Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge. Typ.

Foto: T.A. Walderhaug

Heltorsk svartmetall?

Eller...?

Ur "You're Absurd" (opublicerat projekt)

(Och om någon nu inte vet vad suckat är, är det bara att klicka här för att bli upplyst.)

Förkylning och mentala virus

Håller just på att hämta mig från årets första obligatoriska och tämligen sega förkylning, så jag har inte orkat jobba särskilt mycket i veckan. När tecknarhanden vilar kompenserar dock sinnet med att absorbera såväl som formulera desto mer trams från allehanda källor. Som klippet nedan, och som detta blogginlägg...

Jag är uppenbarligen sen med att kommentera det, med tanke på att originalet som inspirerade denna annorlunda tolkning rönte som mest uppmärksamhet för ett par månader sedan. Själv upptäckte jag hur som helst båda för så pass kort tid sedan att låten snurrat runt i mitt huvud närmast oavbrutet i flera veckors tid. Vilket fick mig att komma fram till följande slutsats:

Ivrigt påeldade av det s.k. ”kriget mot terrorismen” har Messias anhängare till slut lyckats få fram det ultimata vapnet för slutgiltigt värlsherravälde...

För den dagen kommer då de förvandlat hela jordens befolkning till lallande dårar ur stånd att yttra annat än korta, gutturala stavelser som ”uh uh” och Frälsarens förnamn i bokstaverad form...

 

Till den som inte hört låten (eller sett något av klippen) vill jag bara poängtera att ni trycker på ”play” på egen risk... ;-)

Uh uh!

Osteologiska oanständigheter pt II - Nakenchock!

I mitt gamla seriealbum från 2008 finns två sidor/avsnitt som jag är mindre stolt över, till råga på allt (?) placerade i följd efter varandra. En av dem var i varje fall bra nog för att teckna om med ändrat slut, och nedan syns en ruta ur det nyligen förfärdigade resultatetet. För den som inte redan läst albumet kan jag hur som helst avslöja att SKELETTET KASTAR KÅPAN!

Skelettet har ju för det mesta anständigheten att vara påklädd och därtill i en fotsid svart kåpa, varför jag i normala fall anser honom som relativt enkel att teckna. Kåpan ger mig dessutom möjlighet att koncentrera mig på hans ansikte - att förse en stelt grinande dödskalle med olika ansiktsuttryck är en intressant och rolig utmaning.
Resten av hans fysik vållar däremot huvudbry när den väl är synlig. Jag säger bara REVBEN.

Dussintals små vita fält som alla ska placeras rätt i förhållande till varandra... ARGH! En dröm för tecknare med närmast autistisk förkärlek för att teckna byggnader och fordon med exakt precision och med alla fönster och dörrar på exakt rätt plats... kan jag tänka mig.



Barnsligheter i blått

I matbutiken häromdagen noterade jag till min glädje att ett nytt nummer av Fantomen kommit ut, och slängde med ett exemplar på rullbandet utan att reflektera vidare över det. Däremot tyckte visst killen i kassan att jag skulle ha gjort det, för han log roat, såg mig i ögonen och undrade "vilken vuxen man går omkring i blåa trikåer?"

Bild ur min ännu opublicerade enrutesserie "You're Absurd".

Vad svarar man på det, annat än att man själv också alltid undrat. Fantomen är milt uttryckt en mycket bisarr figur, och hans dräkt utgör bara en liten del av detta faktum, trots att det ämnet aldrig upphör att fascinera såväl Fantomens fanskara som hans belackare.
De övriga exemplen på vår kalsongbeprydde väns underliga livsstil och förehavanden är alltför många för att nämnas här. I mitt tycke är emellertid själva grundstoryn det allra mest bisarra: det "faktum" att en obruten ättelinje av vita, maskerade, trikåklädda brottsbekämpare ska ha bott i en dödskalleformad grotta i den afrikanska djungeln i närmare 500 år. Och detta genom åtskilliga århundraden då mången adlig och kunglig ätt med samma behov av manliga arvingar utslocknade på grund av alltför många barn av "fel" kön, skyhög barnadödlighet och sjukdomar i allmänhet. (Vad hade inte Henry VIII gett för att få bära och föra vidare så remarkabla gener som Fantomenätten uppenbarligen besitter? Det hade sannerligen besparat honom många problem.)

