måndag 27 februari 2012

Lurvig eskapism

Eskapism är Utopis starkaste slagord i såväl tidning som blogg, och som medarbetare vill jag förstås inte vara sämre på att ta upp ämnet.
En klassisk form av eskapism som särskilt många konstnärliga personer engagerar sig i är s.k. tidsresor i form av reenactments i historiska föreningar, något som jag själv sysslat med i många år. För den som söker finns ett hyfsat smörgåsbord av olika sällskap med respektive epoker att välja mellan om man vill träffa likasinnade. Sällskap som sysslar med allt ifrån det antika Rom till det ack så omhuldade andra världskriget, med en hyfsad överrepresentation av medeltiden (som förvisso måste vara svår att gestalta autentiskt med tanke på att den sträcker sig över ungefär tusen år i Europa).

En epok som däremot tycks vara mycket underrepresenterad i dessa sammanhang är stenåldern. Finns det några eldsjälar därute som ägnar fritiden åt att garva hudar på tidsenligt vis och sy dräkter med bennålar och sentråd? Som hugger till flintredskap, tillbringar semestern i grottor och dreglar över Ötzis dräkt på arkeologiska museet i Bolzano?
Inte för att jag själv förläst mig på Grottbjörnens Folk, jag är bara nyfiken (och föredrar att skriva texten innan jag gör ännu en tråkigt avslöjande alternativt resultatlös googlesökning). ;-)

Väninnan Ellinor och jag tramsar över telefon. Från min tecknade dagbok, maj 2004.

Beklagar om några stenålderssjälar tagit illa upp...

fredag 24 februari 2012

Smakprov från senaste projektet...

...en serie på flera sidor, med dialog (!). Om än en mycket knapphändig sådan... Resten får ni läsa om inte i Utopi så lagom till Stockholms Internationella Seriefestival (f.d. SPX) i april.

lördag 11 februari 2012

Legenden om Lizzie Siddal

Denna dag för exakt 150 år sedan gick den brittiska poeten och konstnären Elizabeth Siddal ur tiden endast 32 år gammal, av en överdos laudanum* som av det mesta att döma var avsiktlig.

Självporträtt, 1853

Vad som sedan följde vet alla som är inlästa på ämnet – eller sett BBCs dramaserie ”Desperate Romantics” från 2009: hennes förkrossade make, målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti, förkunnade att hans skaldekonst dött med henne och lät sina alster följa med henne i graven, inlindade i hennes berömda långa röda hår. Bara för att ångra sig och låta gräva upp det hela igen då han aldrig gjort några kopior till det diktverk han senare fick för sig att ge ut. Den verkliga historien är dock värre än vad TV-serien visade. Diktboken låg i graven på Highgate Cemetery i hela sju år - inte någon dag eller två - innan Rossettis agent Charles Augustus Howell och dödgrävarna i skydd av nattmörkret utförde det makabra dådet. Trots detta och trots bokens sorgliga och maskstungna skick försäkrade man konstnären om att Elizabeths kropp var i perfekt tillstånd, att hon var vackrare än hon någonsin varit i livet och som om inte detta vore nog hade hennes fantastiska hår vuxit och så till den grad att det fyllde hela kistan.

Siddal i sin mest berömda roll som Ofelia, målad av John Everett Millais, 1851-52.

Frågan är emellertid om Rossetti och Howell tyckte att slutresultatet var värt allt detta besvär. Till att börja med fick dikterna ett svalt mottagande när de väl gavs ut då de ansågs alltför erotiska för tidens smak och "hemligheten" med gravfridskränkningen läckte snart ut. Rossetti, som redan tidigare känt sig hemsökt av sin döda hustrus vålnad, vägrade föga förvånande att låta sig begravas bredvid henne vid sin egen död 1882 och han vilar istället i Birchington-On-Sea i Kent.
Att denna sanna historia har påverkat och influerat verk av både litterär, film- och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde ha utvecklats på ett annat sätt om det inte vore för Rossettis tämligen smaklösa dåd. Bland annat tillägnade Bram Stoker ”Dracula” till sin nära vän och författarkollega Hall Caine (aka ”Hommy Beg”), som bevittnat nämnda gravöppning. De två träffades ofta under det sena 1890-talet under arbetet med "Dracula", och med undantag för pålning och halshuggning skall scenen där Lucy Westenras grav öppnas vara mycket lik Caines skildring av den där natten på Highgate Cemetery.
(Nedan: ett videopoem av youtubeanvändaren "andrewnorris1").



Tyvärr är det svårare att tillskriva Siddals eget konstnärsskap en lika stor konst- och litteraturhistorisk vikt hur gärna man än skulle vilja. Som inte minst min egen text bevisar har hennes uppenbara men stäckta talanger hamnat i skuggan av hennes insatser som modell för det prerafaelitiska brödraskapet liksom hennes rykte som ett vackert lik. Ett eftermäle som jag själv givetvis inte gör mycket för att förbättra genom att upprepa den mest makabra delen av den stackars kvinnans historia – men det är trots allt tecknaren bakom Döden-serien som talar.
Jag avslutar min lilla föreläsning med att låta Lizzie Siddal själv tala genom nedanstående verk.

