Musiktortyr á la Abu Ghraib

Såhär "glad" blir jag i februari varje år...

 Nu när den värsta delen av den årliga plågan som kallas MELODIFESTIVALEN äntligen är över, passar jag på tillfället att visa upp ett äldre verk som relaterar till ämnet...

Som alla som läst det andra kapitlet av mitt debutalbum vet så kan jag, liksom de flesta andra svenska serietecknare, räkna experimenterande med det självbiografiska formatet till mina synder. För dens skull har jag varken grottat ner mig i diskbänksrealism eller hänsynslöst utlämnande, istället har jag föredragit att berätta korta fristående och lagom ytliga historier som den nedan. Serien ingick i en liten svit kallad "Musikterror", vilken genererade ett antal klassiska refuseringsbrev av standardtyp. Kanske lika bra det när man ser det i backspegeln, men följande avsnitt utgör ändå ett starkt undantag bland alla tidiga "ofärdiga" verk, enligt min mening...

Försättsblad till serien.
Det fanns en tid då också Britney Spears kändes precis så här farlig...

Jag kan inte påstå att jag blev förvånad när jag långt senare såg en dokumentär om hur fångarna i Abu Ghraibfängelset torterades med musik...

Slutligen vill jag poängtera att det värsta med Melodifestivalen inte är det faktum att den upptar programtablån på lördagkvällarna och dessutom i en och en halv månad, egentligen.Ser man bara till att hålla sig borta från TVn är det inte fullt så svårt att slippa eländet. Allt spektakel omkring den däremot: rubrikerna i tidningarna, chips- och läskreklamen med alla sina hemska jinglar, reklam-sms med erbjudanden om att vinna biljetter till finalen och den kollektiva masspsykos som hela landet tycks gå in i varje år. Och att reklamen förutsätter att också man själv avser att kasta sig in i denna masspsykos med ena handen nergrävd i chipspåsen till armbågen...