söndag 22 juli 2012

Norgebilder (varning för fjäll!)

Varken jag eller min familj är personligen berörd av eländet Ni-Vet-Vem ställde till med. Ändå vill jag med tanke på dagen visa min vördnad genom att dela med mig av mina finaste (och mest klichéartade) Norgebilder. Just dessa är tagna för tämligen exakt ett år sedan, på besök hos släkten i Ålesund (ett tiotal mil och någon vecka bort från förödelsen)...

Vestlandsk kustlinje med skägg- och mustaschprytt moln med spetsig näsa.

Syster Nanna utanför grottan Sjonghella.

Typisk Ålesundsvy med mås och mystisk orange "orb".

Trollveggen. (Jag är faktiskt oskyldig till den ditkladdade symbolen på skylten).


Gudbrandsdalen, som gett namn åt den godaste BRUNOSTEN!

fredag 20 juli 2012

Fornnordisk fantasy, demoner och byxlösa badpojkar!


Utopi nr 6 har säkert varit tillgängligt i närmare två veckor nu, och hos de flesta prenumeranter ännu längre, men eftersom bloggande i grund och botten handlar om att framhäva sin egen (och/eller sin egen verksamhets/produkts) förträfflighet, vill jag trots dröjsmålet ägna ett inlägg åt denna, hrm, nyhet. För min Döden-serie finns med på sidan 3 i god ordning.

Numrets omslag pryds som synes av Karl Johnssons förträffligt snygga fantasyepos "Vei".
Som vanligt blir jag barnsligt upprymd av att se tidningen och, framför allt givetvis, mina egna tryckta alster ute i butikerna, även om det är långt ifrån första gången jag blivit publicerad.

Alla trogna ”Döden”-läsare känner säkert igen den från mitt debutalbum ”La Danse Macabre”, och kommer därför antagligen att fråga sig om jag alls producerar några nya avsnitt av serien. (Jag fick mycket riktigt frågan en eller ett par gånger vid mitt bord på årets seriefestival i Stockholm, f.d. SPX, i april.) Svaret är att det gör jag, men som de flesta nog kunnat räkna ut är tuschskraffering en mycket tidskrävande teckningsstil. Och när serien tecknas i det närmaste exklusivt och dessutom ideellt för Utopi då de flesta andra publikationer envetet vägrar att förstå Dödens genialitet, kan jag helt enkelt inte ägna hela min arbetstid åt Skelettets eskapader. Men alltid kan det väl glädja någon att tala om att jag har kladdböcker och mappar fulla med Döden-idéer i alla stadier från synopsis och kladdar till sista slutskisserna...

”Salto Mortal” bjuder hur som helst ändå på en liten överraskning eftersom hela serien och rutan med själva poängen är omtecknad (något som man annars enligt initierade källor egentligen bara gör när man ger ut ett ”riktigt” album på förlag, och fullt så roligt ska vi minsann inte ha det än!). Jag hade nämligen experimenterat med gammal hederlig rasterfilm á la 80-tals-Fantomen i den gamla versionen, men misslyckats kapitalt och till råga på allt upptäckt att "analogt" pålagd rasterton ser gräslig ut när den scannas, vilket alla som äger mitt album säkerligen har noterat. Sista rutan kändes också förhållandevis förutsägbar och lite trött. Alltså tyckte jag att det kunde passa bra att fräscha upp det hela lite när det ändå behövdes en ny sida som gjorde sig bra temamässigt till ett sommarnummer.



tisdag 3 juli 2012

Knäppa sökord: Ett bloddränkt mysterium

Jag har bara bloggat i drygt tio månader, men börjar redan notera en del mer eller mindre kuriösa ord och meningar som folk googlat efter då de hittat hit.
Mina två första favoriter som förtjänar omnämnande hör till det (återigen) återkommande temat blod, och den första lyder:

blod på golv hur ta bort

Man frågar sig onekligen vad som föranledde den googlande att konsultera internet (denna informationens allsmäktige gudom!) i hopp om att lösa sitt kladdiga problem.
Detalj ur fantasiporträtt av en viss grevinna Bathory-Nadasdy, målat av undertecknad 2011.
En person med en favorithobby som gick hårt åt de egna kläderna liksom åt golv och väggar i slott och residens, och inget Google hade hon för tips och råd om fläckborttagning heller.

Var det något så oskyldigt som ett blackmetalband som öst på med lite för många liter över publiken och scengolvet? Var det någon som försummat att använda, eh, sanitetsprodukter under den kritiska veckan i månaden? Var det kanske någon som försökte undanröja spår efter en illgärning? Eller var det rentav en hemsökt stackare som hade problem med en envis blodfläck på golvet eller mattan, en sådan där som vägrar låta sig tvättas bort, som i Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”?
Det inlägg som fick min mystiske besökare att förirra sig hit (”Blod, eld och golvmoppar”) bjöd dessvärre inte på några lösningar på problemet och lär i alla händelser ha gjort denne besviken.

