Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com