Dit gravstenarna går för att dö

Skogskyrkogården i Enskede, januari 2015...

Förbannade eller välsignade?

Häromdagen förärade Englands allra krulligaste och mest rödhåriga band tillika familjeföretag Anathema den anrika lokalen John Dee i Oslo med ett besök. Ett band som gått från den allra tyngsta doommetalfåran till någon slags alternativrock har naturligtvis en mycket varierad fanbas, så inte oväntat bestod publiken av en salig blandning av vanligt jeans- och t-shirtfolk såväl som My Dying Bride, Mayhem och Watain-tröjor av alla kön, åldrar och hårlängder (och skägglängder för den delen). Just denna kvällens publik hör i alla händelser till Anathemas allra lojalaste fans, ty bandet har ett mycket speciellt förhållande till Norge genom vänskapsförhållanden och skivinspelningar i landet. Ett mycket hemtamt och ledigt förhållande - hur ofta ser man annars bandmedlemmar, i detta fall gitarristen Danny, glatt hålla upp konsertlokalens dörr för de sista eftersläntrande besökarna?

Här stängde jag av blixten igen, och det *ehm*,
intressanta men något abstrakta resultatet kan
identifieras som Vincent Cavanagh.

Bandet briljerade och lokalen vibrerade (även bildligt talat!) av all denna ömsesidiga kärlek. Sällan har man sett en sådan genuin spelglädje - fjärran från vokalisten Vincent Cavanaghs svårmodiga miner och blanka ögon från "A Vision Of A Dying Embrace"-DVDn, inspelad i Krakow våren 1996.

Danny Cavanagh i högform, trakterande

gitarren med en stråke...

Och det är någonstans här som jag inser att min egen kärlek till detta bands musik är tämligen olycklig - jag får närmast dåligt samvete över att erkänna hur mycket jag saknar det gamla, dystra Anathema från det tidiga 90-talet. Doommetalbandet som utgjorde "The Peaceville Three" jämte Paradise Lost och My Dying Bride. Som använde klassiska 17- och 1800-talsmålningar av Joseph Wright of Derby och Frederic Leighton på omslagen (från The Walker Art Gallery i hemstaden Liverpool, tavlor som jag givetvis passade på att beundra extra vid mitt enda besök i staden.) Som hade en barbröstad, manlig ängel med armarna höjda över huvudet i en dramatisk gest som ikonisk symbol. Som liksom sina ovannämnda stallkamrater på Peaceville utgjorde ett soniskt förkroppsligande av Byronsk poesi samtidigt som musiken ändå kändes tidlös. Bandet som var så tunga i både ljud och känsla att många förvånades av att en hop spensliga, bleka och rödlätta ynglingar kunde åstadkomma något så monumentalt monstruöst.

För trots deras stilbyte, som inleddes redan hösten 1996 med Pink Floyd-influerade, mer flytande melodier och ren sång på "Eternity" - kunde jag under hela kvällen på John Dee inte låta bli att hoppas på att få höra en enda av deras tidiga låtar. En enda, trots kontrasten mot deras nuvarande stil och repertoar. Eller åtminstone ett par klassiker från övergångsalbumen Eternity och Alternative 4. Ett hopp som uppfylldes då jag såg Anathema första gången på Hellfire Festival i Birmingham 2009.

Spontantecknad minnesbild av Vinny & Danny

från Hellfire 2009.

Men ack, den ena för mig främmande låten avlöste nu den andra för att övergå till det allra nyaste materialet med autotunad vokal och först under extranumren var det dags för klassikerna "Fragile Dreams" och "A Natural Disaster"...

Efter det obligatoriska tröjinköpet - givetvis
med den gamla loggan we all know and lööv.

2014 års Anathema är absolut inte ett dåligt band. Tvärtemot är de uppenbarligen mer professionella, sammansvetsade och skickliga musiker än någonsin, oavsett hur fantastisk "The Silent Enigma" från 1995 låter i mina öron. Däremot är deras nyare material - med undantag av det akustiska från bland annat Hindsight - ännu främmande för mig, och frågan är om de inte borde ha bytt namn till något mer passande någonstans kring millennieskiftet.

Danny Cavanagh tog själv upp detta ämne med mig i en telefonintervju för Slavestate Magazine från 2003. Lakoniskt konstaterade han att bandnamnet knappast speglade musiken längre, och att ytterst få ändå hade någon aning om vad Anathema betyder, än mindre om hur det uttalas...
_____________________________________________________________________________
Fotnot för den oinvigde: Anathema är ett mångbottnat ord men står först och främst för något som är förbannat och förbjudet, något allmänt avskytt och/eller utestängt från kyrkan.


Klicka här för att höra korrekt uttal (Thesaurus)

I cannot sleep at nii-ight

Tyvärr ville varken tiden eller energin räcka till att köra ett lika ambitiöst Halloweenprojekt i bloggen som det jag under stor ansträngning roade mig med förra året. Därför nöjer jag mig med att dela en klassisk och mycket stämningsfull låt som passar utmärkt att avnjuta i det av pumpalyktor och gravljus upplysta höstmörkret... (även om varje dag är Halloween för King Diamond.)

Glad Halloween!

Svart, vitt och fula stereotyper pt II: En glad och kränkningsbefriad Halloween!

Snuskig tavla av Georg Engelhard Schröder - en kulturarbetare
av tvivelaktig vandel som aldrig tog offentlig ställning för

feminismen eller mot Hitler och nazismen.

Bild: expressen.se

Alltmer medvetna om diverse minoriteters och kvinnors utsatta position i samhället har vi under senare år ägnat mycken möda åt att uppmärksamma och utplåna stereotypa skildringar av marginaliserade grupper framför allt i barnkulturen och populärkulturen. Likt hungriga ugglor spanande efter minsta skälvning i snötäcket i hopp om att slå klorna i en saftig sork scannar våra vaksamma ögon och öron outtröttligt det offentliga rummet i jakt på dolda rasistiska och sexistiska budskap. Inga potentiellt stötande inslag ska längre få besudla våra ögon och öron, våra gommar, vår vokabulär eller vårt kollektiva medvetande: bilder, målningar, skulpturer, böcker, seriealbum, leksaker, maträtter, glasspinnar, godispåsar, godisbitar, bakverk, filmscener, tryckta gardintyger, färger (senast en rosabeige kulör som hittills sålts under namnet ”hudfärg”) och sist men inte minst ord. Dags för en allomfattande sanering á la Klarakvarteren således!

Bild: costumecraze.com

Vilket för oss till den stundande Halloweenhelgen - en högtid då fördomsfulla framställningar av rasifierade personer frodas, ja formligen exploderar när tanklösa människor iklär sig andra etniciteteters och kulturers stigman. Därför vill jag i min oändliga godhet bidra med några tankeställare innan du lägger sista handen vid din kostym och går ut och har ”roligt” på någon annans bekostnad.

Fråga dig själv om du är medveten om vilka signaler din kostym sänder ut, och om det finns något budskap eller något syfte du vill uppnå med den.
Här i Skandinavien är det till skillnad från i helgens hemland USA mest populärt att klä ut sig till traditionella skräckvarelser som vampyrer, varulvar, zombies, häxor, spöken och skelett. Vampyrkostymer är särskilt populära då dessa varelser anses ha en särskilt stark erotisk dragningskraft, varför ”jag är en sexig vampyr och jag ska bita dig” torde vara ett av de vanligaste budskapen som sänds ut under denna helg. En fråga du därför bör ställa dig är tillhör du den folkgrupp eller kultur vars kostym du bär?

Det som du ser som en skojig kostym är nämligen vardag för många som till skillnad från dig inte kan klä av sig det. Du kanske tycker att din vampyrdräkt är fin, rolig eller sexig, men minns att du med den bär andra personers liv – liv som dessutom ofta består av århundraden, eller årtusenden av smärta och sorg. Föreställ dig för ett ögonblick hur ditt liv skulle se ut om du inte kunde ta ut dina långa huggtänder. Om du vore beroende av att dricka dina medvarelsers blod för att överleva. Många vampyrer har inte själva valt sitt fysiska tillstånd, och till skillnad från vad många tror skulle ytterst få av dem välja att dra människors uppmärksamhet till sig genom att gå i svart kåpa med ståkrage eller 1700-talsdräkt matchad med böljande blond hårman och tydlig fransk brytning.