Raskt över till den andra googlingen, som lyder:

bloddonation för vampyrer

Ruta ur min serie "Verkligheten suger", 2012.

och har lockat hit minst ett halvt dussin besökare. Vad är nu detta? Kan det vara ett spår från en alldeles äkta och tämligen generös, alternativt luspank vampyr som vill dela med sig av några dyrbara droppar, som betingar så höga pengasummor på svarta marknaden i tv-serier som True Blood? Existerar de ändå, nattens barn, är odödlighet på denna jorden möjlig? Eller är det bara någon som förslösat alldeles för många timmar av sitt liv framför ovan nämnda tv-serie?
Ett mysterium, i sanning...

söndag 1 juli 2012

Vad är det som tynger Satan?


Svaret på denna fråga, liksom skälet till Skelettets sprudlande glädje, får du ta del av i kommande nummer av Utopi... (dock inte det nästkommande).



fredag 15 juni 2012

Till kamp mot serieslukandet!

Något som alla torde fått med sig ur dagens nyhetsflöde är att det berömda mangamålet just avslutats, och att översättaren/mangakännaren Simon Lundström frigavs från misstankarna om barnpornografibrott. Debattörer från serie- och kulturvärlden har länge hävdat att Sverige gjort sig till internationellt åtlöje genom att försöka censurera människors fantasier och göra det till ett brott att alls ta del av dessa. Det talas som alltid om vikten av konstnärlig frihet – utan minsta hänsyn till barns säkerhet, barn av kött och blod såväl som av tusch och papper, som kommer att exploateras och utnyttjas på de vidrigaste sätt som direkt följd av domen!

Genom hela mitt liv som konstnär har min penna spytt ur sig svärta och mörker både bokstavligen och bildligt – vandrande skelett som begår idel onda handlingar; skrämmer ihjäl oskyldiga gamla damer, hugger ihjäl och äter upp människor så att blodet sprutar över sidorna, skelett som dessutom visar underkläderna och beter sig allmänt obscent. Ohyggliga dödskallar med stora svarta, tomma ögonhålor som torde skrämma vilket barn som helst från vettet – demonerna formligen flyger över papperet! Jag inser nu med ruelse att jag själv, förledd av dessa demoner, på de avskyvärdaste sätt tagit livet av ett otal oskyldiga bikaraktärer som hade oturen att komma i det onda skelettets väg. Och även då de varit brottslingar och andra syndare, är det fråga om liv, liv som aldrig kan återuppväckas!

Seriens ohyggliga ansikte.
Alla dessa synder är dock ringa jämfört med det brott jag begick då jag designade och lade ut den oanständiga header med nakna, tvivelsutan minderåriga barn, som ”prytt” denna sida sedan alltför många månader tillbaka. I egenskap av konstnär och förmedlare av så kallade ”fria fantasier” tar jag nu mitt ansvar och byter ut den omgående!



Jag böjer mitt huvud i skam och påbörjar nu min långa botgöring – jag säger som min gamla favoritförfattare Anne Rice: hädanefter skall min penna endast arbeta för att hedra Herren!


(PS. Behöver jag verkligen påpeka att detta är ironi?
Tack till salig Lorentz Larsson för inspirationen. DS.)

fredag 8 juni 2012

Varberg Vampires

Dagens rubrik är en lagom löjlig parafras på albumtiteln ”Hollywood Vampires” av gamla favoritbandet L.A. Guns.
Nåväl: Även idag håller vi oss till temat blod för att tala om att det berömda museet i Varberg har hakat på vampyrtrenden och ärar våra vasstandade vänner med en egen utställning under sommaren (närmare bestämt mellan 31/5-30/9 - klicka här för mer info). En utställning man bara var tvungen att bevista om man råkade befinna sig i närheten, trots att jag som vanligt helst sluppit gå igenom rummet där min barndoms stora skräck Bockstensmannen låg i sin monter och väntade.

Gångna helg drog följaktligen syster Nanna Walderhaug med fästman Fredrik samt väninnan, tillika Varbergsbon Lena och jag till museet med lille Gollum i väskan.

