Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)