fredag 27 juli 2012

Svartmetall och olfaktorisk perception

Vi fortsätter på det makabra spåret med ett inlägg inspirererat av en konsert med blackmetalbanden Grá, Tyrant Wrath och Eingana på puben Copperfields i huvudstaden den fjortonde juli. Äckelvarning utfärdas!
...
Det här med att använda sig av rått kött, slaktavfall och blod under scenshower var knappast nytt ens i skarven mellan 80- och 90-talet, då Mayhem började pryda scenen med grishuvuden spetsade på pålar. Tunga grishuvuden som deras legendariske vokalist Pelle ”Dead” Ohlin brukade roa sig med att kasta på publiken, under det att han skar upp armarna med trasigt glas och sprutade blod över allt och alla i konsertlokalen, för att bara nämna två av hans bisarra scenritualer som vid det här laget skildrats mer än tillräckligt i ett otal artiklar, böcker och dokumentärer. Utöver själva chockeffekten fick det förstås till följd att större delen av publiken flydde och endast ett litet fåtal av de ”hårdaste” och mest dedikerade bland dem stannade kvar, vilket också var en del av syftet.

Under de år som gått sedan dess har utvecklingen gått stadigt emot något som mest påminner om en surströmmingsorgie utan ände. Det ska vara kadaver, och färska eller dagsgamla tycks inte duga längre – bland vissa band verkar det hela ha utvecklat sig till en tävling där det band som först lyckas påkalla Hälsovårdsnämndens uppmärksamhet vinner. Närbelägna uteställen får stänga tidigt på grund av likstank (som här under Nidrosian Black Mass i Trondheim) och presenter från fans i form av överkörda djur att pryda scenen med tas emot med tacksamhet av band som Watain. Att just de, förmodligen Sveriges mest luktande band, vann en Grammis häromåret är ett talande faktum. (Jag måste ändå säga att de överraskade mig när jag såg dem på en festival i London förrförra sommaren: man var beredd att hålla för näsan, men det luktade mest bara rökelse om dem.)

"Vem fes?!" Ur Hvorfor blackmetallere bruker gladiatorboots, Nemi #39 (2006).

Watain har emellertid fått stark konkurrens i Tyrant Wrath.
Redan innan Einganas smått vildsinta öppningsakt på Copperfields kulminerat i att vokalisten hällde en halv öl över sig under covern på ”Night's Blood” av Dissection kunde en vag odör, som av gamla mögliga dreadlocks eller ruttna gympadojor, skönjas i lokalen. Den var dock flyktig och förde tankarna till äcklig och otvättad men levande människa snarare än död, så istället för att misstänka något av banden betraktade jag omgivningen med misstänksamhet i ett försök att hålla mig undan den skyldige.

Men, så fort Tyrant Wrath fått upp sin backdrop på scenen exploderade denna odör och fyllde hela puben. Halva publiken, som alltså inte var "hårda" nog, flydde ut på gatan innan bandet ens börjat spela. Så även jag och mitt sällskap, med tröjorna uppdragna över näsorna och gröna i ansiktet. Någon nämnde i förbifarten att man hade ett kors på scenen som ”luktade apa”. Ett kors som enligt vittnesmål legat och gonat till sig ett tag i en balja med ruttnande inälvor.
Många av oss blev stående villrådiga ute på St. Eriksgatan i mer än en halvtimme, inhalerande den ljuva doften av bensin och tobaksrök, medan allt fler långhåriga människor försvann in i väntande taxibilar och iväg mot tunnelbanan. Allt medan intet ont anande ölsugna Svenssons samlades vid ingången (Copperfields är till vardags en typisk irländsk pub) och väninnan Millemetal elakt flinade ”såså, in med er, ha det så trevligt!”. Snart kom även arrangören själv ut och förkunnade med ett snett och lätt förtvivlat leende att han gav upp och skulle gå hem, vilket även vi var frestade att göra.

Istället roade vi oss därute med att betrakta hur folk reagerade när stanken nådde deras näsor. Själva såg vi säkert minst lika lustiga ut där vi stod i dörren och tvekade, stack in våra huvuden och drog tillbaka dem snabbare än badkrukas stortå som doppas i iskallt havsvatten i sena maj. 

Ur "Marritten", Nemi 96# (2011).

