tisdag 20 november 2012

Mer medeltidsromantik åt folket: en målning får liv

Några eldsjälar på det brittiska produktionsbolaget WAG Screen fick för några år sedan för sig att göra en kortfilm av Lord Alfred Tennysons* klassiska dikt "The Lady Of Shalott", med kostymer och miljöer tagna från John William Waterhouses målningar av denna olyckliga, men ack så romantiska dam. DVDn har funnits att köpa på produktionsbolagets hemsida, men man lovade nyligen att släppa den fri på Youtube efter att ha uppnått 1500 gillanden på Facebook, vilket skedde häromveckan.

Jag har aldrig sett någon av mina favorittavlor få liv på det här sättet tidigare, än mindre på ett så utsökt vackert sätt. Mycket mer finns inte att säga, utom att både Tennyson och Waterhouse troligtvis skulle ha varit nöjda med filmen...

*eller Alfred, Lord Tennyson or whatever he's called...

måndag 12 november 2012

Halloweenkonsert med Snowy Shaw

Såhär en dryg vecka för sent (pga strul med bildöverföringar) vill jag dela med mig av några bilder från Snowy Shaws Halloweenkonsert på Sparbankshallen i Varberg den tredje november. Speciellt eftersom jag och väninnan Lena till skillnad från större delen av publiken duktigt följt uppmaningen att delta i evenemangets kostymtävling -och kammade hem första respektive tredje pris!

Apropå att kamma: Nej, jag har inte peruk.
"Vampyr" sorgmundering á la sent 1700-tal, dräkt
sydd av Nordstjernan Design. Fotografen tyckte att
den uttråkade minen hörde till rollen...
 
Vackert stämningsljus på bekostnad av skärpan...
Igen.

Tredjepristagaren! Som för övrigt inte har peruk hon heller...

Med okänd beundrare... Inför den förestående zombieapokalypsen
noterar vi inte utan darr på handen att den gamla myten om att
zombies dör av hårt och spetsigt våld mot huvudet uppenbarligen är just
en myt...!

1a-6e pris: Dödskalleslips, Revengiatröja, tre skivor, ett VIP-
aftershow-pass samt en öl och en biljett till Pretty Maids i förstaprisbonus...


En tjusigt signerad affisch blev det också...





Verkligen en urtrist bild, men den röda frisyren piggar liksom upp den...


På det stora hela blev det en mycket angenäm kväll i King Diamonds tecken, då närmast samtliga gamla och nyare medlemmar från bandet utom King själv tycktes vara närvarande. Insatsen från kvällens huvudperson var hur som helst imponerande, milt uttryckt: han inte bara växlade mellan skickliga imitationer av falsettkungen och alla sina andra instrument utan var också i uppenbart god form efter att ha organiserat hela showen och logistiken omkring det hela alldeles ensam...!

torsdag 8 november 2012

Vulgära påhitt av en galen irländare

Med dessa vanvördiga ord avfärdade vampyren Louis både den litterära klassikern "Dracula" och Transsylvaniens status som vampyrernas hemvist på jorden i Anne Rices berömda roman "En vampyrs bekännelse". Något han gjorde även i en minnesvärd scen i filmversionen, kan tilläggas.

"Fictions, my friend. The vulgar fictions of a demented Irishman".
 Vare sig man håller med monsieur Louis eller inte är det ”den galne irländarens” etthundrasextiofemte födelsedag idag, vilket naturligtvis måste uppmärksammas här i bloggen.
Ty även om Bram Stokers mest kända skapelse länge överskuggat tidigare verk i vampyrgenren av bland andra Polidori och LeFanu har vi mycket att tacka mr Stoker för. Utan honom hade filmindustrin i allmänhet (och filmbolaget Hammer Horror i synnerhet) så klart fått hämta mycket av sin inspiration på annat håll och Rumänien och Transsylvanien hade tvingats försöka locka till sig turister på annat sätt, för att bara nämna två exempel. Och sist men inte minst hade den gotiska estetiken och skräckromantiken som romanen och de efterföljande filmerna utvecklat och förmedlat aldrig fått influera den musik som utvecklades till hårdrock och metal som vi känner den idag...


För att knyta ihop det hela vill jag roa mig med att citera en del av förordet till en gammal utgåva av Dracula, som i all sin korthet faktiskt rymmer en del intressanta reflektioner och visdom. Tankar som lär väckas hos många som sett filmscenen ovan:

[…] Jag har svårt att se greve Dracula som så totalt ond, och romanens hämnande hjältar som så totalt goda, som man vanligen ser dem. På något sätt förefaller mig greve Dracula ändå vara en mer sympatisk person än den evige häxbrännaren Abraham Van Helsing, vilken tagit som sin huvuduppgift att med alla medel förinta vampyrerna i världen. Genom att föra sina vänner bakom ljuset, genom att hålla inne med livsviktiga upplysningar och genom att, tycks det, medvetet offra en av romanens hjältinnor för att uppmuntra de motvilliga hjältarna till ett sannskyldigt korståg mot Dracula, uppnår han sitt mål – men till vilket pris? 
"Hannibal the Cannibal"

Jag tänker inte här försöka mig på en omvärdering av greve Dracula; men jag föreställer mig att det kan finnas skäl till en sådan. Det förefaller mig på något sätt som om den verkliga blinda ondskan i världen kanske inte representeras av greve Dracula – vilken under loppet av åtskilliga sekler uppenbarligen inte lyckats försämra världen i någon märkbar grad – utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av Abraham Van Helsing. Van Helsing skulle kunna starta världskrig för sina trossatsers skull, naturligtvis i bästa välmening. Jag betvivlar att Dracula skulle göra det.
[…]

(Sam J Lundwall, Bokförlaget Bra Böcker, 1980).