Konsten att döda ett monster: från 60-talsfilm till Drakborgen

Inspirerad av förra inläggets skelettfilmklipp kom jag häromdagen på tanken att leta efter filmhistoriens kanske största skelettbatalj ur den gamla amerikanska storfilmen ”Det gyllene skinnet” (originaltitel ”Jason and the Argonauts”) på nostalgikernas guldgruva Youtube.

 

Jag såg filmen på tv i barndomen och minns att jag inte blev det minsta rädd för scenen. Dessutom var det, som alla duktiga barn som kan sin ”Hjältar och monster på himlavalvet”* vet, inte ens en här av skelett som Jason slogs mot i *hrrm*, verkligheten. Tvärtemot var det en hord av enorma, skräckinjagande krigare med betydligt mer kött på benen. Tekniskt sett är den stop-motionanimerade scenen i och för sig ganska imponerande med tanke på att den är femtio år gammal, men ändå är den enligt min mening komisk snarare än skrämmande.

Givetvis finns filmen i en samtida serieversion också!  Även här frågar jag mig hur man bär sig åt för att döda ett skelett... genom DRÄNKNING. Bild från gwthomas.org.

När vi ändå är inne på ämnet att slåss mot skelett kan jag nämna att jag utkämpade många sådana strider i  brädspelet Drakborgen, som jag spelade som allra mest i nioårsåldern. Strider som gav upphov till en hel del funderingar kring vandrande skeletts fysionomi och i förlängningen till vår vän Skelettet, som jag tidigare nämnt på flera ställen i bloggen.

 

Liksom de flesta spel och historier i fantasysfären utspelar sig Drakborgen i en Tolkienliknande medeltidsvärld, komplett med orcher och Gollumliknande svartalver. En ond härskare vid namn T'siraman Trollkarlen har lämnat efter sig en fruktansvärd borg ruvande uppe på en bergstopp där den ännu efter tusen år kastar sin skugga över de omgivande dalarna. I dalarna viskas det om den fabulösa guldskatt som ännu finns kvar därinne, men också om ”de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände”, för att citera en text från spellådan. För spelaren gäller det alltså att gå in i borgen, ta sig förbi alla monster och fällor, hämta skatten utan att väcka draken som vaktar den och ta sig ut igen någorlunda helskinnad på 26 drag. För solen går ner på det 27e draget och ingen mänsklig varelse kan överleva natten därinne.

Förutom orcher och svartalver bestod monstren i borgen av bergatroll – samt, förstås: skelett, klädda i trasor och beväpnade med svärd och sköld, och striderna mot monstren utkämpades med kort.

Det var lätt att föreställa sig hur orcherna, svartalverna och bergatrollen nedkämpades med svärd, yxa, klubba eller pilar eller vilket vapen ens gubbe i spelet nu föredrog. Varje gång jag lyckats döda ett skelett däremot undrade jag alltid hur min gubbe rent fysiskt fått kål på det (om man bortser från det faktum att kort A slog motspelarens kort B osv.). Räckte det med ett hugg genom revbenen kanske? Eller med att hugga av huvudet, eller samtliga lemmar som kung Arthur gjorde med den svarte riddaren i Monty Python's Holy Grail? (”Come on! I'll bite your legs off!”). För om man till exempel tittar närmare på filmklippet ovan märker man att Jason mest sparkar och knuffar bort skeletten och bara hugger huvudet av ett eller ett par. Det förvånade mig dock att se att i varje fall ett av dem tycktes dö av att få ett svärd tvärs igenom bröstkorgen. Hur gick det egentligen till? För skelett har ju helt enkelt inga organ som kan skadas av sådant, och borde egentligen bara kunna dödas eller förgöras genom total lemlästning eller genom att krossas till pulver... Eller möjligen, genom att jagas av hungriga hundar som på bilderna nedan... ;-)

Ur "Dödens käftar".

 Detta till trots (eller helt krasst på grund av spelets stridsregler) kan jag inte minnas att mina spelfigurer någonsin besegrades av något skelett. Dog de (vilket förstås hände ett otal gånger) var det oftast av andra våldsamma orsaker. Och trots att man inte hade mer än femton procents chans att vinna mot borgen, vilket spelets konstruktörer glatt erkänt, kan jag skryta med att jag- och mina favoritgubbar ”Aelfric Brunkåpa” och ”Bardhor Bågman” faktiskt lyckades ta oss ut levande ur borgen med allt guld vi orkade bära vid minst två tillfällen...

Tyvärr tappade jag bort mitt klistermärke innan jag hann skryta med det. Bild från geocaching.com.

 

*”Hjältar och monster på Himlavalvet” är - för den som inte visste det - en serie barnböcker och radioprogram av Maj Samzelius om den grekiska mytologin och, som titeln antyder, historierna bakom våra stjärnbilder. Serien föregicks av TVs julkalender ”Stjärnhuset” 1981.