11e oktober.
Tyvärr föll texten längst ner i bilden bort någonstans i korrekturen och skämtet med den, men för att komma med en rättelse så ska där stå "då Fantomen somnat på fel sida".

...

Och för det andra så har en färsk Skelettet-episod just kommit ut med Utopi nummer 7. En av mina allra bästa om jag får säga det själv, och den finns dessutom till skillnad från Fantomentidningen tillgänglig i välsorterade Pressbyråer ända fram till i december...

Svart, vitt och fula stereotyper

En uppmärksammad och utskälld serieruta ur Frode Øverlis serie Inrutat tryckt i Metro gjorde oss relativt nyligen medvetna om att stereotypa framställningar av kannibaler i media är ett allvarligt samhällsproblem.

Med en ytterst begränsad mängd kannibaler i bekantskapskretsen finner jag det bäst att inte uttala mig i frågan. Som hängivet metalfan känner jag mig däremot kränkt av herr Øverlis fördomsfulla bilder av blackmetalfans och -musiker. Bilder som utan undantag och sedan åratal tillbaka utmålar svartmetallare som groteskt fula, gråbleka och ölmagade karikatyrer av medlemmar i Immortal och Nifelheim!



Ur Inrutat, Pondus #6 2012. Notera den slående likheten mellan svartmetallaren

längst till vänster och karaktären Barron Blod .

Till min förskräckelse inser jag att även serien Kollektivet av Torbjørn Lien som i Sverige trycks i Øverlis tidning Pondus och i en egen tidning i Norge, visar samma intolerans gentemot medlemmar av denna subkultur. I serien förekommer en blackmetalmusiker vid namn Ronny som bor i titelns kollektiv. Ronny har stripigt hår, skäggstubb och tomt stirrande blick, en beskrivning som även passar in på hans bandkamrater. Han bär ett s.k. y-namn som både i Sverige och seriens hemland Norge tydligt anses markera underklass och han har dessutom döpt sin lille son till Balder, ett namn som med sina klara konnotationer till nordisk mytologi för tankarna till det nationalsocialistiska stigma som svartmetallen för evigt är behäftad med genom Varg Vikernes liv och gärningar.

Ronny (i mitten till vänster) och hans frånstötande bandkamrater i Blacktööth

åkallar Satan. Även detta ur Pondus #6, 2012.

Ronny är uppenbart ointelligent och bufflig - karaktärsdrag som hårdrockare av alla slag förknippats med sedan tidernas begynnelse - och han är den i kollektivet som oftast gör bort sig och åker på stryk. När Ronny inte bokstavligen åkallar eller framför musikaliska hymner till mörkrets furste spenderar han all sin tid på att supa sig full och nedlägga fruntimmer till höger och vänster. För övrigt var han ständigt otrogen mot sitt barns mor under sin tid tillsammans med henne. 

Ronnys dumhet och kroniska kåthet försätter honom ständigt i brydsamma situationer...
Stripp ur Larsons Gale Verden #10, 2000.

Ronny spionerar på sin medboende på kollektivets toalett.
Ur Kollektivet#4, 2010.

Det är dags att agera mot förtrycket! Rensa ut Pondus från Serieteket och samtliga kiosker och butiker! Bränn tidningarna! Bojkotta Frode Øverli och Torbjørn Lien! Skriv arga insändare! Och demonstrera utanför norska ambassaden!

"Kvalmig romantik" som förskönat världen

Relativt många läsare har hittat hit genom mitt tidigare inlägg om Lizzie Siddal; modellen, poeten och konstnären vars bländande fysiska uppenbarelse inspirerade konstnärerna i det prerafaelitiska brödraskapet så starkt, liksom hennes liv och verk (och tragiska öde) fortsätter att beröra och inspirera många inklusive undertecknad än idag. För dessa läsare - och sådär i största allmänhet - kan jag tala om att den åttonde september var inofficiell bemärkelsedag för alla fans av prerafaeliterna, då det var just den dagen år 1848 som brödraskapet bildades (om än för att upplösas endast fyra år senare).


"Paolo and Fransesca da Rimini". Akvarell av Dante Gabriel Rossetti, 1855.

"Pandora" av Rossetti, 1869.

Inte nog med detta öppnade en stor utställning på temat på Tate Britain i London den tolfte: Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde - till glädje för de lyckostar som har vägarna förbi London före den trettonde januari 2013.

Bloggarna Pre-Raphaelite Sisterhood och The Kissed Mouth för att bara nämna två, firar med saftiga inlägg och givetvis vill även jag stämma in i kören och posta ett urval favorittavlor - och en bild av ett eget verk som inspirerats av konstnärsgruppen och deras efterföljare.

Själv upptäckte jag prerafaeliterna ganska sent, först i tjugoårsåldern under ett besök i London som jag till stor del tillbringade hängande på konstmuseer. Mitt intresse fördjupades åren därpå under mina studier på Einar Granum Kunstskole, delvis som en protest mot skolans och konstetablissemangets allmänt modernistiska och avskalade ideal. Något som inte oväntat gav upphov till sneda leenden och kommentarer om ”flödande romantik” från vissa lärare och en och annan klasskamrat, syftande både på alla dessa bilder av i synnerhet Rossetti, Millais och Waterhouse i böckerna från skolbiblioteket och de av mina egna teckningar som bar tydliga spår av dess influenser.


"The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, 1888.



"Ophelia" av John William Waterhouse, 1910. Notera den kusligt glasartade blicken...



Som synes påverkade detta mig inte mer än att jag luftar mitt intresse för dessa passionerade eskapisters verk och deras inflytande på min egen konst offentligt så fort tillfälle ges...

"The Lady of Shalott", eget fotokonstverk från 2000 med Tennysons dikt i kalligrafi (beskuren). Barbies väninna Midge agerade modell i en tätad pappbåt i Ätran...

 

Att prerafaeliterna haft signifikant inverkan inte bara på konsthistorien utan även på dagens populärkultur är oomtvistat. Däremot torde färre känna till att den unge JRR Tolkien ska ha inspirerats starkt av de många mytologiska scener som förekommer i dessa målningar. Många dräkter och miljöer i Peter Jacksons filmtrilogi visar dessutom uppenbara influenser från samma källor...

Så skänk en tacksamhetens tanke till prerafaeliterna där du sitter i spänd förväntan och räknar ner dagarna till premiären för ”The Hobbit”!