Bild: makezine.com

Varulvar är än mer utsatta då lykantropi är en sjukdom som i de fall vi känner till smittats genom bett eller överförts via gener. Varulvsmasker och -kostymer, som i bästa fall påminner vagt om den felande länken och i värsta fall om vandrande ryamattor – är inget annat än ett hån mot de människor som drabbats av denna sjukdom. Detsamma gäller zombies. Innan du väljer att stappla fram längs gatan med låtsasblod och ruttnande latexkött rinnande längs kinderna – skänk en tanke till alla de oskyldiga människor som efter sin död förvandlats till zombies. Föreställ dig de anhörigas smärta då deras nära och kära, som de själlösa monster de blivit, måste dödas en andra gång – för övrigt genom brutalt våld mot huvudet, så att ruttet blod och hjärnsubstans flyger åt alla håll.

Spöken är själar efter avlidna människor som av olika anledningar förblivit jordbundna och deras personligheter, etniciteter och sinnelag uppvisar samma mångfald som hos levande människor. Ändå väljer de levande att fortsätta sprida stereotypa uppfattningar om de döda genom att klä sig i skelettdräkt, vita spöklakan eller måla sig vita i ansiktet med svarta ringar runt ögonen. Många pryder sig dessutom med stora blodiga - inte sällan realistiska - sår och med plastknivar till synes inkörda i kroppen. Detta är en kränkning av alla de avlidna personer som oftast inte själva valt att dö, än mindre de sätt de dog på.

Detta är inte din kultur. Det är inte OK.
Bild: costumeworld.com

Av hänsyn till de döda bör även historiska och historiserande dräkter undvikas, liksom alla kostymeringar föreställande historiska personer, då de inte är annat än karikatyrer av människor som levde förr och av deras kultur. 

Slutligen bör du fråga dig om du skulle kunna tänka dig att bära din dräkt i närheten av den folkgrupp vars kostym du bär.

Skulle du gå över kyrkogården i skelettdräkt? Som jag påpekade ovan har även de döda varierande personligheter och grad av känslighet – men minns att de till skillnad från de levande inte alltid är synliga för blotta ögat...

Bokmässan och alla plågors moder

Det blir ingen typisk bokmässerapport här trots att även jag tillbringade åtminstone en dag på denna tillställning ångande av svett, självbekräftelse och ängsliga förhoppningar  - ty i sann obskyr undergroundanda fanns inte Epix förlag, än mindre Nekromani representerade vid något bord här. Det gjorde däremot min fanartillustration till Mater Morbi, en del av bonusmaterialet i det senaste av mardrömsdetektiven Dylan Dogs äventyr på svenska, i Apart Förlags indiemonter - jämte fanart av Therese Malmgren, Charlotte Winroth respektive Kim W Andersson.

Min vackra bild i mitten.

Den som prenumererar på Utopi har vid det här laget fått hem ett gratishäfte med prologen till albumet (som till skillnad från resten av albumet är i färg) tillsammans med #14 i brevlådan och prenumeranter av Close Up får hem häftet tillsammans med nästa nummer. Men med eller utan fanart, bonusmaterial eller prolog så är Mater Morbi ett mycket bra och tänkvärt album - läs det! För mer info och prenumeration, se Dylan Dogs svenska Facebooksida.

Bild: www.cravenroad7.it

Recensioner i Close Up #166 och tidningen Kulturen!

Nekromani har nu förärats en recension i det färska oktobernumret av Close Up magazine. Marianne Skoglund har följande att säga: 

Även tidningen Kulturen har tillägnat albumet en spalt under rubriken "Death Lives Indeed", där slutomdömet lyder: "Turid Aurora Walderhaug har i det här albumet lyckats skapa en svensk motsvarighet till Nemi, åtminstone när det kommer till humorn. Det är ett seriealbum som med sin svärta ändå förmedlar en bubblande glädje och innehåller många upptåg."

Klicka ovan för att läsa hela artikeln av Jessika Ahlström.

Absurt gästspel i Pondus!

Pondus nr 7 2014 är ute nu och fet som titelpersonens och polaren Jockes stolta, brunbrända ölkaggar!
Inte mindre än fyra sidor har nämligen upplåtits åt min enrutesserie "You're Absurd", ett gästspel som egentligen är allt annat än absurt utan tvärtemot alldeles förträffligt då denna serie äntligen får välförtjänt publicitet. I tio ovanligt färggranna och (faktiskt) skelettfria rutor...

 En varning för stereotypa uppfattningar om talibaner, bimbos och i stort sett allt som skildras måste dock utfärdas!  

LØP OG KJØP (som det heter på Pondus originalspråk)!