Det senaste numret av Fantomen med en ny saftig episod om den vandrande vålnadens medeltida föregångare, har idag inspirerat mig till en lagom nördig utläggning om tidsresor och bristande logik i vissa serier utspelande sig i historiska miljöer.
Det är uppenbart att tidningens manusförfattare och tecknare – som av allt att döma består av en samling historienördar av min egen kaliber – ofta haft svårt att hålla sig inom den givna tidsramen 1500-tal och nutiden när de kokar ihop äventyr med vår kalsongbeprydde vän. För trots att 15-, 16, 17- och 1800-talen bjuder på massor av spännande och intressanta skeenden att peta in honom i har det kliat i författar- och tecknarhjärnorna och -fingrarna av obändig lust att skriva om tidigare epoker som legat dem varmt om hjärtat.
Man har ofta löst detta genom tidsresor, som till exempel i äventyrssviterna ”Skatten i borgen”, ”Fången på Capitolium” och ”Legenden om svärden”, där såväl ”vår” Fantom som hans föregångare från 1500-talet plötsligt hamnar i det antika Rom och i kung Arthurs Camelot. Dessutom går det så spontant och praktiskt till i dessa historier att Fantis svimmat av och tagit händelserna för drömmar, men ändå vaknat med fysiska, ovedersägliga ”bevis” i händerna.
Med det mer sentida introducerandet av Fantomliknande personligheter, verksamma i det gamla Egypten, det antika Rom samt, förstås, medeltiden – har man till slut hittat ett sätt att kringgå detta problem. Manusförfattarna får slå sig lösa och spränga de begränsande tidsramarna medan de samtidigt håller sig på jorden, fjärran från tidsresor och övernaturliga drömmar. Samtidigt har man funnit en närmast outsinlig källa att ösa historiska äventyr ur, ty mycket är ännu höljt i dunkel omkring dessa gestalter och deras eventuella släktskap med ätten Walker.
 |
Snuskig ruta ur FA 7 2009: Gladiatorn
och Fantomenföregångaren Cernwulf
antastas av sin blivande ärkefiende...
|
Ett lyckat grepp enligt min mening, för själv har jag kastat mig ivrigt över samtliga av dessa äventyr och fann även det senaste minst lika spännande som de tidigare. Inte nog med det arbetar tecknaren
Kari Leppänen just nu på en ny medeltidshistoria med arbetsnamnet "Phantom anno 1349", späckad med dramatik och tragik...
…
Efter att ha lämnat den 21e Fantomen och hans arkeologväninna Minerva, som i ramhandlingen visat honom dokumenten om hans föregångare, i en klassisk cliffhangersituation var det återigen dags att ge sig i kast med spindelmonstren i Thorgaläventyret ”Arachnéa”. Detta äventyr går alltså i repris endast (?) nio år efter den förra publiceringen, och jag tycker mig observera liknande tendenser till att kombinera tidsepoker som i fallen ovan också här.
Thorgal, som alltid flackandes omkring på haven på sitt fruktlösa sökande efter en plats där han och familjen kan leva i fred utom räckhåll för gudarnas vrede, hamnar efter en storm på en underlig förtrollad ö tillsammans med sin lilla dotter Ylva. Flickan försvinner i en grottgång som leder ner till ett underjordiskt rike där titelns Arachnéa härskar, öns gudinna som är till hälften kvinna och till hälften spindel och kräver människooffer två gånger om året för att riket ska fortleva och blomstra. Öns vidskepliga och inavlade befolkning som lever som antika greker, samlas glatt vid templet då Thorgal frivilligt låter sig offras till nämnda gudom för att rädda sin dotter. På vägen konfronteras han med ett otal feta, håriga och allmänt vidriga jättespindlar i bästa Shelob-stil, tills den lilla Ylva frälser dem båda liksom ön genom att lösa Arachnéa från hennes förtrollning enbart med hjälp av sitt troskyldiga barnahjärta.
 |
Thorgal och öbon Maïka (i avslöjande
antik grekisk dräkt) kämpar sig igenom Arachnéas
underjordiska rike.
|
”Arachnéa” råkar vara en av mina personliga favoriter, men det hindrar mig ändå inte från att ställa mig samma fråga som alltid när Thorgal strandar på fjärran stränder:
Vad är det som gör att han
alltid kan tala obehindrat med befolkningen i
samtliga länder, tider och rymder han hamnar i – rymdmänniskor från hans fars okända och avdöda planet inberäknade? Den enda gången språkförbistringar uppstått tycks ha varit i det tidiga albumet ”Den svarta ön” där han träffar på ett inuitliknande folk av vilka endast en person var bekant med hans nordiska tungomål. På Arachnéas ö lever folket dessutom fullkomligt isolerade från omvärlden genom den tusenåriga förtrollningen som skymmer havet genom en hög mur av svarta klippor och en ständig, ogenomtränglig dimma. Och trots att det bokstavligen är tal om ren grekiska – eller ännu värre, antik grekiska! - kan nordbon Thorgal och öborna kommunicera verbalt utan några som helst problem, och så har det varit och så fortsätter det i alla efterföljande album.
Ett annat starkt exempel på detta är ”Barbaren”, där T. och hans familj tas tillfånga av romare (!) och säljs som slavar. Att det romerska imperiet (som tydligt omtalas i presens på flera ställen i albumet) gått under sedan ett halvt årtusende på Thorgals tid spelar ingen roll – och inte heller att en dialog där den ene talar latin och den andre fornnordiska inte torde flyta på lika lätt som då engelsmän och irländare, eller norrmän och svenskar, talar med varandra. Vad är det för övrigt med utomnordiska, i synnerhet fransk-belgiska serieskapare, och deras iver att låta vikingar möta antika romare? ”Asterix och vikingarna” är ett annat praktfullt exempel på samma sak.
Episka äventyrs- och fantasyserier liksom komiska serier i någotsånär verkliga, historiska miljöer får i och för sig tänja ganska långt på den historiska korrektheten, men borde kanske ändå hålla sig inom vissa ramar -när inga ”logiska” förklaringar som tidsresor, förtrollningar och gudars ingripanden står bakom. Som alla trogna läsare av Thorgal vet förekommer alla dessa fenomen flitigt i serien, men de förklarar ändå inte hur en hel familj från vikingatiden kan hamna i det gamla Rom till att börja med.
För att komma med ett mer illustrativt exempel är det minst lika bisarrt som om en 2000-talsmänniska skulle kliva in i det elisabetanska London efter en vanlig landning på Heathrow utan att varken han själv eller människorna i staden reagerat nämnvärt på det...
