Hur pretentiöst det än låter får det en att känna sig hel på något sätt. Det är givetvis inte bara musik som legat begravd i en dammig låda så länge utan mängder av minnen och stämningar och inspiration.
Jag blev särskilt fascinerad av omslaget till skivan ovan, som jag till min glädje fick i present på min 13-årsdag. På den tiden var det kutym för kvinnliga hårdrockare att klä sig på det viset, i varje fall bland de som bekände sig till sleaze-stilen. Bh-toppar i fuskläder, ofta prydda med fransar och liknande, köptes t.o.m. på mainstreambutiker som H&M och bars med fördel under korta mc-jackor. Det enda som saknas på damen ovan för att riktigt kröna uppenbarelsen är en liten rostatuering på ett av brösten.
Lyckligtvis var undertecknad alldeles för ung för att pryda sig med en dylik mundering (med undantag av en trendriktigt fransbeprydd skinnjacka) och kroppskonst då det begav sig.
Nog för att minikjolar i lack och pumps med stilettklackar fortfarande förekommer, men mig veterligen sällan i så vågade kombinationer som ovan... Man associerar onekligen till gamla avsnitt av Ricki Lake show, som ofta kretsade kring kvinnliga gäster som önskats in i studion av systrar och döttrar som tröttnat på deras "slampiga" sätt att klä sig och krävde omfattande makeovers. Dessa kvinnor gick alltid under namnet "hoochie mamas"... Det enda jag sett på senare år som liknar dem är s.k. chavs i England som aldrig hört talas om varken ytterplagg, strumpor eller kjolar som är längre eller bredare än midjebälten ens i den kallaste av vintrar...
 |
| Preciousss... my precioussss... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar