Halloweentema pt. VI: Grande finale!

Med ett något manipulerat smakprov från min senaste Skelettet-serie vill jag tillönska alla läsare/fans en riktigt glad Halloween!

Halloweentema pt V: zombiehänder, dödsdanser och gruvlig hämnd

Dagens boktips:
Slottsspöken av Åke Ohlmarks (Tidens förlag)

Gamle Åke ägnade inte bara sina dagar åt att översätta och på senare tid baktala JRR Tolkiens verk, han hann också ge ut en hel del egna publikationer om spöken och diverse övernaturligheter.

Slottsspöken kom ut 1973 och är inte alltför svår att hitta på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se.

Liksom många andra böcker om gastar och otyg spinner även denna sin ruskiga spindelväv kring verkliga platser, personer och händelser i fiktionaliserad novellform, vilket i kombination med diverse daterade redogörelser ur parapsykologiska arkiv ger det hela ett skrämmande sken av verklighet. Boken är till råga på allt illustrerad av skräckmästaren Hans Arnold och bilderna är minst lika rysliga som i tidigare omtalade ”Spöktimmen”.

Historien om Jacob Johan Anckarströms hand som, förtorkad och brun med svarta naglar, kravlar omkring på Lindö säteri som en vidrig spindel - är liksom de flesta andra spökhistorier om avhuggna händer, fullkomligt ohygglig. Givetvis får den också läsaren att undra vad som verkligen kan ha hänt med den förlupna kroppsdelen... Denna hand som hållit i pistolen som ändade kung Gustaf IIIs liv höggs av strax före Anckarströms huvud gick samma öde till mötes på Skanstulls galgbacke den 27 april 1792. Resten av hans kropp styckades på det mest medeltida vis och sattes på stegel och hjul innan skådespelet avslutades med att huvudet och handen spikades upp vid galgen. I juli samma år rapporterade en kungörelse i indignerad ton att några "vanartiga personer" tagit ner de illa åtgångna kroppsdelarna från stegeln och spridit ut dem över sockenvägen i närheten... De grävdes snart ner på galgbacken för att "betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt DaCapo af Natt-rån"[...].
Enligt en legend ska en Gustaf Ulrik Silwersparre som även han konspirerat mot kungens liv men klarat sig undan upptäckt, senare ha låtit gräva upp Anckarströms kvarlevor, fört dem på kärra till sin herrgård Nävekvarn och låtit begrava dem i trädgården. I alla händelser verkar handens vidare öde vara okänt. 

”Dödsdansen på Beatelund” är en bokstavligen gastkramande historia om vålnaden efter kung Oscar Is älskarinna, sångerskan Emilie Högqvist. Enligt denna berättelse tillbringade hon, tärd av lungsot, en stor del av sitt sista år på Beatelunds säteri på Ingarö utanför Stockholm innan hon dog i Turin i Italien. För att sedan återvända till sin älskade gård efter döden, bidande efter en gruvlig hämnd på sin enda fiende.

Jag kan nämna att jag dessutom själv bevistat ett otal historiska kostymbaler på just Beatelund, om än inte i själva herrgården utan i Fåfängan som är ett nybygge i autentisk gustaviansk stil från 1930-talet. Givetvis hade jag då ingen aning om vad som påstås ha utspelat sig i herrgårdsbyggnaden mitt emot.

Ur Dödsdansen på Beatelund.

Detta är bara två av de enligt min mening otäckaste skrönorna i boken. Den som vågar läsa den lär få svårt att låta bli att sluka de återstående 17...

För övrigt kan den som vill besudla sitt sinne med än fler snaskiga detaljer om Anckarströms avrättning läsa mer på Vertigomannens blogg, där jag hämtat citaten ur Gjörwells redogörelse ovan.
 

Halloweentema pt. IV: Skräck och erotik i den svorska trollskogen

Dagens boktips: Sagan om Isfolket av Margit Sandemo (Boknöje)

Just det, gott folk: dagens boktips avhandlar den famösa Sagan om Isfolket. En bokserie som torde intressera de flesta med smak för det trolska och det makabra, alla som liksom författaren ”trivs i mörkret under den blekblå månen” som hon själv uttryckt saken.

Serien består av inte mindre än 47 delar som gavs ut mellan 1982 och 1989 och kan i korta drag beskrivas som en släktsaga med övernaturliga inslag kryddad med skräck och sex i (och för all del utanför) norska och svenska trollskogar. Den oinvigde som uppskattade Utopikollegan Lina Neidestams album Maran borde alltså ha en del att hämta här, trots att Isfolket inte bjuder på fullt lika mycket gökande. Tro det eller ej.

Vår förhistoria börjar med att en inpiskat ond man kallad Tengel den onde någon gång under den mörka medeltiden sålt sin själ till djävulen, eller ondskan om man så vill, med det gamla vanliga motivet odödlighet och makt över mänskligheten och så vidare. Efter att ha lyckats uppnå det förra lade han sig i en månghundraårig dvala för att invänta sitt världsherravälde och lät sina ättlingar betala priset. En förbannelse drabbade minst ett barn i varje generation av hans ätt Isfolket*, vilken kännetecknades av ett antingen fullkomligt groteskt eller bländande vackert utseende, kattgula ögon, övernaturliga krafter och en fallenhet att dras åt ondskan. Dessa barn hade dessutom en sällsynt otäck förmåga att slita sina mödrar i bitar vid födseln och därigenom orsaka dem en förfärlig död. Vare sig de under uppväxten valde att bekänna sig till det onda eller det goda kallades de av släkten för ”drabbade”.

Ruta ur min (ännu opublicerade) serie "Demonen
och jungfrun" -lätt inspirerad av Isfolket.

Sagan tar sin början i det sena 1500-talets Trondheim och följer släkten ända fram till 1960-talet genom häxjakt, krig, blodshämnd, spökslott, fina salonger, mörka skogar och tassemarker, diverse helvetesvandringar... och mycket riktigt, erotiska möten mellan individer av Isfolket och demoner, svarta änglar, naturväsen och gudvetallt. Till saken hör också att de drabbade männen av Isfolket tenderar att uppvisa stor fysisk likhet med salig Peter Steele i Type O Negative... och då är det mer än bara anletsdrag, frisyr och figur som åsyftas. (Erkänn! Du har också sett utvikningsbilderna från Playgirl!)

Allt detta i kombination med kitschiga omslag, smärre historiska faktafel och det faktum att böckerna är skrivna på en ofrivilligt lustig blandning av svenska och norska gör att många hellre skulle dö än att bli påkomna med att läsa Isfolket. Ändå har böckerna sålts i mångmiljonupplagor och dessutom influerat ett flertal kulturarbetare av ytterst varierande kaliber. Något som resulterat i allt ifrån musikaler som ”Sol av Isfolket” och en tecknad serieversion till ett flertal bandnamn och alias hos band och bandmedlemmar i de extrema metalgenrerna. (Kolgrim och Ulvhedin är visserligen urnordiska namn, men en viss Vintersorg ska ha erkänt inspirationskällan bakom sitt namnval i en intervju för ett par år sedan.)

Sandemo har till råga på allt hävdat att Lucifer själv står bakom Isfolketserien. Hon påstår sig ha mött honom under ett besök i en annan dimension och menar bland annat att det varit omöjligt att spotta ur sig alla dessa 47 böcker under åtta år utan hjälp utifrån... Behöver det nämnas att kyrkan med emfas avråder alla från att läsa hennes böcker?

Böckerna är som författaren själv erkänt av ytterst varierande kvalitet, men de bästa innehåller riktigt rysliga skräckhistorier som kan hålla vem som helst vaken en mörk natt. Jag har roat mig med att plocka ut mina största favoriter ur den tidigare delen av serien, de som jag oftast kommer på mig själv med att läsa om - allt i syfte att locka de oinvigda läsare som orkat hänga med så här långt - i fördärvet... ;-)

 

Bok 3, Avgrunden

Sol Angelica, som först dök upp som en utsvulten, gråtande tvååring vid sin pestsjuka moders lik i första boken Trollbunden, har nu blivit vuxen. Beväpnad med en strålande skönhet, gnistrande gula ögon, kolsvarta lockar och krafter som kan förföra såväl som döda med knappt mer än en blick skickas den tjugoåriga Sol till det danska hovet för att tjänstgöra som barnflicka åt Kristian IVs** barn – medan häxbålen brinner i Europa. Utöver sina krafter bär Sol på ännu en mörk hemlighet – hon kan aldrig älska en jordisk man då hennes allt uppslukande kärlek till mörkrets furste får dem alla att blekna...

