...är att återfinna sin gamla vinylsamling som försvunnit efter en av sjuttioelva flyttar, oskadd i ett dammigt garage efter sex år av fruktlöst sökande.
Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.
Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.
Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavsi England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...
Inspirerad av förra inläggets
skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter
filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen
”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”)
på nostalgikernas guldgruva Youtube.
Jag såg filmen på tv i barndomen och
minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var
det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på
himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot
i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande
krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den
stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med
tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt
min mening komisk snarare än skrämmande.
Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också! Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.
När vi ändå är inne på ämnet
att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest
i nioårsåldern. Strider som gav
upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi
och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på
flera ställen i bloggen.
Liksom de flesta spel och historier i
fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande
medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver.
En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig
en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu
efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I
dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar
därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som
vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig
återvände”, för att citera en text från spellådan. För
spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla
monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar
den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten
därinne.
Förutom orcher och svartalver bestod
monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda
i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot
monstren utkämpades med kort.
Det var lätt att föreställa sig hur
orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa,
klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog.
Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid
hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det
faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett
hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller
samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i
Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs
off!”). För om man till exempel tittar närmare på
filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort
skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade
mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få
ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till?
För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant,
och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total
lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)
Ur "Dödens käftar".
Detta till trots (eller helt krasst på
grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett
otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och
trots att man inte hade mer
än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att
jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor
Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...
Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.
*”Hjältar och monster på
Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den
grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra
stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset”
1981.
Jag fortsätter i gårdagens spår för att tala om att jag dragit igång min Etsybutik igen, den som legat på is i åtskilliga månader. Mer info finns (liksom en ny snygg banner) under den nya fliken "Etsy".
Ett av halsbanden som kan köpas på den megastora amerikanska sajten. Just det här heter "Stone Face".
Mitt utbud är fortfarande ganska litet, vilket förstås beror på att
sajten utgör en så ofantligt gigantisk marknad att ens saker i regel drunknar i
mängden och motivationen tryter - men skam den som ger sig.
Inte heller är det någon större idé
att lägga ut sitt svenskspråkiga seriealbum på en sajt där den
överväldigande majoriteten användare inte förstår svenska. Däremot går
det som vanligt utmärkt för den som är sugen på ett Skelettalbum och/eller kanske ett halsband att maila mig så ordnar vi saken genom Paypal(för den som föredrar det) och vanliga posten. Krångligare än en Köp-Nu-knapp, men ändå värt besväret!
...
Så vill jag passa på att avsluta inlägget med att visa det filmklipp som inspirererade
dagens och gårdagens inläggsrubriker. Ett härligt klipp som säkert
många av er känner igen men som ändå bara måste läggas till i bloggens
skelettfilmsamling.
Bokmärken med egna tryck prydda med coola hängen är vid sidan av handgjorda smycken min senaste ondsinta plan för att erövra denna kallsinniga värld genom min konst. (Ja, i varje fall den delen av mänskligheten som fortfarande läser riktiga böcker - och serier, de andra är ändå inte värda att satsa på.)
För de läsare/fans som befinner sig i eller i närheten av den kungliga hufvudstaden kan det vara kul att veta att ett litet urval av mina bokmärken sedan en tid finns till salu på Science Fictionbokhandeln på Västerlånggatan...
Skelettkollektionen - ett måste för varje Skelettet-fan!
En del av konstkollektionen.
EDIT: Senast jag var där och kollade låg bokmärkena tämligen respektlöst slängda i ett hörn på vänstra sidan av kassadisken där inte en jävel lär se dem - för tyvärr har jag inte tid eller möjlighet att gå in och tjata på personalen varje vecka. (Undra på att något inte säljer när man gömmer det bara för att tecknaren inte är tillräckligt känd! *morrrrr*) Men, de finns där.
Orden fladdrade förbi i min övertrötta
skalle när jag passerade Sveriges mest trafikerade korsning vid
Sergels torg för en tid sedan. För en knapp sekund undrade jag om
min morbida fantasi som så många gånger tidigare spelade mig ett
spratt, eller om jag bokstavligen fått solsting. En
snabb blick upp mot reklam-tv-skärmen på husgaveln som vetter mot
korsningen och Åhlénshuset visade emellertid att så inte var
fallet. Det var inget annat än en trailer för den nya filmen
”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” med flimrande
översättningsremsa. De som så våldsamt skulle förpassas från
denna värld var förstås inga andra än världens alla vampyrer,
och detta av ingen mindre än Amerikas än idag så omhuldade president.
Besinningslöst, oprovocerat våld. Ur "Dödens käftar".
Frågan jag omedelbart ställde mig var
om samhällets förfall redan gått så långt att man satt i system
att mata folk med ondsinta, subtila budskap genom filmtrailrar och
reklam på offentliga platser i syfte att få dem att ha ihjäl varandra. Kanske för att
minska den officiella arbetslöshets- och hemlöshetsstatistiken? Man
har ju redan bäddat väl för detta genom nedmonterad psykvård och
alla våldsbenägna dårar som går lösa på gatorna. Och varför
placera en distraherande tv-skärm som till råga på allt visar
actionspäckade filmtrailrar vid en högt trafikerad korsning, om man
inte önskar livet ur stadens fotgängare? Nog för att tv-skärmar
är ganska överflödiga nuförtiden när folk oavbrutet går och
sitter och står med näsorna nere i sina smartphones i mitt i alla
vardagsbestyr och även ute i trafiken, men ändå. Jag utgår ifrån
att man gör tappra försök att komma åt också alla gamlingar,
uteliggare och andra som saknar mobil uppkoppling på detta vis.
”Meja ner dem bara! Inget att spara på!” som Tengel den onde* så
kärnfullt uttryckte sig om den övervägande delen av mänskligheten
i någon av alla 47 volymer av Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket”
- för att komma med ännu en (tämligen långsökt) populärkulturell association.
Mer våld ur "Dödens käftar".
Som avslutning kan jag avslöja att jag
inte har sett Lincoln-filmen, men troligtvis kommer att göra det,
som trogen (om än kräsen) vampyr- och kostymfilmsnörd. Och jag
gissar att den liksom i fallet Buffy The Vampire Slayer dröjer
mycket vid vampyrdödandets mindre glamourösa sidor. Att tvingas bli
”dråpare” låter förvisso som ett hårt och svårt öde också
för en president. För även om presidenter är vana vid att ha
ihjäl folk åt höger och vänster genom namnunderskrifter,
omröstningar, knapptryckningar eller lönnmord lär ju de flesta av dem hysa
motvilja mot att göra hantverket med egna händer, så att säga.
Vampyrer har å andra sidan i både fallet Buffy och den
fiktionaliserade Abraham Lincoln sedan länge upphört att vara just
folk, vilket ju brukar vara det första
uppfyllda kriteriet för en legitimerad och politiskt organiserad
utrotning... ;-)
*För den oinvigde:
Tengel aka Tan-ghil den onde är den utomordentligt onde, tillika
odödlige, stamfadern till sagans ätt Isfolket. Hans ursprungliga namn Tan-ghil betyder
”född under en svart sol” och han högg ihjäl sin egen mor
redan som litet barn på 1200-talet. Sist men inte minst dödar hans
andedräkt bokstavligen allt och alla som kommer i närheten av
honom...