Kontaminerad fantasi

Det är allom bekant att många nördar stör sig på alla filmatiseringar som görs av deras favoritböcker, ofta så till den grad att de önskar att de aldrig blivit filmade. För som alla vet kan bilderna och scenerna ur filmversionerna sällan eller aldrig tänkas bort helt och ”kontaminerar” ens fantasi varje gång man läser romanförlagan. Något som världen än en gång kommer att bli varse om i december när en viss hobbit efter många år av fruktan och förväntan vandrar in på biograferna på sina lurviga fötter.

För egen del har jag kanske haft tur med detta fenomen, då jag sällan sett riktigt genomusla filmatiseringar av mina personliga favoritromaner (med stort undantag för Queen Of The Damned från 2001!).

Men vad anser alla dessa nördar om alla serieversioner av romaner som finns?

Åtminstone för tillfället anser jag att serierna är många gånger värre. Jag nämnde just en dålig film som - mycket löst - baserats på tredje romanen i Anne Rices Vampyrkrönika, som även den finns som serie under det samlande namnet "Anne Rice Innovation" tillsammans med de två första romanerna "Interview with the Vampire" och "The Vampire Lestat". Under arbetet med min senaste serie ”Verkligheten suger”, ett sexsidigt litet experiment i färg, har jag nämligen fått anledning att plöja igenom min högst okompletta samling av dessa Innovations för inspiration.

Ett litet stilleben ur "Verkligheten suger".

Problemet enligt mig är att en serieversion fastnar i huvudet på ett helt annat sätt än vad en filmatisering gör, oavsett om serien är bra eller dålig. Detta eftersom replikerna och dialogerna från bokförlagan ofta är i princip oförändrade (om än förkortade) i seriebearbetningar - till skillnad från i filmatiseringar. Därför blir seriesidorna i princip omöjliga att tänka bort varje gång man försöker läsa om boken med stort B.
Hur fantastisk och orealistisk än historia än är kan en filmatisering i bästa fall få den att verka helt trovärdig åtminstone medan man ser den – på samma sätt som i en roman.

Serieversioner däremot har enligt min mening en starkare tendens att få samma slags historier att framstå i öppen dager som de ofta underliga, fullständigt uppdiktade fantasier de är.



VEM har tittat på "En vampyrs bekännelse" här?! Iiinte jag! Ur "Verkligheten suger".



Lestat, av en tecknare vars namn jag för tillfället inte kan hitta. Det är uppenbart att man tagit alltför stor hänsyn till hans upphovskvinnas uttalade faiblesse för Rutger Hauer, som för att göra henne extra glad... Serien lär dock inte göra någon glad teckningsmässigt.


Alla nummer i Anne Rice-serien är tecknade av olika förmågor, de flesta tämligen bedrövliga för att inte säga gräsliga. Figurerna ser i bästa fall ut som naivistiska karikatyrer av sina litterära förlagor, i värsta fall som monster och är allmänt uselt tecknade (eller målade). Givetvis har man inte heller besvärat sig med att göra minsta lilla research på dräkter och miljöer i de historiska avsnitten. Trots detta har flera av numren (eller avsnitten) en naiv charm i själva bildberättandet, sitt klassiska och lagom pretentiösa seriespråk med många textblock och ord markerade i fetstil och sist men inte minst den ganska fantasifulla layouten på sidorna. Eftersom min tanke var att göra en klassisk akvarellserie i bästa amerikanska pulp-stil, men bättre tecknad, fann jag trots allt serien inspirerande på ett yrkesmässigt plan.

Ur "The Vampire Lestat" #11 av Faye Perozich, Daerick Gross Sr. samt Stu Suchit.

Att sedan bilderna och texten i dessa serier ohjälpligt fastnar i minnet så att man ser en missbildad, lilaögd Rutger Hauer-karikatyr till Lestat framför sig varje gång man försöker läsa själva romanerna är en yrkesskada man får leva med, är jag rädd...