Min kommentar: Sol är långt ifrån en ängel, har ett antal liv på sitt samvete och är huvudlöst förälskad i Satan själv, som hon trott sig möta under Blåkullaritter framkallade av hallucinogen häxsalva. Ändå är hon en ömsint natur och beredd att dö och döda för att skydda sin högt älskade familj. Sol är metal.

Bok 13, Satans fotspår

Detta är en del av den så kallade Villemosagan som omfattar bortemot tio böcker i serien. Villemo är en av seriens mer populära karaktärer och ännu en av Isfolkets vackra kattögda kvinnor som lever ett mäkta äventyrligt liv under det sena 16- och tidiga 1700-talet. I Satans fotspår är hon tillsammans med sin make Dominic och kusinen Niklas ute på jakt efter en mördare som under mystiska och fasansfulla omständigheter terroriserar hemtrakten. Än mer oroväckande tycks de fotspår som denne lämnar efter sig komma från en omänsklig varelse – den ena fotavtrycket är liksom halvt och påminner mest om en bockfot...

Min kommentar: I den här boken får vi för första gången bekanta oss med den drabbade Ulvhedin, en bekantskap som, hans barbariskt ståtliga utseende till trots, är långt ifrån angenäm i inledningsskedet. Hans behandlande av den unga och naiva Elisa är milt uttryckt under all kritik – liksom det faktum att varken hans förakt eller hans hårda nävar kan släcka hennes beundran för honom. Ändå är det en mycket spännande bok med flera intressanta avslöjanden som för sagan framåt.

Bok 20, Korpens vingar

Det är 1790-tal och den unge Heike, en av Isfolkets drabbade män, har genom diverse irrvägar hamnat långt ifrån sin släkt och adopterats av en sympatisk familj i en liten by i Slovenien. Heike misshandlades mycket grovt av sin onde biologiske far som barn, men kunde ändå aldrig glömma de historier om Isfolket som fadern berättat för honom för att fördriva sin dystra tid. Han är fast besluten om att ta sig hem till sin släkt i Skandinavien, men givetvis kommer han att möta många faror på vägen – speciellt eftersom färden går genom Transsylvanien, de vandödas eget land...

Min kommentar: Förutom att man får lära sig en hel del om Transsylvaniens olika namn (i praktiken en veritabel lista på metalband: Ardeal, Erdely, Siebenbürgen...) och möta en ovanligt liderlig odöd med sällsynt oaptitliga vanor är ”Korpens vingar” en bokstavligen hårresande skräckhistoria med en ytterst speciell atmosfär. En otäck stämning griper en redan i inledningen som tar oss in i en avskyvärd och onaturligt tyst skog som i min fantasi påminner om den japanska självmordsskogen Aokigahara täckt av ett tjockt lager svampig, liksom klibbig mossa..

Bok 23, Våroffer

Heike har efter diverse strapatser lyckats ta sig till Norge för att ta över släktgården Gråstensholm som stått tom en längre tid. Tyvärr är gården övertagen av den onde domaren Snivel, och Heike och hans nyfunna käresta Vinga måste ta till övernaturliga och tämligen motbjudande medel för att röka ut honom därifrån.

Min kommentar: Författaren beordrades av förlaget att ta det lugnt med övernaturligheterna i början av serien för att inte skrämma bort läsarna. Här öppnas dock alla dammluckor och spöken, andar och allsköns oknytt formligen väller ut ur sidorna sedan Heike och Vinga lyckats mana fram ”de grå folket” en fullmånsnatt. Trots att man hela tiden förstår hur det i stora drag kommer att sluta måste man bara få följa med på vägen dit.

