torsdag 29 mars 2012

Barnsligheter i blått

I matbutiken häromdagen noterade jag till min glädje att ett nytt nummer av Fantomen kommit ut, och slängde med ett exemplar på rullbandet utan att reflektera vidare över det. Däremot tyckte visst killen i kassan att jag skulle ha gjort det, för han log roat, såg mig i ögonen och undrade "vilken vuxen man går omkring i blåa trikåer?"

Bild ur min ännu opublicerade enrutesserie "You're Absurd".

Vad svarar man på det, annat än att man själv också alltid undrat. Fantomen är milt uttryckt en mycket bisarr figur, och hans dräkt utgör bara en liten del av detta faktum, trots att det ämnet aldrig upphör att fascinera såväl Fantomens fanskara som hans belackare.
De övriga exemplen på vår kalsongbeprydde väns underliga livsstil och förehavanden är alltför många för att nämnas här. I mitt tycke är emellertid själva grundstoryn det allra mest bisarra: det "faktum" att en obruten ättelinje av vita, maskerade, trikåklädda brottsbekämpare ska ha bott i en dödskalleformad grotta i den afrikanska djungeln i närmare 500 år. Och detta genom åtskilliga århundraden då mången adlig och kunglig ätt med samma behov av manliga arvingar utslocknade på grund av alltför många barn av "fel" kön, skyhög barnadödlighet och sjukdomar i allmänhet. (Vad hade inte Henry VIII gett för att få bära och föra vidare så remarkabla gener som Fantomenätten uppenbarligen besitter? Det hade sannerligen besparat honom många problem.)

För övrigt har även denne herre förekommit i minst ett historiskt Fantomenäventyr.
Att tjugo generationer män i rad skulle ha ägnat sina liv åt att jaga skurkar, väl medvetna om det våldsamma öde som väntat dem alla i en snittålder av 35-45 år, känns inte heller särskilt realistiskt eller trovärdigt.

Men, man får ta viss underhållning som den är. Och som jag påpekat i en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen: att något är bisarrt betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt. Inte nödvändigtvis heller att en historia inte är värd att läsa bara för att den är fullständigt orealistisk vid närmare analys.

Det är kanske just de historiska äventyren som är de bästa exemplen på detta. För min del har den största delen av (den skandinaviskt licensproducerade) Fantomenseriens oemotståndliga charm funnits i dem - bland annat för att mannen i den blå kroppstrumpan och hans fullständigt omöjliga familjehistoria kontrasterar skönt mot alla andra pjäser i dessa ofta storslagna, melodramatiska och tragiska kostymdramer. (Trots att jag som historienörd ofta retar mig på mer eller mindre uppenbara fel och historiskt inkorrekta kostymer och miljöer i äventyren.)

Visst utkommer det fullkomligt urusla nummer av Fantomentidningen med jämna mellanrum ("Vampyren i djungeln" i nr 5 2012 var ett lysande exempel på detta såväl tecknings- som manusmässigt), och som tidigare påpekat har även jag ända sedan 90-talet köpt många nummer på grund av den högt älskade biserien Thorgal. Faktum är dock att själva huvudserien ofta överraskat mig positivt också på senare år, framför allt berättelserna om Fantomens föregångare i det gamla Egypten, Rom och det medeltida Frankrike. Det lutar åt att jag måste köpa också nästa nummer då det kommer att innehålla ett riktigt saftigt historiskt äventyr involverandes ovan nämnda figurer och deras tidigare okända, mystiska kopplingar till Fantomenätten.

Och vad än personen i kassan månde tycka och säga om det så kommer jag inte att skämmas över att köpa Fantomen i fortsättningen heller, och inte heller det minsta över att läsa tidningen på offentlig plats. :-D

söndag 25 mars 2012

Utopi #5 räddar helgen!

