Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.