Vissa scener i boken kan onekligen få feministen i en att gnissla tänder, scener som nästan alltid involverar replikskiften kring den i övrigt sympatiske Heikes eviga komplex för sitt utseende. Ett komplex som han ideligen slänger i ansiktet på Vinga tillsammans med outhärdliga förnumstigheter till försvar mot hennes oupphörliga trånsjuka attacker. Väl medveten om det onda arv han bär på (och tidens bristfälliga preventivmedel förstås) är han på ridderliga romanhjältars vis rädd att skada Vinga om hon skulle lyckas få honom att ge efter för sin passion. ”Men jeg kan røpe at de puler likevel”, som en norsk läsare uttryckte saken i en artikel i gratistidningen Spirit från år 2000. ”Det er litt puling i hver bok, nemlig”.*** Resten av nämnda artikel med en intressant analys av bok nummer 22, ”Demonen och jungfrun”, liksom resten av bokserien finner du här.

* Ätten kom att kallas Isfolket efter glaciären som till större delen täckte passagen till dalen i Tröndelag där dess ursprungliga gren bodde.
**Kuriöst nog var Kristian IV själv en av sin tids flitigaste häxjägare, liksom sin samtida kollega James I av England...
***Med risk för att göra någon besviken måste jag påpeka att det är en lätt överdrift, flera av böckerna är faktiskt utan "puling".

Halloweentema pt.III: Romantiska poeter, vampyrer och gravskändningar

Dagens boktips:

Hide Me Among The Graves av Tim Powers (Corvus Books)

Vampyrer, prerafaeliterna, spöken och allmänna morbiditeter är alla återkommande teman i denna blogg, och en roman som lyckas kombinera alla dessa ämnen kan givetvis inte passera obemärkt här. Hide Me Among The Graves är fantasyförfattaren Tim Powers senaste verk, släppt under hösten 2012.

Titeln är en rad ur Elizabeth Siddals depressiva dikt ”At Last” och hon själv liksom maken Dante Gabriel Rossetti och hans syskon, i synnerhet den berömda poeten Christina, har en central roll i handlingen. Liksom den döde författaren och poeten John Polidori och ett otal personer ur Rossettis entourage – som Algernon Charles Swineburne och den cowboyliknande äventyraren Edward John Trelawney.

Innan vi sätter tänderna i dagens blodpudding (förlåt ordvitsen!) kan det dock vara på sin plats med en kort förhistoria.

Sedan den litterära genren vampyrromaner tog fart med Bram Stoker har många historiska personer med och utan uppenbara blodtörstiga drag målats ut som bleka blodsugare i romaner och på film. Poeten och äventyraren Lord Byron (1788-1824) sägs vara den förste som råkade ut för detta öde och till på köpet redan under sin livstid. Den förste aristokratiske vampyren i litteraturhistorien, Lord Ruthven, skapades av Byrons läkare och vän John Polidori efter en uppslitande konflikt mellan de båda männen. Den stilige men inte alltför sympatiske Ruthven delade misstänkt många drag med den vid denna tid skandalomsusade Byron, som aldrig förlät vännen för sitt tilltag. Polidori avskedades och tog några år senare sitt liv i depression och armod. Ruthven däremot överlevde i The Vampyre, liksom i romanens olyckliga slut. Detta som ett av de endast två resultaten av den omskrivna tävlingen i spökhistorieskrivning mellan Byron, Polidori, paret Shelley och Claire Clairmont under sällskapets uppehåll vid Génèvesjön 1816.

Det andra var, givetvis, Mary Shelleys Frankenstein.

I Hide Me Among The Graves röner John Polidori samma öde som sin före detta vän Byron, närmare 200 år efter sin död. Här utövar han ett betydligt mer direkt inflytande på vampyrmyten genom att själv agera blodsugande vålnad.

Polidori kom i både verkligheten och romanen att bli morbror till syskonen Rossetti och figurerar i denna bok i egenskap av odöd som den hotande skuggan ”Uncle John”. Efter att ha tagits för besegrad liksom ett otal andra litterära monster har hans varelse på något sätt tagit bo i en liten svart trästatyett som den fjortonåriga Christina råkar väcka till liv. På så sätt släpper hon lös en familjeförbannelse som kommer att hemsöka henne och syskonen i årtionden framåt, liksom romanens fiktiva huvudpersoner, veterinären John Crawford och den före detta prostituerade Adelaide McKee. Och inte att förglömma även Elizabeth Siddal, som liksom i verkligheten dör och grävs upp ur sin grav – men här utförs gravskändningen i ett försök att ända förbannelsen snarare än i syfte att rädda makens sköna men maskätna poesi.

Den vanskliga uppgiften att förgöra ”Uncle John” kompliceras emellertid av hans andes makt över alla konstnärliga själar i sin närhet. En oemotståndlig influens utan vilken bland andra syskonen Rossettis verk förlorar allt mer i slagkraft...

"Even so much life hath the poor tress of hair". Titeln
tagen ur "The House of Life" av D.G. Rossetti.
Akvarell och blandteknik, 2012. (C) T.A. Walderhaug

Trots att romankaraktärerna är ständigt beväpnade med vitlök känns handlingen, som det framgår av beskrivningen, föga vampyrisk då Powers mytologi skiljer sig från de flesta andra författares i många aspekter. Bett förekommer om än sparsamt. Men så också talande spökfiskar, kattspöken, zombiefoster och den sedan länge döda icenerdrottningen Boadicea som alla tillsammans med det viktorianska Englands största kulturpersonligheter myllrar runt på Londons gasljusupplysta, dimmiga gator, i Highgatekyrkogårdens kallfuktiga gravkammare och nere i den mörka, stinkande Themsen. Av någon anledning förpassas alla de döda karaktärernas andar ner i denna flod, där alla stadens spöken bor.

Jag var inte bekant med Tim Powers övriga verk vid läsningen av denna bok – åtminstone inte medvetet. Icke desto mindre visar det sig att Powers roman On Stranger Tides legat till grund för Pirates of the Caribbean-filmerna, något som märks i alla surrealistiska inslag som talande blötdjur med människoansikten. Stellan Skarsgård som Bootstrap Bills spöke som vuxit ihop med piratskeppets skrov i Pirates 2 flimrar förbi i tankarna.

Sådant förefaller enligt min mening än mer overkligt än både spöken och vampyrer varför mitt intryck av denna bok är lite kluvet. Trots detta är intrigen och karaktärerna underhållande nog för alla som intresserar sig för Rossettis, prerafaeliterna, den rödhåriga yrhättan Swineburne och, naturligtvis, romantisk och viktoriansk poesi.

Hide Me Among The Graves är för övrigt en fristående fortsättning på ett tidigare vampyr- och spökepos vid namn The Stress Of Her Regard där läsaren för första gången får bekanta sig med den fiktive ”Uncle John”. Här i sällskap med lord Byron, Shelley och de andra romantikerna samt en ung Trelawney.

...

”And mother dear, when the sun has set

An the pale kirk grass waves

Then carry me through the dim twilight

And hide me among the graves.”

...

Halloweentema pt.II: Att förleda ungdomen till demonbesättelse

Ouija eller ”anden i glaset” är ett känt och kärt tidsfördriv bland framför allt unga människor, i synnerhet under mörka höstkvällar. Under min research till min senast publicerade serie ”En lek med Döden” där tre ungdomar leker med ett ouijabräde – med tragiska följder – hann jag genom bildgooglande bli smått besatt av detta svartkonstredskap. Många av brädena är mycket konstfullt och snyggt utformade, framför allt de handgjorda men också Parker Brothers ännu bästsäljande, industritillverkade variant från slutet av 1800-talet. Själva fascinationen ligger dock lika mycket i det potentiella kaos och pandemonium som dessa simpla objekt påstås kunna ställa till med. Och detta genom så enkla medel som ett mörkt rum, några tända stearinljus, en pekare/planchett eller ett glas och ett par darrande människohänder (och -hjärtan). 

Ur "En lek med Döden", Utopi 10-11 2013. (c) T.A. Walderhaug

För brädena hanteras av allt att döma till stor del av darrande och oerfarna händer, just för att en gammal form av seans i hundra år marknadsförts som en lek. Något som givetvis bidrar till den morbida fascinationen, för att locka unga och oskyldiga själar till att leka med det ockulta betraktas ännu med starkt ogillande i vårt relativt sekulariserade samhälle.

Bild:neatorama.com

Trosor från Hot Topic. Att döma av utformningen tycks det
mycket tveksamt om de går att använda till någon form av
ockulta sexuella lekar... ;-)

I ett höstnummer av Kamratposten från 90-talets gryning utmålas anden i glaset obekymrat som just en lek i den långa och utförliga artikeln ”I andarnas värld”. I reportaget skildras hur fyra femtonåriga tjejer lättsamt samlas för att leka och detaljerade instruktioner beskriver hur man tillverkar sitt eget ”spel” med hjälp av smörpapper, penna och ett uppochnervänt glas.

Rosa ouijabräde från Toys`R´us, marknadsfört - förstås- till
småflickor. Vad kan väl vara ondare än något sådant?!

Jag, som såvitt jag kan minnas aldrig hört talas om denna ”lek” förut slukade glatt artikeln och lät mig villigt förledas. Snart hade jag knåpat ihop en spelplan av smörpapper och satt spänd och förväntansfull i familjens kök med mitt uppochnervända glas och väntade och väntade på att det skulle börja röra sig.

Ingenting hände. Och lika bra det; för till och med många skeptiker är överens med troende av alla de slag om denna "leks" sorgliga förmåga att försätta folk i mental obalans alldeles oavsett om andar är närvarande eller ej. Som alla andra med intresse för det ockulta har jag dessutom hunnit höra många mer eller mindre skrämmande, självupplevda anden-i-glaset-historier från vänner och bekanta som stärkt mig än mer i min övertygelse att motstå frestelsen att prova.
Men för den som ändå vill läsa mer om fenomenet och grotta ner sig i mer eller mindre skrämmande ouijahistorier rekommenderar jag följande länkar:

Museum Of Talking Boards: Allt man någonsin velat veta om ämnet: historik, FAQ och instruktioner, bildgalleri, interaktiva ouijabräden, länkar till butiker där man kan köpa fanskapen med mycket mera.

Beautiful Grotesque: ett stort galleri med bilder på ouijabräden och annonser för sådana från 1900-talet igenom.
Andra Sidan: fakta, regler och varningar
HellYeaCreepyShit: Sanna (?) ouijahistorier
Histories Of Things To Come: fakta och bilder.
Witchboard.com: mer fakta och bilder

Halloweentema pt. I: Världens otäckaste barnbok?

Nu i dagarna före Halloween kommer bloggen att köra stenhårt på spök- och skräcktemat. Varje dag kommer jag att skriva och tipsa om böcker och annan fin- och fulkultur som ska få alla Skelettet-diggare att komma i rätt stämning innan det på allvar brakar loss med pumpor, dödskallar, fejkblod, huggtänder och godistiggande barn framemot nästa helg.

Först ut är (ta-daa!)

Dagens boktips:

Omslaget till utgåvan från 1987.
Bild från spokhistorier.blogspot.com

Spöktimmen / Nya Spöktimmen– en antologi sammanställd av Barbro Werkmäster (Bonniers Juniorförlag)

Jag nämnde nyligen för en vän att jag skulle skriva ett blogginlägg om den här boken, varpå hon utbrast: Åh! Den boken! Den borde förbjudas!! 
Så skrämmande är den, vilket är särskilt intressant med tanke på att den egentligen är en barnbok, utgiven av landets största barnboksförlag...
Spöktimmen gavs för första gången ut 1971 och i en reviderad upplaga 1987 men den senare upplagan tycks i varje fall vara relativt lätt att hitta på den begagnade marknaden. Kanske jag någon gång vågar skaffa mig ett eget exemplar, för de korta glimtar jag fick med mig från min storasysters bok i barndomen räckte för att skrämma mig alldeles från vettet. Varje gång jag smög in i hennes för tillfället tomma rum och förstulet tog ut boken ur hyllan och öppnade den tyckte jag mig höra osynliga steg och suckar omkring mig. Jag ryser än i denna dag när jag tänker på historierna av bland andra Poe, Conan Doyle, Dickens, Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Thomas Mann, för att inte tala om illustrationerna av bland andra Carl Larsson och framför allt, den oförliknelige Hans Arnold.