För övrigt har även denne herre förekommit i minst ett historiskt Fantomenäventyr.

Att tjugo generationer män i rad skulle ha ägnat sina liv åt att jaga skurkar, väl medvetna om det våldsamma öde som väntat dem alla i en snittålder av 35-45 år, känns inte heller särskilt realistiskt eller trovärdigt.

Men, man får ta viss underhållning som den är. Och som jag påpekat i en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen: att något är bisarrt betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt. Inte nödvändigtvis heller att en historia inte är värd att läsa bara för att den är fullständigt orealistisk vid närmare analys.

Det är kanske just de historiska äventyren som är de bästa exemplen på detta. För min del har den största delen av (den skandinaviskt licensproducerade) Fantomenseriens oemotståndliga charm funnits i dem - bland annat för att mannen i den blå kroppstrumpan och hans fullständigt omöjliga familjehistoria kontrasterar skönt mot alla andra pjäser i dessa ofta storslagna, melodramatiska och tragiska kostymdramer. (Trots att jag som historienörd ofta retar mig på mer eller mindre uppenbara fel och historiskt inkorrekta kostymer och miljöer i äventyren.)

Visst utkommer det fullkomligt urusla nummer av Fantomentidningen med jämna mellanrum ("Vampyren i djungeln" i nr 5 2012 var ett lysande exempel på detta såväl tecknings- som manusmässigt), och som tidigare påpekat har även jag ända sedan 90-talet köpt många nummer på grund av den högt älskade biserien Thorgal. Faktum är dock att själva huvudserien ofta överraskat mig positivt också på senare år, framför allt berättelserna om Fantomens föregångare i det gamla Egypten, Rom och det medeltida Frankrike. Det lutar åt att jag måste köpa också nästa nummer då det kommer att innehålla ett riktigt saftigt historiskt äventyr involverandes ovan nämnda figurer och deras tidigare okända, mystiska kopplingar till Fantomenätten.

Och vad än personen i kassan månde tycka och säga om det så kommer jag inte att skämmas över att köpa Fantomen i fortsättningen heller, och inte heller det minsta över att läsa tidningen på offentlig plats. :-D

Utopi #5 räddar helgen!

Utopi har nu kommit ut med sitt femte nummer - denna gång med fokus på den eminente Kim W Andersson och hans "Alena" samt förstås "Love Hurts".
August var som vanligt mycket stolt över sin medverkan i tidningen. Liksom i tidigare nummer är den tämligen blygsam, men det är ändock en medverkan: denna gång i "Döden måttar sitt slag" på sidan 45.

Eftersom Augusts fysionomi gör det svårt för honom att komma ut och mingla på ett avslappnat sätt ställde jag och väninnan Lena till med ett spontant, privat litet releaseparty för honom. Med mycket vin, chips och godis som sig bör...

 

Löjliga symfonier / Skelettsoundtrack

Jag är rädd att jag (av alla tänkbara personer!) är sist av alla med att upptäcka den här underbara gamla Disneyfilmen från 20-talet. Men, detta oaktat så förtjänar den definitivt en plats i min blogg...



Den tidstypiskt struttiga bakgrundsmusiken fick mig att börja fundera på en sak som jag hittills knappt ägnat en tanke: vilken musik som skulle utgöra ett passande soundtrack till min Döden-serie i allmänhet, och om den någon gång skulle bli animerad film i synnerhet. Faktiskt en svårare fråga än man kunnat tro, med tanke på alla de olika tider och miljöer Skelettet brukar röra sig i, och hur stämningsläget brukar ändras i de allra flesta avsnitten från mörk dramatik till slapstick...