A Silent Wood

O silent wood, I enter thee
With a heart so full of misery
For all the voices from the trees
And the ferns that cling about my knees.

In thy darkest shadow let me sit
When the grey owls about thee flit;
There I will ask of thee a boon,
That I may not faint or die or swoon.

Gazing through the gloom like one
Whose life and hopes are also done,
Frozen like a thing of stone
I sit in thy shadow – but not alone.

Can God bring back the day when we two stood
Beneath the clinging trees in that dark wood?


"The Ladie's Lament" eller "Sir Patrick Spens" av Lizzie Siddal.

Mer läsning och bilder: Lizzie Siddal.comArtmagick 

*Laudanum: dåtidens enda effektiva och mycket lättillgängliga smärtstillande medel, en blandning av opiumdroppar och alkohol. Siddal, med sin sviktande hälsa hade missbrukat ämnet i många år.

onsdag 8 februari 2012

Thorgalfrossa i Fantomen!

I senaste Utopi finns en liten spalt där alla medarbetare svarar på vilka händelser inom fantasy- och scifisfären som de ser fram emot under 2012. Jag svarade pliktskyldigt och något förutsägbart med ”Bilbo. Filmen”. Efter att ha läst Fantomens utgivningsprogram för året, och det senaste numret av tidningen, ser jag att jag glömde tillägga ”att läsa mera Thorgal”.
Jag stötte först på denna fransk-belgiska serie i albumet ”Bågskyttarna” som ju är det första av de endast fyra hela album som getts ut på svenska. Dock fastnade jag aldrig riktigt för den förrän den började gå som biserie i vår kalsongbeprydde väns tidning under 1995. Fantasy-, och för att inte tala om scifi- elementen, i serien var i början ett störningsmoment för mig som historienörd eftersom jag först hoppats få läsa en någotsånär realistisk vikingahistoria. Ändå dröjde det inte länge innan jag (liksom större delen av Fantomentidningens läsare) ofta kom på mig själv med att köpa Fantis enbart för denna vältecknade och härligt melodramatiska biseries skull.
Thorgal har nu snart utökats till ett helt litet universum á la Marvel, då den gett upphov till minst två (eller om det var tre) spinoffserier. Först ut av dessa är ”Kriss från Valnor”, Thorgals största, vackraste och mest envetna antagonist. Hon stupade redan för ett hyfsat antal album sedan, efter att ha gottgjort alla sina tidigare illdåd mot vår hjälte och hans familj genom att offra sitt liv för att hjälpa dem fly från slavhandlare. I den nya seriens första avsnitt vaknar hon upp i det hinsides för att dömas av Freja och valkyriornas domstol. Frågan är om hon kommer att få komma till Valhall eller istället irra omkring för evigt i Nifelheims dimmor... För att utröna detta måste Kriss gå igenom sitt liv och redogöra för vem det barn var som formade henne till den hänsynslösa person hon blev.

Bild från http://www.actuabd.com/
Jag konstaterar med tillfredsställelse att det första avsnittet var minst lika spännande som jag hoppats. Den nya tecknaren Giulio de Vita har lyckats härma den ursprunglige tecknaren Rosinskys stil så väl att ”övergången” blir i det närmaste omärklig. Det enda jag finner att störa mig på är de uppenbart Boris Vallejoinfluerade guldbikinisar och bevingade hjälmar som man valt att ekipera samtliga valkyrior i. Serien har ända från början lagt sig till med många egna och tidigare okända element i den nordiska mytologin, vad annat kan man vänta sig av utomnordiska serieskapare, men guldbikinisar?!
Nåväl, vi väntar med spänning på avsnitt två och ser fram emot vad mer skaparna Yves Sente, de Vita och "gammeltecknaren" Rosinsky, som fortfarande ägnar sig åt originalserien, har att bjuda på i år.

Avslutningvis kan jag inte undgå att påpeka att de slutgiltigt överträffat sig själva i konsten att hitta på underliga och gutturala fantasynamn. Verkliga nordiska namn som Ragnhild, Solveig och Leif har länge blandats med påhittade som ibland kan låta vackra som till exempel Aaricia, och inte fullt lika vackra som Shaïgan eller Wor. I detta avsnittet förekommer i varje fall en osympatisk karaktär vid namn Urgh.
Say no more...

onsdag 1 februari 2012

Osteologiska oanständigheter

Idag roar jag mig med att dela med mig av några tidiga verk som hjälpte till att inspirera till Döden-konceptet ;-) Alla är gjorda under tuschskrafferingslektioner på Einar Granum Kunstskole.

Skelettet var som synes något mer modest i sitt val av underkläder i sin tidigaste inkarnation.


Ja, för det mesta iallafall...

Den uppmärksamme lär också lägga märke till att jag fixat en ny header sedan sist. Jag måste tillstå att jag är mycket nöjd med den, trots att den troligtvis anklagats för att vara BARNPORR av såväl moralens som lagens väktare om jag och bloggen varit mer kända...