Många av bilderna ger kalla kårar vare sig man läst berättelserna bakom dem eller ej. Jag glömmer aldrig ”Guldbenet”, ”Ringen”, ”Handen”, ”De dödas julotta” och en längre dikt vars namn och författare fallit ur minnet, om ett par bleka händer från en mördad som tränger ut ur en vägg och vrider sig oupphörligt i midnattstimmen...
Och omslaget. Det nyare är betydligt snällare än originalbilden av Arnold från 1971, faktiskt ganska mesigt när jag betraktar det idag. Men blotta åsynen av ett skelett, till på köpet ett levande skelett klätt i trasor - fyllde mig med namnlös fasa efter alla påtvingade besök hos Bockstensmannen. Något som slår mig medan jag skriver det här inlägget är att mina serier till stor del har Spöktimmen att tacka för sin existens.

De döda kastar sig med ursinniga skrin efter den arma levande kyrkobesökaren.
Ur De dödas julotta. Bild av Arnold från www.illusionernasblogg.blogspot.com

Bilan faller över den vita halsen

Den sextonde oktober för idag tvåhundratjugo år sedan, på höjden av den franska revolutionen, giljotinerades Frankrikes drottning Marie Antoinette. Efter sig lämnade hon en åttaårig son, titulärkungen Louis XVII, som i sin tur kom att dö av vanvård i fångenskap blott två år senare, en traumatiserad och med tiden alltmer bitter och förgrämd dotter och ett rike som nedstörtats i ett blodigt kaos. (Faktiskt så blodigt att både bödlarna och Paris befolkning bokstavligen halkade i de röda floderna som flöt från giljotinen och längs gatorna under Robespierres pågående terrorvälde. Bödelfamiljen Sanson - som redan året innan förlorat sin äldste son och arvinge Gabriel sedan denne halkat i en blodpöl med fatala följder - kom att arbeta för högtryck i närmare ett år till.)

-"SHE'S BACK - AND SHE'S PISSED..."
"Antoinettes vålnad", efter Campana. Akvarell och
gouache på ivorine, 2005-2013, 8x8 cm. (c) T.A. Walderhaug

Marie Antoinettes liv framstår för en efterklok eftervärld närmast som en grekisk tragedi, komplett med förfärliga omen, våld och blod, en omöjlig och tragisk kärlekshistoria (med en stilig svensk greve) och – givetvis – ett till synes förutbestämt och ofrånkomligt grymt öde. Att även hennes älskare/käre vän (därom tvista de lärde) nitton år efter henne själv kom att möta en fasansfull död i händerna på en rasande pöbel i det så kallade Fersenska mordet ger givetvis historien ett än mer kusligt skimmer. Ett skimmer som tagit form som ett otal romaner och filmer, en mangakultklassiker och flera operor.

Till att börja med var Marie Antoinette född på De dödas dag den andra november 1755 – dagen efter att en våldsam jordbävning ödelagt Lissabon och dödat bortemot 40 000 personer. När det så var dags för den lilla prinsessan att giftas bort med den franska kronprinsen Louis Auguste vid knappa fjorton års ålder ska hennes mor, kejsarinnan Maria Theresia, ha förhört siaren Gassner om huruvida hennes dotter skulle bli lycklig i Frankrike. Varpå siaren blev hastigt blek och svarade först efter en lång stund: ”Madame, alla har sitt kors att bära”.

När bröllopet stod i Versailles samlades mörka moln på himlen - som strax innan varit oskyldigt blå - och en rasande storm bröt ut och ställde till med stor skada i trakten. Dessa skrämmande omen nådde sin kulmen ett par dagar senare då folket samlats till stor fest i Paris för att fira det nya kronprinsparet med spektakulära fyrverkerier. Panik utbröt i den stora folkmassan sedan en raket störtat ner i lådor med fyrverkeripjäser och 132 personer trampades ihjäl...