Utopi har nu kommit ut med sitt femte nummer - denna gång med fokus på den eminente Kim W Andersson och hans "Alena" samt förstås "Love Hurts".
August var som vanligt mycket stolt över sin medverkan i tidningen. Liksom i tidigare nummer är den tämligen blygsam, men det är ändock en medverkan: denna gång i "Döden måttar sitt slag" på sidan 45.


Eftersom Augusts fysionomi gör det svårt för honom att komma ut och mingla på ett avslappnat sätt ställde jag och väninnan Lena till med ett spontant, privat litet releaseparty för honom. Med mycket vin, chips och godis som sig bör...

 

fredag 16 mars 2012

Löjliga symfonier / Skelettsoundtrack

Jag är rädd att jag (av alla tänkbara personer!) är sist av alla med att upptäcka den här underbara gamla Disneyfilmen från 20-talet. Men, detta oaktat så förtjänar den definitivt en plats i min blogg...



Den tidstypiskt struttiga bakgrundsmusiken fick mig att börja fundera på en sak som jag hittills knappt ägnat en tanke: vilken musik som skulle utgöra ett passande soundtrack till min Döden-serie i allmänhet, och om den någon gång skulle bli animerad film i synnerhet. Faktiskt en svårare fråga än man kunnat tro, med tanke på alla de olika tider och miljöer Skelettet brukar röra sig i, och hur stämningsläget brukar ändras i de allra flesta avsnitten från mörk dramatik till slapstick...

tisdag 13 mars 2012

Musiktortyr á la Abu Ghraib

Såhär "glad" blir jag i februari varje år...
 Nu när den värsta delen av den årliga plågan som kallas MELODIFESTIVALEN äntligen är över, passar jag på tillfället att visa upp ett äldre verk som relaterar till ämnet...

Som alla som läst det andra kapitlet av mitt debutalbum vet så kan jag, liksom de flesta andra svenska serietecknare, räkna experimenterande med det självbiografiska formatet till mina synder. För dens skull har jag varken grottat ner mig i diskbänksrealism eller hänsynslöst utlämnande, istället har jag föredragit att berätta korta fristående och lagom ytliga historier som den nedan. Serien ingick i en liten svit kallad "Musikterror", vilken genererade ett antal klassiska refuseringsbrev av standardtyp. Kanske lika bra det när man ser det i backspegeln, men följande avsnitt utgör ändå ett starkt undantag bland alla tidiga "ofärdiga" verk, enligt min mening...


Försättsblad till serien.
Det fanns en tid då också Britney Spears kändes precis så här farlig...

Jag kan inte påstå att jag blev förvånad när jag långt senare såg en dokumentär om hur fångarna i Abu Ghraibfängelset torterades med musik...

Slutligen vill jag poängtera att det värsta med Melodifestivalen inte är det faktum att den upptar programtablån på lördagkvällarna och dessutom i en och en halv månad, egentligen.Ser man bara till att hålla sig borta från TVn är det inte fullt så svårt att slippa eländet. Allt spektakel omkring den däremot: rubrikerna i tidningarna, chips- och läskreklamen med alla sina hemska jinglar, reklam-sms med erbjudanden om att vinna biljetter till finalen och den kollektiva masspsykos som hela landet tycks gå in i varje år. Och att reklamen förutsätter att också man själv avser att kasta sig in i denna masspsykos med ena handen nergrävd i chipspåsen till armbågen...

måndag 12 mars 2012

"Avvikande" konst?

Jag drog mig länge för att göra det, men nu har jag alltså fallit till föga och öppnat en sida på DeviantArt. Stället är, på gott och ont, livligare än Saatchi Gallery där jag huserat ett antal år, och minst lika fullt av seriösa och skickliga konstnärer som glada amatörer. (Åtminstone väljer jag att tro det - jag har trots allt inte varit medlem i mer än ett par veckor).
Så titta gärna in i det nya galleriet...

Detalj ur målningen "Transylvania"