Viktoriansk nekrofili

 Lagom tills att våren återvände på allvar och började övergå i sommar har jag låtit mig omslutas av Wuthering Heights oemotståndliga gotiska mörker. Jag fastnade första gången för denna historia genom ITVs tvådelade filmversion från med Tom Hardy och Charlotte Riley i huvudrollerna under mina studier i England för inte så länge sedan – passande nog råkade jag hamna just i Yorkshire, där historien utspelas. Nyligen gick jag så vidare till källan och plöjde igenom Emily Brontës klassiska roman, för att strax därefter se om tv-filmen igen (och ignorera den senaste filmatiseringen av Andrea Arnold som gick upp på biograferna så sent som i våras).

Gravyr av Fritz Eichenberg från en 40-talsutgåva av Wuthering Heights. Bildkälla: http://bibliocurio.files.wordpress.com/2010/07/img_0751.jpg

Jag ska inte trötta ut läsaren med långa, nördiga jämförelser mellan bok- respektive filmversion, sådant ägnade jag tillräcklig tid och energi åt i mitt förra inlägg där jag jämförde dessa fenomen med tecknade serier. I korthet kan man hur som helst konstatera att boken som alltid är bäst, men att ovan nämnda tv-film, alla förenklingar och förändringar till trots, behållit samma anda av mörker och melodramatik som sin förlaga.

Och att vi kan sluta oss till det alla pålästa redan känner till: ingen gotisk roman är komplett utan en mörk och bister Byronsk hjälte (eller i det här fallet: antihjälte) eller en död ung kvinna som ständigt hemsöker såväl sin älskades dystra tankar som hans dito boning, bokstavligen och bildligt, eller en nattlig tur till kyrkogården med lykta och spade. Helst allt på en gång.

Det sistnämnda måste naturligtvis delges här i form av en lagom ryslig scen från filmen, för att lägga ännu en viktoriansk gravskändning och fler läskiga skelett till bloggens samlingar. (För alla nyfikna nykomlingar och oinvigda rekommenderar jag dessutom inlägget ”Legenden om Lizzie Siddal” från februari i år.)

Och om någon undrar så är scenen inte tillagd av någon påhittig manusförfattare eller regissör med fallenhet för moderniseringar. Den är visserligen förenklad och överdriven på filmmediets klassiska vis, men faktum är att vår antihjälte gräver efter sin älskade inte mindre än två gånger i romanen. Första gången bara någon dag efter att hon begravts och andra gången då hennes make begravs intill henne många år senare. Vår man passar på tillfället att muta dödgrävaren till att öppna hennes kista, för att kunna få ”se hennes ansikte igen”, som här var förhållandevis oförändrat eftersom hon lagts till vila i den engelska hedmarkens torvhaltiga jord... Han rörde henne emellertid inte, men att låta honom stiga ner i graven och omfamna sin älskades ruttnande ben är ett effektivt filmiskt grepp för att illustrera tilltagande galenskap. Och för att få en och annan skelettfobiker att rysa.