Marie Antoinette som harpya. Samtida karikatyr.

Marie Antoinette, som ändå åtnjutit en enorm popularitet bland folket som kronprinsessa och ung drottning, blev snart Frankrikes mest hatade kvinna. Hennes ungdoms nöjeslystnad och smak för allsköns flärd liksom det faktum att hennes äktenskap länge förblev barnlöst gjorde henne tidigt till ett föremål för elakt skvaller, förakt och förtal både inom och utanför hovet. Framemot 1780-talets slut hade den olycksaliga halsbandsaffären och en aldrig sinande ström av hatkampanjer i pamfletter och karikatyrer fullständigt ruinerat hennes rykte. Ett land i kris och missväxt med uppenbart behov av reformer och bröd åt ett svältande folk kräver som så ofta sina syndabockar, vare sig de utpekade råkar bli enskilda personer eller hela folkgrupper.
I egenskap av högt uppsatt person kan Marie Antoinette förvisso inte betraktas som ett helt och hållet oskyldigt lamm i politiska sammanhang, men sanningen har aldrig varit så enkel som att det aldrig blivit någon revolution utan henne, som Thomas Jefferson och många med honom menade.

Nio månader efter kungens avrättning följde drottningen sin make i giljotinen och slängdes ner i en omärkt grav på Madeleinekyrkogården - men inte förrän en viss Marie Grossholz, senare känd som madame Tussaud, hunnit gjuta av hennes döda anletsdrag i vax. Det är enligt legenden denna dödsmask som kan beskådas på det vittberömda vaxkabinettet i London, intill en giljotinbila som påstås vara just den som gjorde slut på Antoinettes lidanden.

Tjugotvå år, en kejsare och ett eller ett par regimskiften senare flyttades kungaparets kvarlevor till St Deniskatedralen där de vilat ostörda sedan dess.

Samtida gravyr.

Eller?

Den stoiske kungen, som åt med god aptit och sov gott till och med natten före sin avrättning, tycks vila i frid, medan den olyckliga drottningens ande setts och förnimmats av många under de århundraden som gått. Den mest kända spöksynen skildras i boken ”An Adventure” av de båda engelskorna Anne Moberley och Eleanor Jourdain som 1901 var på besök i parken kring Marie Antoinettes lustslott Petit Trianon. De båda damerna trodde sig visserligen ha upplevt ett av Marie Antoinettes minnen som på något sätt lagrats i etern snarare än att ha mött hennes ande, men ett otal skepnader med hennes drag har också observerats i Versailles och i cellen i Conciergeriefängelset där hon tillbringade sina sista månader i jordelivet. Enligt en något mindre känd anekdot klagade också kejsarinnan Joséphine över att drottningens vålnad hemsökte henne om nätterna sedan hennes Napoleon flyttat in med sitt hov i Tuileriepalatset där kungaparet suttit fångna i ett antal år...

Källor och mer läsning:

Antonia Fraser - Marie Antoinette (Forum, 2002)
Caroline Weber - Queen Of Fashion: What Marie Antoinette wore to the revolution (Picador, 2007)

Herman Lindqvist – Axel von Fersen (Fischer&Co, 1991)
Herman Lindqvist - Revolution! - Frankrikes blodiga år (Bra Böcker, 1989)

Deborah Cadbury - The Lost King of France: The tragic story of Marie Antoinette's favourite son (Harper Collins Pub, 2003)
Jo Manning - My Lady Scandalous - The amazing life and outrageous times of Grace Dalrymple Elliott, royal courtesan (Simon&Schuster, 2005)

Henriette Campan - Memoirs of the court of Marie Antoinette (1823)
Paul Roland - The complete book of ghosts (Capella, 2007)

Ett filmsuget spöke i behov av BH

Enligt den här artikeln i Allt om Stockholm huserar ett filmsuget spöke med smak för damunderkläder på Hotel Victory i Gamla stan. I rum 208 närmare bestämt. Låter bekant på något sätt... ;-)