På något sätt lyckades man ändå vädra ut stanken tills Grá gick upp på scenen. Deras rekvisita bestod i stort sett av ett eller ett par torra gamla ben som för länge sedan slutat lukta, så resten av kvällen förflöt utan atmosfäriska störningar. Och om det ben jag såg kom från ett djur eller en människa är inget jag vill veta...

Det handlar förvisso om en extrem musikgenre med lika extrema sceniska uttryck och vars själva livskraft (om ordet tillåts här ;-) ) till stor del hänger på provokationer, varför alla involverade får vara beredda på diverse överraskningar. Det kan ordas i evigheter om den stinkande rekvisitans vara eller inte vara och huruvida man som lyssnare och/eller utövare av blackmetal ska tåla sådant eller inte. Varje gång man diskuterar traditioner och normer inom genren eller överhuvudtaget uttalar sig om något inom den beträder man ett milt uttryckt minerat område. Detta oaktat frågar jag mig om inte det hårdaste och mest chockerande ett blackmetalband kunde göra i nuläget vore att slänga lavendel, rosenblad och glitter över publiken...
...

”Då blev Pelle nöjd!”. Videoklippet nedan har, sitt tragiska och makabra innehåll till trots, skapat viss munterhet i mina kretsar på grund av den förnumstiga, göteborgska berättarrösten, som råkar tillhöra en gammal lärarkollega till min mor på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro.
Utdrag ur Stefan Rydeheds dokumentär ”Mayhem- Cult Of Aggression”.


torsdag 26 juli 2012

Tre nördar och ett skelett i Underlandet

Geeky Wonderland är en blogg om film, spel, böcker och andra nördiga saker skriven av tre tjejer som enligt rubriken lider av "extremt storhetsvansinne". TinA skrev för en tid sedan ett underhållande inlägg om mitt album La Danse Macabre och det snygga Skelettet-halsbandet hon fått av mig.

Ett annat halsband.
Men ta dig tid att läsa vidare i bloggen för all del! Jag kan särskilt rekommendera deras härligt sarkastiska artikelserie om Facebook med hög igenkänningsfaktor...

söndag 22 juli 2012

Ingen lämnas LIKgiltig

Så har den beryktade Günther von Hagens snaskiga likutställning nått Sverige till slut, till råga på allt Tom Tits i Södertälje vars utställningar till stor del riktar sig till barn. Till BARN.
Tja, för inte länge sedan ansågs det också som helt naturligt att ta med sina små telningar på offentliga avrättningar. En liten stegling till exempel, eller halshuggning med påföljande styckning kunde ju säkert lära barnen mycket om hur kroppen ser ut inuti...

Herr von Hagen får Bockstensmannen (eller Bockis, som han länge kärleksfullt kallats i lokalpressen) att framstå som just den myspysiga barnpassare som Varbergs museum ständigt försöker framställa honom som.
I övrigt har jag inga fler kommentarer än bilden nedan (tagen ur mitt seriealbum från 2008).



Apropå Bockstensmannen.
Samtidigt på Varbergs museum:

Från Hallands Nyheters sommarbilaga.

Nej, han har inte rört på sig nu heller. Vad trodde ni?

Norgebilder (varning för fjäll!)

Varken jag eller min familj är personligen berörd av eländet Ni-Vet-Vem ställde till med. Ändå vill jag med tanke på dagen visa min vördnad genom att dela med mig av mina finaste (och mest klichéartade) Norgebilder. Just dessa är tagna för tämligen exakt ett år sedan, på besök hos släkten i Ålesund (ett tiotal mil och någon vecka bort från förödelsen)...

Vestlandsk kustlinje med skägg- och mustaschprytt moln med spetsig näsa.

Syster Nanna utanför grottan Sjonghella.

Typisk Ålesundsvy med mås och mystisk orange "orb".

Trollveggen. (Jag är faktiskt oskyldig till den ditkladdade symbolen på skylten).


Gudbrandsdalen, som gett namn åt den godaste BRUNOSTEN!

fredag 20 juli 2012

Fornnordisk fantasy, demoner och byxlösa badpojkar!


Utopi nr 6 har säkert varit tillgängligt i närmare två veckor nu, och hos de flesta prenumeranter ännu längre, men eftersom bloggande i grund och botten handlar om att framhäva sin egen (och/eller sin egen verksamhets/produkts) förträfflighet, vill jag trots dröjsmålet ägna ett inlägg åt denna, hrm, nyhet. För min Döden-serie finns med på sidan 3 i god ordning.