Om utställningen skulle sammanfattas med ett ord vore det ”ambitiös”. Andra våningen hade delvis gjorts om till ett vampyrslott och en kyrkogård komplett med en uppstoppad arg varg och (ännu ett) alldeles äkta skelett i en lagom murken kista. På tredje våningen fanns "barnens vampyrrum" med workshop, läshörna och ”skräckkammare”... (Som om institutionen Varbergs museum aka Hallands Kulturhistoriska Museum inte redan hade EN "skräckkammare" för mycket att traumatisera barn i, hmm?). ”Skräckkammaren” var helt klädd i röda draperier, spelade kuslig musik och hade fladdermussilhuetter hängande från taket och fläktar på full fräs gömda bakom draperierna. Det senare för att få "fladdermössen" att fladdra omkring och för att skapa illusion av att något levande eller snarare odött stod bakom dem och bara väntade på att hoppa fram...

Gollum betraktar intresserat Dracula i sin kista. (Bockstensmannen däremot fick han inte se, hur gärna han än hade velat...)
I ”slottets” entré hälsades vi välkomna på grav halländsk dialekt av en blond Dracula på en tv-skärm förklädd till tavla. Eftersom filmsnutten med Hallands-Dracula tyvärr visades om och om och om igen med obefintliga pauser emellan blev han mer än lovligt tjatig och irriterande. Så till den grad att det var omöjligt att koncentrera sig på resten av utställningen för att inte tala om att läsa texterna vid montrarna. Man förstod mer än väl gänget med småbarn i åttaårsåldern som stod intill tavlan och stampade i golvet och vrålade ”håll käften, HÅLL KÄFTEN!!”

Bortsett från en Draculadocka och gamla ben, uppstoppade fladdermöss (eller snarare flyghundar) respektive vargar, bestod utställningen till stor del av populärkulturella inslag som Living Dead Dolls-dockor, modern fotokonst, smycken i gothstil gjorda av ben från fåglar, en och annan vampyrfilmsaffisch och allmänt basala fakta om ämnet samt om gammal blodmagi och (nutida) bloddonation. En intressant och angenäm blandning, men med föga nytt att upptäcka för långvarigt vampyrintresserade, än mindre för den som läst Katarina Harrison-Lindbergs ”Vampyrernas historia” som kom häromåret. Författaren öppnade för övrigt utställningen ett par dagar tidigare och hon kommer dessutom att hålla föredrag om boken på museet under de traditionella medeltidsdagarna i juli. Naturligtvis har hon, liksom museet, tagit fasta på att Bockstensmannen kan ha varit en vampyr* eftersom han "förgjordes" som en sådan med en ekpåle körd genom hjärtat. Hur det än förhöll sig med den saken är boken utomordentligt intressant och välskriven, trots att den dekonstruerar hela vår moderna, romantiserade uppfattning om vampyrer ner i minsta detalj.

I alla händelser ångrade vi inte besöket, speciellt eftersom det gav oss tillfälle att spana in alla ”konstverk” i barnens workshop och framför allt skapa egna...


Teckning av okänt barn. Röda, lysande ögon och rött gap... Mardrömmar?


Teckning av överårigt barn, utförd med vänsterhanden och såna där dåliga plastiga kritor som knappt färgar av sig som man knappast sett sedan lågstadiet... Magneten nere till vänster är en gåva till museet från undertecknad.


Fredrik leker med Gollum i "barnens vampyrsal" på tredje våningen. Gollum har på senare tid blivit stum, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han och hans batterier är över åtta år gamla. Men underligt - eller kanske typiskt nog - började han plötsligt "prata" igen, till synes utan anledning, inne på museet... Inte nog med detta tändes och släcktes ljuset av sig självt vid två tillfällen inne i "barnrummet". Spooky!
Om någon undrar hur jag tog mig igenom Bockstensmannens rum så kan jag tala om att det gäller att ha med sig en vän som leder en igenom rummet medan man håller för ögonen och litar på att slippa krascha in i någon monter. Något som är förhållandevis enkelt numera när BM sedan flera år fått flytta in i ett betydligt större rum än den lilla, mörka, klaustrofobiska kammaren han låg i när jag tvingades se honom för första gången.

*Vampyr är enligt Harrison Lindbergs mer vida definition ett samlingsnamn för alla gengångare och odöda som kroppsligen stiger upp ur sina gravar för att plåga omgivningen i bästa zombiestil. Långt ifrån alla dessa gengångare dricker blod ens i Transsylvanien och övriga Östeuropa, däremot har de mycket gemensamt med just zombies och - faktiskt! - varulvar (så det kanske är dags att sluta upp med alla dessa stereotypa vampyrer vs varulvar-slagsmål nu?!). Historier om sådana gengångare som oftast förgörs genom pålning förekommer över hela världen, inte minst det vikingatida och medeltida Skandinavien, som alltså inte är så vampyrbefriat som man tidigare trott...

onsdag 6 juni 2012

Raining blood...

...from a lacerated sky...
Här ser vi en gammal Bamsetidning jag just hittade i gömmorna, som jag i mycket ung ålder förskönade med hjälp av röd spritpenna.