Barnsligheter i blått

I matbutiken häromdagen noterade jag till min glädje att ett nytt nummer av Fantomen kommit ut, och slängde med ett exemplar på rullbandet utan att reflektera vidare över det. Däremot tyckte visst killen i kassan att jag skulle ha gjort det, för han log roat, såg mig i ögonen och undrade "vilken vuxen man går omkring i blåa trikåer?"

Bild ur min ännu opublicerade enrutesserie "You're Absurd".

Vad svarar man på det, annat än att man själv också alltid undrat. Fantomen är milt uttryckt en mycket bisarr figur, och hans dräkt utgör bara en liten del av detta faktum, trots att det ämnet aldrig upphör att fascinera såväl Fantomens fanskara som hans belackare.
De övriga exemplen på vår kalsongbeprydde väns underliga livsstil och förehavanden är alltför många för att nämnas här. I mitt tycke är emellertid själva grundstoryn det allra mest bisarra: det "faktum" att en obruten ättelinje av vita, maskerade, trikåklädda brottsbekämpare ska ha bott i en dödskalleformad grotta i den afrikanska djungeln i närmare 500 år. Och detta genom åtskilliga århundraden då mången adlig och kunglig ätt med samma behov av manliga arvingar utslocknade på grund av alltför många barn av "fel" kön, skyhög barnadödlighet och sjukdomar i allmänhet. (Vad hade inte Henry VIII gett för att få bära och föra vidare så remarkabla gener som Fantomenätten uppenbarligen besitter? Det hade sannerligen besparat honom många problem.)

För övrigt har även denne herre förekommit i minst ett historiskt Fantomenäventyr.

Att tjugo generationer män i rad skulle ha ägnat sina liv åt att jaga skurkar, väl medvetna om det våldsamma öde som väntat dem alla i en snittålder av 35-45 år, känns inte heller särskilt realistiskt eller trovärdigt.

Men, man får ta viss underhållning som den är. Och som jag påpekat i en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen: att något är bisarrt betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt. Inte nödvändigtvis heller att en historia inte är värd att läsa bara för att den är fullständigt orealistisk vid närmare analys.

Det är kanske just de historiska äventyren som är de bästa exemplen på detta. För min del har den största delen av (den skandinaviskt licensproducerade) Fantomenseriens oemotståndliga charm funnits i dem - bland annat för att mannen i den blå kroppstrumpan och hans fullständigt omöjliga familjehistoria kontrasterar skönt mot alla andra pjäser i dessa ofta storslagna, melodramatiska och tragiska kostymdramer. (Trots att jag som historienörd ofta retar mig på mer eller mindre uppenbara fel och historiskt inkorrekta kostymer och miljöer i äventyren.)

Visst utkommer det fullkomligt urusla nummer av Fantomentidningen med jämna mellanrum ("Vampyren i djungeln" i nr 5 2012 var ett lysande exempel på detta såväl tecknings- som manusmässigt), och som tidigare påpekat har även jag ända sedan 90-talet köpt många nummer på grund av den högt älskade biserien Thorgal. Faktum är dock att själva huvudserien ofta överraskat mig positivt också på senare år, framför allt berättelserna om Fantomens föregångare i det gamla Egypten, Rom och det medeltida Frankrike. Det lutar åt att jag måste köpa också nästa nummer då det kommer att innehålla ett riktigt saftigt historiskt äventyr involverandes ovan nämnda figurer och deras tidigare okända, mystiska kopplingar till Fantomenätten.

Och vad än personen i kassan månde tycka och säga om det så kommer jag inte att skämmas över att köpa Fantomen i fortsättningen heller, och inte heller det minsta över att läsa tidningen på offentlig plats. :-D