Numrets omslag pryds som synes av Karl Johnssons förträffligt snygga fantasyepos "Vei".
Som vanligt blir jag barnsligt upprymd av att se tidningen och, framför allt givetvis, mina egna tryckta alster ute i butikerna, även om det är långt ifrån första gången jag blivit publicerad.

Alla trogna ”Döden”-läsare känner säkert igen den från mitt debutalbum ”La Danse Macabre”, och kommer därför antagligen att fråga sig om jag alls producerar några nya avsnitt av serien. (Jag fick mycket riktigt frågan en eller ett par gånger vid mitt bord på årets seriefestival i Stockholm, f.d. SPX, i april.) Svaret är att det gör jag, men som de flesta nog kunnat räkna ut är tuschskraffering en mycket tidskrävande teckningsstil. Och när serien tecknas i det närmaste exklusivt och dessutom ideellt för Utopi då de flesta andra publikationer envetet vägrar att förstå Dödens genialitet, kan jag helt enkelt inte ägna hela min arbetstid åt Skelettets eskapader. Men alltid kan det väl glädja någon att tala om att jag har kladdböcker och mappar fulla med Döden-idéer i alla stadier från synopsis och kladdar till sista slutskisserna...

”Salto Mortal” bjuder hur som helst ändå på en liten överraskning eftersom hela serien och rutan med själva poängen är omtecknad (något som man annars enligt initierade källor egentligen bara gör när man ger ut ett ”riktigt” album på förlag, och fullt så roligt ska vi minsann inte ha det än!). Jag hade nämligen experimenterat med gammal hederlig rasterfilm á la 80-tals-Fantomen i den gamla versionen, men misslyckats kapitalt och till råga på allt upptäckt att "analogt" pålagd rasterton ser gräslig ut när den scannas, vilket alla som äger mitt album säkerligen har noterat. Sista rutan kändes också förhållandevis förutsägbar och lite trött. Alltså tyckte jag att det kunde passa bra att fräscha upp det hela lite när det ändå behövdes en ny sida som gjorde sig bra temamässigt till ett sommarnummer.



tisdag 3 juli 2012

Knäppa sökord: Ett bloddränkt mysterium

Jag har bara bloggat i drygt tio månader, men börjar redan notera en del mer eller mindre kuriösa ord och meningar som folk googlat efter då de hittat hit.
Mina två första favoriter som förtjänar omnämnande hör till det (återigen) återkommande temat blod, och den första lyder:

blod på golv hur ta bort

Man frågar sig onekligen vad som föranledde den googlande att konsultera internet (denna informationens allsmäktige gudom!) i hopp om att lösa sitt kladdiga problem.
Detalj ur fantasiporträtt av en viss grevinna Bathory-Nadasdy, målat av undertecknad 2011.
En person med en favorithobby som gick hårt åt de egna kläderna liksom åt golv och väggar i slott och residens, och inget Google hade hon för tips och råd om fläckborttagning heller.

Var det något så oskyldigt som ett blackmetalband som öst på med lite för många liter över publiken och scengolvet? Var det någon som försummat att använda, eh, sanitetsprodukter under den kritiska veckan i månaden? Var det kanske någon som försökte undanröja spår efter en illgärning? Eller var det rentav en hemsökt stackare som hade problem med en envis blodfläck på golvet eller mattan, en sådan där som vägrar låta sig tvättas bort, som i Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”?
Det inlägg som fick min mystiske besökare att förirra sig hit (”Blod, eld och golvmoppar”) bjöd dessvärre inte på några lösningar på problemet och lär i alla händelser ha gjort denne besviken.

Raskt över till den andra googlingen, som lyder:

bloddonation för vampyrer

Ruta ur min serie "Verkligheten suger", 2012.

och har lockat hit minst ett halvt dussin besökare. Vad är nu detta? Kan det vara ett spår från en alldeles äkta och tämligen generös, alternativt luspank vampyr som vill dela med sig av några dyrbara droppar, som betingar så höga pengasummor på svarta marknaden i tv-serier som True Blood? Existerar de ändå, nattens barn, är odödlighet på denna jorden möjlig? Eller är det bara någon som förslösat alldeles för många timmar av sitt liv framför ovan nämnda tv-serie?
Ett mysterium, i sanning...

söndag 1 juli 2012

Vad är det som tynger Satan?


Svaret på denna fråga, liksom skälet till Skelettets sprudlande glädje, får du ta del av i kommande nummer av Utopi... (dock inte det nästkommande).